Unfamiliar faces

I söndags var jag på en dansföreställning som hette Unfamiliar faces. Utanför lyste solen och det var varmt och skönt, jag började ångra att jag hade bestämt mig för att gå på detta evenemang. Funderade på att springa ifrån Hörsalen innan det började men tänkte samtidigt att jag säkert skulle ångra mig om jag missade något bra.

Image

Jag är glad att jag stannade kvar. Föreställningen handlade om dansarnas känslor, rädslor och osäkerhet. Sårbarheten i konstnärligheten. Det var några av Sveriges mest framstående streetdansare som dansade var sitt solo, totalt sju stycken. Det var en härlig upplevelse att se individualiteten i varje dans, det som kännetecknade deras personlighet kanske. Jag kom ut därifrån inspirerad och med en känsla av att ingenting är omöjligt. En härlig upplevelse i hur man kan styra och kontrollera kroppen till musik samt kärleken till dansen som de medverkande hade.

Har bestämt mig för att gå på flera dansföreställningar på Kulturhuset efter det här. Det är härligt med dans!

/Astrid Nilsen Schaub

Serieteket

Serieteket har funnits i femton år i Kulturhuset men hur många känner till det? Detta är ett trevligt ställe och en lugn oas i storstadsdjungeln.

Det första som slår en när man kommer hit är att det tycks vara mer luft och lustiga möbler i denna lokal än serier. Men skenet bedrar, när man kommer närmare hyllorna ser man att de innehåller många seriealbum från olika tider, och det är en mängd olika kategorier av serier som finns här t.ex. humor, klassiker, science fiction, erotik, serier om serier, skapare, faktaböcker, filmböcker men även hur man själv gör serier. Dessutom finns det utländska serier och böcker från olika delar av världen.

Det går lätt att fördriva tiden här, man sjunker in i serierna och det är såklart nostalgiska känslor att återse gamla favoriter men också ett intressant sätt att försöka förstå sig själv. Varför tycker jag om den här serien? Vad är det som tilltalar mig? Det är på ett sätt mer psykologiskt och djupare än vad jag tänkt tidigare om detta.

Man behöver alltså inte vara barn för att läsa serier, däremot hjälper det med stor fantasi för att till fullo kunna tillgodose sig detta forum, prova!

/Peter Schaub

Välkommen till förorten

Konst c/o: 3 x Suburbia på Kulturhuset, lilla galleriet vid Bibliotek Plattan

Utställningen beskrivs av initiativtagarna:

”Hur ser bilden av en förort ut? Miljonprojekt, förortsungar eller betonggetto är ord som ofta förknippas med förorten. Vad är fördomar och vad är fakta? Fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron. Det övergripande temat för utställningen 3 x Suburbia är begreppet förort. Studenter på Yrkeslinjen fotografi vid Fotoskolan STHLM har under en workshopvecka arbetat med det givna temat och gestaltat det genom genrerna Landskap, Mode och Porträtt. Utställningen är en visuell och genreinriktad undersökning av förorten. Den är också ett försök att gestalta något stort och omfattande under en begränsad tid. ” (Från Kulturhusets hemsida)

Utställningen presenteras i tre delar:
27/4 Landskap
12/5 Mode
26/5 Porträtt

Vid mitt besök har utställningen kommit in i fas två och tema Mode. Jag kände inte i förväg till att utställningen är uppdelad i tre delar och blir något besviken över att det är just mode som står på agendan för dagen. Instinktivt värjer jag för själva genreavalet. I en tid då vi ständigt drunknar i mode så känns det som en lagom kreativ infallsvinkel på temat förort. Helhetsintrycket av utställningen är att genren mode har stått i fokus, mer än temat förort. Det är personerna på bilderna och det de bär som står i centrum, att där finns en basketplan eller ett betonghus i bakgrunden känns nästan som en förutsättning för modefotografi i allmänhet, där ju en ruffig miljö i kontrast till en snygg modell alltid verkar fungera. I beskrivningen av utställningen uttrycks frågeställningar såsom: ”Hur ser bilden av en förort ut?” och ”Vad är fördomar och vad är fakta?” . I beskrivningen står det också att ”fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron.” Jag känner mig inte, med ett undantag, speciellt utmanad i min bild av förorten och letar förgäves efter nycklar till frågeställningarna i slutresultatet. Samtidigt så förstår jag begränsningarna som måste ha uppstått i försöket att ta sig an detta tema och i synnerhet genom genren mode, då ju själva projektet att försöka sammanföra begreppet förort i så pass skilda områden som Sundbyberg och Rågsved ter sig svårangripet. En tydligare avgränsning av begreppet förort och vilka av dessa ”fördomar och fakta” som man söker undersöka genom det visuella mediet skulle möjligen stimulera till en större distansering från genren mode.

