På djupet med Liv Strömquist

I Kulturhusets samtalsserie På djupet samtalade Johanna Koljonen igår med Liv Strömquist – den feministiska serietecknaren som kallats för Sveriges Roligaste Universitet, och som syns överallt just nu. Salongen var helt utsåld och jag hörde att det var publikrekord. En kväll helt och hållet för entusiasterna alltså – en enda modig person långt bak räckte upp handen när Johanna Koljonen frågade om någon inte läst Liv Strömquist, och det enda Koljonen hade att säga om det var ”grattis, då har du det bästa framför dig”.

Liv Strömquist pratar mycket och skrattar mycket. Hon är alldeles charmerande. Man skulle kunna tro att en sådan som Liv Strömquist går omkring och är ständigt arg. En feministisk åsiktsmaskin som prackar på en sina åsikter. Som Johanna Koljonen inleder kvällens samtal: ”Jag var lite rädd för att möta dig.”

För en månad sedan skulle jag ha sagt samma sak som Johanna Koljonen – att jag var rädd för Liv Strömquist, att jag hade en bild av att hon var sina serier. Nu har jag fuskat och lyssnat på Bokcirkeln i P1 där hon pratar om Strindberg, och det räcker med några minuter för att inse att hon är en ödmjuk, välartikulerad och lyssnande person. En som inte kör över någon. Nu påstår hon som svar på Koljonens inledning att hon är som vilken person som helst. Att hon tar fel beslut som alla andra, kollar för mycket på tv, hetsar upp sig över fel saker. Men ändå. Hur kan man se vad hon ser, hur får man den där blicken?

För Strömquist lyckas som ingen annan göra hemska, roliga och sanna nedslag i samhället, så självklara att man nästan får samvetskval för att man inte själv formulerat samma tankar. När man ser det svart på vitt så är det så självklart att Einstein måste vara historiens mest provocerande pojkvän. Eller att förhållandet mellan Whitney och Bobby är ett klockrent och supersorgligt exempel på kvinnor som stannar i destruktiva förhållanden. Vulgärt och fruktansvärt roligt skildrat.

På Koljonens fråga hur Strömquist lyckas vara en sådan god iakttagare av vardagliga mönster får publiken två svar: ett långt som handlar om hennes tid i Guatemala där kommunikation genom bilder/serier blev enklare eftersom ursprungsbefolkningen var analfabeter. Det kortare handlar om att Strömquist alltid känt sig utanför, som en betraktare, och blivit besatt av att beskriva vad saker egentligen är och handlar om. Att vi – mänskligheten – beter oss rätt underligt och irrationellt.

Att sitta som åhörare till Koljonen och Strömquist är som att vara med på deras middagsbjudning. Personligt, öppet, prestigelöst. Smart och ibland blixtrande. Samtalet blir en berg- och dalbana genom högt och lågt, om nördar och grekisk mytologi, om hur serier har likheter med punkmusik, om att klassresor alltid görs uppåt, aldrig neråt, om vem som får ligga och varför, om genusglasögon som man ibland glömmer att ta på sig.

Koljonen undrar varför det finns så många fotnoter i serierna? Jo, det är viktigt att skilja det påhittade från det som är sant. Brevet där Einstein för sin ex-fru påpekar att hon är osedvanligt ful finns till exempel kvar bland ”Collected Letters of Albert Einstein”, även om det låter så osannolikt att man inte tror det.

Strömquist berättar till synes öppenhjärtligt om det mesta, men det krävs en Koljonen för att locka, lura, våga ställa de totalt omöjliga frågorna. För vad svarar man egentligen på: ”tror du vi kan lösa världens problem?” Så befriande med en moderator/programledare som tar plats, men inte på bekostnad av den andra. Som vågar vara allvarlig och utelämnande, och inte nödvändigtvis måste raljera och vara ironisk. Jag är alltså lika imponerad av Johanna Koljonen som av Liv Strömquist. Det här är bådas kväll.

Om man ska säga något djupare så är det att Koljonen och Strömquist också diskuterar moraliskt ansvar, världspolitiken och miljöförstöringen, och kontentan av det hela är att det ser jävligt mörkt ut för jorden. Ingen nyhet kanske, ändå är det deprimerande att få det formulerat så här från Kulturhusscenen. Och även framförallt Strömquist har en miljon goda idéer så är det knappast de här två kvinnornas jobb att rädda världen.

Okej. Trots en del allvar och mörker så är den totala känslan ändå att kvällen har gett mig en massa, och jag känner mig upplyft och peppad, lite som en äkta idealist (återstår att se om jag känner likadant om en vecka).

Strömquist: ”De manliga nördarnas revansch handlar alltid om att de inte fick ligga under skoltiden.”
Koljonen: ”Men fick du inte ligga då?”
Strömquist: ”Jag hade fått ligga mer om jag varit mindre intresserad av grekisk mytologi.”

Strömquist: ”Allt handlar alltid om att skolnörden senare i livet blir framgångsrik. Man hör aldrig någon bekännelse från en som säger: jag var så jävla tuff på högstadiet, men sedan fick jag inget jobb” (om klasskildringar).

Strömquist: ”När jag var 17 hade jag ett förhållande, ja, det var ju hög status att ha en kille. Men att behöva umgås med honom – så fruktansvärt trist!” (om hur hon blev feminist).

Koljonen: ”Men Liv, hur ska man leva sitt liv då?”
Strömquist: ”Ha ha, det vet väl inte jag… jag vet bara sådant som att Ingmar Bergman var ett jävla svin.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s