Silvia Avallone ger oss Stål

 

Det är något som inte stämmer. I hörsalen märker man förväntan i det krampaktiga greppet om den där romanen som jag inte hunnit läsa än, som fått fantastiska recensioner och som grannarna i publiken verkar stolta över att hålla i sin hand. Man sätter sig tillrätta, försöker dra av sig kappan, ställa ned väskan och maka sig in utan att lägga bort boken. Det väller in människor genom dörrarna, det verkar bli fullsatt ikväll. Det är lite som vanligt inför samtalen på Internationell författarscen men det är något som inte stämmer, med musiken. Vanligtvis brukar högtalarna bjuda lågmäld bakgrundsmusik, något stilla, något som kan överröstas, de där minuterna innan. Ur högtalarna dunkar istället en gammal hitlåt ut och framkallar nittiotalsminnen, den där låten som fick alla att gå upp på dansgolvet på discona i mellanstadiet, som fick en att glömma att man var en liten mellanstadietjej, som fick en att blunda och glömma att man inte visste hur man dansar.  Det var bara att röra på kroppen i takt till den där refrängen rhythm is a dancer. Det känns så malplacé i det här sammanhanget, har kulturhuset fått medelålderskris undrar jag och mitt sällskap. Det dunkar och dunkar och vi tittar oss omkring, försöker läsa in någon irritation i blicken på kulturdamerna runtomkring oss, men de ler bara och bläddrar i sina exemplar. Låtvalet faller inte på plats förrän jag på lördag eftermiddag lägger ifrån mig en bok som skakat om mig hårdare än något jag läst på länge.

This is the rhythm of the night…Oh, yes. The rhythm of the night… Musiken ekar mot badrummets kakel, blandas med alla ljud som kommer från gården, från balkongerna. Kakelplattorna är gröna och spruckna på flera ställen. Lisas farbror tänder en cigarett där han står lutad mot fönsterbrädet. Och ser på dem. De har en konstig uppfattning om hur man strippar. De blandar videor från MTV med de korta sekvenserna med velinedansöser i programmet Striscia. Men de är tretton år, de vet ingenting. Och på en gård med fyra hus som vetter mot varandra kan man se rakt in i badrummet från minst hundra fönster. ”

Silvia Avallone är i Stockholm för att prata om Stål, debutromanen som blivit en bestseller i Italien och Frankrike. Romanen handlar om de två flickorna Anna och Francesca och deras tillvaro i den italienska kuststaden Piombino. Pernilla Glazer inleder med att läsa ett stycke ur romanen, hon presenterar kort författarinnan och det positiva mottagande Stål fått i pressen. Hon lämnar sedan ordet över till kvällens intervjuare, Anneli Dufva, som assisteras av tolken Susanna Grosenius Balzano. Dufva är en utmärkt intervjuare, hon är påläst och ställer seriösa frågor, vilket skapar ett kocentrerat samtal med fokus på Stål, men som också diskuterar samhällsklimatet och litteraturen. Avallone säger att berättelsen om den här staden låg och växte inom henne i flera år, berättelsen om de där åren när Berlusconi förändrade Italien. Hon talar om frustrationen som hon och hennes jämnåriga kände över den missvisande bilden av Italien som Berlusconi-tv kablade ut. De dansande halvnakna kvinnorna i tv-rutorna och de plojiga programmen med skrattande gubbar.  I media talades det inte om arbete eller om ungdomsarbetslöshet. Hon talar om den där ilskan, som blev en bensin för skrivandet, att berätta om sin generation, om småstaden och arbetarklassen. Om det riktiga Italien. Dufva undrar vad Avallone tror att man får för världsbild när man växer upp i ett område, som det som är beskrivet i boken, där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Avallone menar att det samhälle hon beskriver är ett samhälle som funnits länge men som staten inte reflekterat över. Det finns ingen framtid för ungdomar som Francesca. Flickorna har inget skyddsnät, de betraktar mödrarna som tvättar golven på ömma ben, fångna i äktenskapen med våldsamma pappor. Tv:n talar om för flickorna: om du är vacker kan du frigöra dig genom din kropp. Flickorna är medvetna om de blickar som pojkarna och männen fäster på deras kroppar, de vet att deras skönhet gör dem till någon, att deras kroppar är en utväg.