Även om temat hamnar i bakgrunden så imponeras jag av studenternas individuella uttryck. Val av perspektiv, fokus och komposition skiftar i såväl enskilda variationer som i förhållande till de andra bidragen. Fotograferna arbetar effektivt med ljus och komposition för att åstadkomma stämningar och uttryck som inte nödvändigtvis för mig anknyter till frågeställningarna men som istället skapar nya teman. De flesta av bilderna ställer kroppen i centrum och effektfullt gestaltas genom liknande val av klädesplagg, såsom den höga frekvensen av Dr. Martens- kängor, hur modet skapar en enformighet. Det som är inspirerande med utställningen är att denna modets enformighet belyses ur olika vinklar.

Jag har sparat det bästa till sist. Det var just temat förort som lockade mig till utställningen, då jag är något av en förortsnomad som bott och hängt i förorter i skilda delar av Stockholm. Intill fotografierna finns en lapp som informerar om vilket område som gestaltas. Jag passerar olika förorter och en fundering väcks kring varför ingen av förorterna längst ut på blå linjen finns med. Så stannar jag framför Hanna Ukura Hedlunds triptyk. Dessa fotografier sticker helt ut från resten av utställningen. Här finns ett särskilt ljus, en palett av nyanser och detaljer som gestaltar en originell stämning .Här samspelar miljön med den porträtterade personen i olika detaljer, som att läppstiftet och koftan går i samma mörkröda nyans som trävirket. Miljön är svårplacerad; är det ett nedgånget torp eller en cirkusplats? Det finns något i valet av motiv och färgskalor som påminner om Picassos cirkusmiljöer från den rosa perioden där personer och fond på ett liknande sätt sammanstöps och formar ett helhetsintryck istället för ett framhävet fokus. I den tredje av fotografierna skapar den  hudfärgade blusen, i samspel med det stela ansiktsuttrycket en subtil illusion av en skyltdocka. Människan har helt lämnat modet, miljön står i centrum. Tingen, såväl som det benvita ansiktet är rekvisita för kompositionen.  Döm min förvåning när jag hukar och tittar på den lilla klisterlappen intill fotografierna. Där står det Rinkeby; den plats jag bott i under större delen av min uppväxt, i hela tretton år. En plats som jag trodde jag kunde utan och innan. Ingenstans i de här bilderna bekräftas min nostalgiska bild av Rinkeby, men inte heller den pejorativa bild av Rinkeby som media matar oss med. Det är Hanna Ukura Hedlunds tolkning av platsen som presenteras, genren mode finns med, men i ett lyckat ifrågasättande av själva modebegreppet. Det är ett konstverk som värjer för det förutsägbara, som gestaltar genom ett skickligt hantverk och som faktiskt lyckas med syftet att utmana min bild av förorten.

/Maria Monciu

 

Stora bokbytardagen

Idag blir min uppmaning kort: missa inte Stora Bokbytardagen i morgon fredag 25/5! En happening som arrangeras för fjärde gången över hela landet, där du tar med en eller flera böcker hemifrån och byter med någon annan. Gärna en favoritbok som du vill att hela världen ska läsa! Är du modig byter du med någon på bussen eller på gatan. Annars finns en mängd bokbytarplatser angivna på kartan (och det är fritt fram för vem som helst att lägga till fler ställen) – men på Kulturhuset i och utanför Bibliotek Plattan kl.15-18 kan du dessutom lyssna på intervjuer och ställa frågor till dina favoritförfattare.

Både vuxna och barn är välkomna till detta författarmarathon, eftersom det samtidigt arrangeras en ”lilla bokbytardagen” med en mängd barnboksförfattare. Något för hela familjen, alltså.

Utanför Kulturhuset finns det gratis kaffe, och de böcker som blir över skänks till Berättelseministeriet. Bra!

Ida Torkkeli & Joakim Karlsson står bakom den här förträffliga idén, och några av deras bakomliggande tankar är förstås att de hoppas på att fler får lust att läsa, att möten ska uppstå, och att man ska få oväntade boktips. Jag hoppas att hela Sverige hakar på, och att morgondagens bokbyten blir lyckade var man än befinner sig.

Se hela programmet här

Länk till Stora Bokbytardagens hemsida

Stora Bokbytardagen på Facebook

Jeanette Winterson

I höst kommer Jeanette Winterson till Internationell författarscen på Kulturhuset.

Jag har alltid varit fascinerad av henne, speciellt som person. Det tog mig mera tid att lära mig uppskatta hennes böcker, och även nu är jag inte helt säker på om jag gillar dem. Men ”gilla” är kanske inte rätt ord. När jag läser hennes romaner måste jag då och då stanna upp och fundera: om livet, kärleken, förhållanden. Ibland läser jag en mening, om och om igen, bara för att hennes lyriska språk är så vackert. Samtidigt blir jag ibland irriterad på hennes typ av humor.

Jeanette Winterson föddes i Manchester i 1959 och adopterades av ett par med stort enagemang inom pingstkyrkan. Hennes debutroman, Oranges are not the Only Fruits (1985), har en självbiografisk bakgrund och handlar om hur Jeanette fick upptäcka världen utanför pingstkyrkan och hennes mors gränser. Men om vi längtar efter något annat än det som ligger framför oss, då krävs att vi går utanför konventionens gränser. Och kanske det som verkar helt omöjligt i verkliga livet, kan bli möjligt genom litteratur.

