Internationell författarscen – Marlene van Niekerk

Onsdagen den 2 maj. Det är fullsatt i Hörsal 3 för säsongsavslutningen av Internationell författarscen, jag smyger in 5 i 7 och hittar en ytterplats. Slår mig till ro i det svagt upplysta sorlet, med en känsla av att vänta på en stjärna i den litterära världen. Och som alla stjärnor, så kommer hon in efter utsatt tid, visserligen bara åtta minuter, men ändå.

Jag måste erkänna att jag inte läst henne, än, bara om henne. Marlene van Niekerk är professor i afrikaans och holländsk litteratur vid universitetet i Stellenbosch i Sydafrika. Hennes andra roman Agaat gavs ut redan 2004 (2006 i engelsk översättning), men det tog henne tio år att få ut den (debuten Triomf kom 1994), vilket nu föranleder henne att besöka Stockholm och Kulturhuset, eftersom den nyss kommit ut i svensk översättning (mars 2012).

I den ena fåtöljen på scen sitter alltså en av Sydafrikas största författare och ska intervjuas av kulturskribenten och fd chefredaktören på Bang, Malin Ullgren. Det blir ett intressant samtal på ca 65 minuter, där författaren glädjande nog får och tar mycket plats (finns inget värre än när fokus hamnar på den som intervjuar – vem bryr sig?!). En eloge till Ullgren, som med lätthet släpper sina planerade intervjufrågor vid flera tillfällen (enligt henne själv) och istället spinner vidare på de trådar Niekerk släpper ifrån sig. Samtalet utgår från den senaste boken Agaat, som är en allegori över apartheid i Sydafrika och handlar om två sydafrikanska kvinnor, en vit och en svart, en lantbrukarhustru och ett hembiträde, en med makt och en utan makt. Tills rollerna blir ombytta. Denna rubbning av maktbalansen är central i både det politiska samhällslivet och i de kvinnliga huvudkaraktärernas sökande efter personlig makt. Niekerk återvänder under samtalet med Ullgren till orden greed och oppression, som hon tror kommer att förfölja Sydafrikas folk för alltid. Niekerk glider ohjälpligt in på politiska frågor under hela samtalet, ofta med humor i både blick och ord. Hon säger att boken är en hyllning till hennes pappa, att hon är skyldig honom allt, när det gäller att ha skaffat sig kunskap om det mesta, att han varit hennes levande bibliotek. Maktaspekten och perspektivbytena i romanen lyfts upprepade gånger. Vi har alla olika röster, säger inte alltid vad vi tänker, det är som ett ”noise, buzzes”, och i själva verket är alla författare lögnare, säger Niekerk. Hon frågar oss alla vad godhet är och hur man lever i det tillståndet, i den världen.

Innan hon kliver av scenen tackar hon oss – Thank you for being a very friendly audience – oss, som borde tacka henne, och jag tänker att tack för att det finns författare som Niekerk som vågar avfärda navelskådande författarwannabees med ett ”Please, don’t bore me”, när det ska ges ut ytterliggare en dussinroman om inre känslor. En sann stjärna kan göra det.

Recension i DN av Agaat: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/marlene-van-niekerk-agaat

Recension i SvD av Agaat: http://www.svd.se/kultur/litteratur/apartheids-grymhet-kanns-i-varje-cell_6913813.svd

Författarintervju i Babel: http://svt.se/2.129081/1.2791862/babel_moter_marlene_van_niekerk?page129081=1

Moeletsi Mbeki, ”Architects of Poverty”: http://panmacmillan.bookslive.co.za/blog/2009/05/28/moeletsi-mbekis-architects-of-poverty-why-africas-capitalism-needs-changing/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s