 

Dufva ställer frågor kring litteraturens uppgift, om det är att skildra verkligheten på djupet, och om man kan tala om en ny italiensk epik, en litterär våg av realism. Avallone vill inte kalla det för en rörelse, eller en skola, hon menar att det uppstod en moralisk brådska i hennes generation att berätta om verkligheten, om det som inte fick plats i politiken eller i media Litteraturen är för mig det kungarike där ordet är fritt, säger hon. Litteraturen har den fördelen att den inte behöver sälja ett budskap, som politiken. Litteraturen kan berätta, informera om sådant som politikerna och media inte vågar eller vill tala om. Styrkan finns i friheten att skildra, utan skydd, utan rädsla. Hon säger att Roberto Saviano väckte Italien, att han visade det som ingen hade velat se, att han manade människor att sluta pilla sig i naveln, och således blev en inspiratör även för andra författare. Jag ville berätta om fabriken säger hon, inte skriva undersökande journalistik. Hon ville lyfta fram den blick hon hade på fabriken när hon var liten, fascinationen, killarna som gick ut från fabriken och kastade sig ut i vattnet, de var hjältar, det var deras historia hon ville skriva. Hon ville ge röster åt människorna, inte göra teorier.

 

Samtalet kommer in på litteraturens mysterium, det som ligger där under orden, berättelsen som måste skrivas men också läsas fram. Avallone talar också om hur hennes bok blivit mottagen i Italien, att hon blivit läst och hyllad men att där också väcktes en ilska, hon lyfte på lock och tryckte på ömma punkter. Hon menar att den italienska arbetarklassen förändrats under Berlusconiåren. Den äldre generationen hade en stark klassmedvetenhet och stolthet men dagens unga pojkar drömmer om annat än deras fäder gjorde. De vill tjäna pengar, köra snygga bilar, de vill synas. I romanen tar huvudkaraktärerna droger för att klara arbetet, en av karaktärerna arbetar på strippklubb, alla dessa element blev känsliga i tider då politiken handlade om presidentens affärer med strippor istället för om kriminalitet och om unga män som dör på arbetsplatser. Avallone säger att hon blev anklagad för att beskriva ett förfallet Italien, ett Italien som inte passade in i den bild av Italien som Berlusconi ville ge med sin tv- politik. Avallone menar att hon ville visa det riktiga Italien, vardagens Italien men att det också var viktigt att lyfta fram människan, kollektivkänslan hos ungdomarna, vänskapen och kärleken, solidariteten i utsattheten. Piombino symboliserar det motsägelsefulla: kontrasterna mellan det vackra och det slitna, det mörka och modet, vitaliteten. Avallone säger att hon vill bo i Italien men att hon tillhör en generation som har växt upp med usla fäder, som inte tänkt på barnens framtid. Unga kvinnor befinner sig i samma diskrimination som sina mödrar. Hon ser en öken framför sig, men också en möjlighet till en annan framtid, men det kräver att stålet tas fram. Samtalet  kommer också in på den tonårstid som skildras. Avallone säger att den här tiden är vacker men grym. Anna och Francesca befinner sig i en blomningstid som samtidgt är  en väldigt darwinistisk period där den som är vacker vinner och den som är ful är utesluten ur leken. I dagens artificiella klimat, med Facebook och överflödet av bilder så har allt blivit så virtuellt.  Jag vill återkomma till det kroppsliga, säger Avallone. Hon talar om Francescas och Annas uppvaknande, hur de blir objektifierade och upptäckta av en omvärld som är helt fixerad vid skönhet och ungdom, den voyeuristiska blicken, inte den seriösa diskussionen om kvinnor och sexualitet. Francesca och Anna märker hur kvinnor efter en viss ålder slutar att bli sedda, att finnas till. Flickorna känner en stress över att konsumera den korta tid i rampljuset som blivit dem given. De känner på sig att de snart kommer att bli förbrukade. Samtalet kommer in på mödrarna som vill lämna sina män, men som inte förmår det och frågan ställs, var finns friheten för den italienska kvinnan? Mödrarna i romanen är fångar, menar Avallone. De är fångar i golven de svabbar och makarnas diktatur, vissa är starka och medvetna men också rädda för kosekvensen av frigörelse. Det finns inget stöd från samhället för en ensam italiensk kvinna. Man blir betraktad som en konstig ungmö eller en förlorare, det är svårt att anmäla brott när läkare och poliser blundar. Fördömandet från samhället är inte enkelt att leva i, i ett land där hälften av den kvinnliga befolkningen är arbetslösa och där kvinnor avskedas när de blir gravida. Avallone poängterar också att flickornas i romanen har sämre förutsättningar än unga flickor som växer upp i Rom. Francesca och Anna saknar föräldrar som kan visa en väg bort från orättvisorna, och det är därför skolan är så viktig. Skolorna måste bli bättre, barnen måste läsa litteratur. I Berlusconis Italien blev studier och en examen endast slöseri med tid. Man kan inte skapa ett land om man inte har kompetens, om man inte har utbildning och framförallt kan man inte skapa ett land utan kvinnlig frihet, avslutar Avallone.