 ”De enda gränser som finns är gränserna för vår fantasi”, skriver Jeanette Winterson i sin essä ”The Semiotics of Sex”.

På något sätt, så handlar alla romanerna av Jeanette Winterson om gränserna: mellan personer, mellan fantasin och verkligheten, mellan tradition och längtan att överträda dem.

Till exempel i Written on the Body, så skriver Jeanette Winterson om ett förhållande mellan en gift kvinna och personen som berättar, en röst som inte har något namn, inget kön. Det gillade jag väldigt mycket: kärlek behöver inget annat namn, inget kön, det är bara kärlek, som vi alla känner på något sätt, förstår, njuter av, och drömmer om. Rösten som berättar om sin passion för Louise blandar in  många andra röster i berättelsen: gamla flammor, minnen, detaljer från förr som gör romanen så lik verkliga livet.

”Tell me what you want and I’ll do it.”

She stroked my hair. “Come to me without a past”.

Helt omöjligt, tyvärr. I varenda sekund av vårt liv är vi vårt förgångna, vi är som en bygnad där varje sten har sin plats, man kan inte kasta bort någonting.

Men det var gränser jag ville prata om.

”Luoise, in this single bed, between these garish sheets, I will find a map as likely as any treasure hunt. I will explore you and mine you and you will redraw me according to your own will. We shall cross one another’s boundaries and make ourselves one nation. Scoop me in your hands for I am good soil. Eat of me and let me be sweet”.

Ett förhållande betyder (bland oräkneliga andra saker) att rita upp nya gränser och konturerna för sin egen identitet. Och vad är vår mest fysiska gräns, den som separerar oss från världen och från allt runt omkring oss? Vår kropp, vår hud.

”Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.”

Jag ser fram emot att få lyssna på Jeanette Winterson, att höra hennes röst. Det är en mycket mysig tanke som värmer upp mig lite när jag tänker på att efter våren och sommaren kommer snart den kalla hösten och den långa, mörka svenska vintern….

 

 

 

Kulturhusets digitala konstgalleri Screen fortsätter med anarkistinslag

Sparvnästet ”Join Us”

Kulturhusets digitala konstgalleri Screen fortsätter med anarkistinslag.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Sparvnastet/

Den sympatiska småfilmen ”Join Us”, trots den aning pipiga, pedagogiska berättarrösten – eller kanske p.g.a. den – greppar tag i mig redan i början. Jag kände motstånd att börja titta på filmen just beroende på sammanhanget ” hacking”: det väcker tankar om några som stjäl mina bankuppgifter (jag har dock inte så mycket pengar) eller dylikt.  Man kan uttrycka detta med andra ord:” Hacking handlar om att frigöra, öppna och få tillgång till information i olika former”.

Hur det nu må vara med hacking, så är filmen ”Join Us” en behaglig film att titta på, den har en spänning som får mig att se det från början till slut, det sker inte per automatik hos mig när det gäller kortfilmer. Filmen är en intressant version av vår kommunikationshistoria, hur man gjorde tidigare och vart har man kommit. Filmen lyfter även upp de evigt aktuella frågorna om frihet och ansvar, rättigheter och skyldigheter och inte minst blir man påmind om den skenbara paranoian ”Big Brother Is Watching You!”

Ilkka Timonen

———————————————————————————————-

Tuupovaarasta – från Tuupovaara, Finland

Jag fick möjlighet att bo i ett konstnärsresidens i Norra-Karelen, östra Finland. Jag ska bo här under maj och skriva om konstfotografi för mina studier vid Linköpings universitet.
Rent fysiskt är det omöjligt för mig att besöka Kulturhuset under tiden, men jag tänkte ta en titt på husets digitala konstgalleri Screen.

DS

Tribunal 12

Har inte alls reflekterat över det tidigare, att Kulturhuset inte enbart sysselsätter sig självt och dess besökare med kulturella evenemang. Har varit så självklart att film, musik, litteratur, dans och teater exponeras, konsumeras, spelas och utspelas inom stadsförvaltningens kulturella verksamhetsram. Att evenemangsstrukturen är löst handfast runt de områden som traditionellt förknippas med kultur.

Men den 12 maj 2012 deltog kulturen med sin artistiska fernissa i ett starkt och ytterst politiskt manifest, kallat Tribunal 12. Med direktsänd debatt inomhus, som ackompanjerades av liveuppträdanden utomhus, med tydligt ställningstagande runt Europas misslyckade agerande i flyktingfrågan.

Behjärtansvärt och upplysande, som belyser en intressant frågeställning kring äktenskapet kultur och politik, och vilka politiska frågor som lyfts på den kulturella agendan och vilka kulturella frågor som lyfts på den politiska.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Samtal-och-debatt/TRIBUNAL-12-ANKLAGAR-EUROPA/