 

Avallone diskuterar politik på ett sätt som politikerna inte gör, hon pratar om människor och om frihet med ett allvar och ett underfrånperspektiv som skapar ett riktigt samtal, som får publiken att ständigt applådera hennes ord. Hon pratar om litteraturen i termer av berättelsen, om det fria ordet, om litteraturens uppgift att vittna om vardagen och verkligheten. Jag måste naturligtvis köpa den här boken. Jag sträckläser. Karaktärerna drabbar mig så hårt, hon lyckas förmänskliga de stereotyper som den förfrämligande debatten kring utsatthet skapat. Alessio är en ung, halvkriminell kille med ett tufft yttre, den där killen som åker runt i en snygg bil och tar kokain, hasch, amfetamin. Men han är också en kärleksfull bror, en frånvarande faders svikna son, en förälskad kille, en solidarisk vän, en kittel av bortträngd frustration över drömmarna som är så svåra att nå, kroppen som förbrukas i produceringen av stål. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen är en gestaltning av de människor som glömdes bort av samhället, en roman som även unga människor i Sverige lika gärna kan identifiera sig med. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen skildrar sådant som också angår oss. En av frågorna var, vad får man för världsbild om man växer upp i ett område där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Välj en av tunnelbanelinjerna, det finns en röd, en grön och en blå att välja på. När jag säger röda, så menar jag inte den riktningen man tar om man vill ta ett stopp vid Stureplan. Åk så långt ut du kan från centrum, hoppa av vid någon av de sista stationerna innan ändhållplatsen. Svaret finns i periferin. Den gestaltade utsattheten i romanen är inte ett enbart italienskt fenomen men det är tur att det finns italienska författare som lyckas skildra utsattheten med ett rikt språk, med respekt och med medmänsklighet.

”Det är fullt av katter. Det var det Alessio tänkte på. Ingen utanför vet det, men under vissa byggnader, särskilt under matsalarna finns det stora horder med katter, hundratals katter. De har aldrig sett solljus, de vet inte vad ett grässtrå är. Det är en sorts svanslösa och enögda mutanter som alla ser likadana ut. Det är sjukt. Det där med katterna hade alltid gjort intryck på honom. Det verkade otroligt att det kunde leva katter där, mitt bland järnet och stålet. De blev sjuka, stackarna. Vissa var skabbiga, utan päls, nästan skrämmande. När man såg dem i ögonen såg de nästan mänskliga ut. Det fanns till och med de som matade dem, och Alessio var en av dem.

/ Maria Monciu

 

 

Annonser

One thought on “Silvia Avallone ger oss Stål

  1. Ping: Besökarna fyller 1 år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s