En kväll om David Foster Wallace

Den första bilden är den som säger mest.
En tom scen i halvmörker, sex tomma stolar, en stor skärm med namnet David Foster Wallace. Två av hans nyutgivna romaner står uppställda på borden. Informativt och säljande. En halvfull salong – halvtom om man så vill – en publik med några få inbitna fans och desto fler oinvigda, som vill bli upplysta, introducerade. Ett författarskap som ska ringas in, presenteras. Men huvudpersonen själv saknas.

Den amerikanske författaren David Foster Wallace skulle ha fyllt femtio år i februari. Hans debut ”The Broom of the System” (”Systemets sopkvast”) gavs ut 1987 och hyllades av en unison kritikerkör; han har kallats ”the voice of a generation” och belönats med otaliga priser. Förutom romaner, essäer och noveller har han skrivit intervjuer och politiska artiklar, recenserat böcker, undervisat i kreativt skrivande och engelska. Hans skönlitterära stil har kallats hysterisk realism, och de invigda hyllar honom som ironisk, insiktsfull, underhållande, vansinnigt rolig, och älskar hans förmåga att skriva lysande dialoger. De icke-övertygade kallar honom krävande, splittrad, surrealistisk, bombastisk och suckar över hans långa utsvävande texter överfyllda av fotnoter. Ingen av grupperna har fel. Om sitt egen mentala tillstånd skrev han aldrig, men var en stor del av sitt liv djupt deprimerad och medicinerade i tjugo år. David Foster Wallace begick självmord i september 2008.

I Sverige är han för den breda massan fortfarande relativt okänd, och jag utgår ifrån att den här kvällen är ett led i försöket att nu ge honom den uppmärksamhet han förtjänar. Samt att puffa för de två svenska nyutgåvorna släppta på Natur och Kultur, den ena debuten och den andra hans sista verk. Båda romanerna är grafiskt tilltalande, i starka färger och med baksidestexter till synes nedkrafsade för hand. Författarens namn står skrivet som förkortningen DFW – ett försök att skapa en slagkraftig avsändare. Någonting som är lätt att säga. Jaha, den där DFW, han är jävligt bra har jag hört. Och visst lyckas det. Även om jag inte visste vem denne författare var skulle jag absolut köpa båda böckerna. De är moderna, tilltalande, ger mig en omedelbar bild av bild någon som är smart och rolig.

Själv är jag en relativt nybliven David Foster Wallace-beundrare. Skulle aldrig ha fastnat för honom om jag inte hade sett en bild av honom på nätet för knappt ett år sedan. Det där öppna ansiktet, blicken som borrade sig fast. Och inom några sekunder: informationen om att denne författare tagit livet av sig, endast fyrtiosex år gammal. Redan där bildade jag mig en uppfattning. Blev sorgsen och nyfiken på en och samma gång. Började läsa… och kan sedan dess inte sluta.

Strålkastarna tänds. Kvällens moderator Jan Gradvall äntrar scenen, och har med sig en litteraturpanel bestående av fem personer: Alva Dahl (översättare), Malte Persson (författare och litteraturkritiker), Jens Liljestrand (författare), Martina Lowden (författare), samt Eva Johansson (litteraturkritiker).

Allt inleds med ett fyraminutersklipp från en intervju med David Foster Wallace själv. Först stör det mig – nej, jag är för känslosam, jag vill inte ha hans ansikte så nära inpå, höra hans röst, bli påmind om personen David som inte finns längre. Jag vill läsa hans texter, ta till mig produkten, historien, det som fortfarande lever. Men nästa tanke: självklart går det inte att skilja personen från författarskapet. Titta nu, Mia. För det han säger är så sant, så bra.

“It becomes more and more difficult to ask people to read, or to look at a piece of art for an hour… or to listen to a piece of music that’s complicated, and that takes work to understand, because… well, there’re lot of reasons, but, particularly now with computer and internet culture everything is so fast, and… and the faster things go, the more we feed that part of ourselves but don’t feed the part of ourselves that likes … that likes quiet. That can live in quiet, you know, that can live… without any kind of stimulation. I don’t know.”
Se hela klippet här

Han talar snabbt, lågmält, intelligenta ord, behaglig röst. Men avslutningsvis, osäkerhet. Förstår ni tittare vad jag säger? Når jag fram? Mycket av hans författarskap handlar om språklig frustration, om att inte räcka till.  Moderatorn Jan Gradvall pratar lite om detta, och drar den obligatoriska författarbiografin för oss i publiken. Förklarar att drivkraften för DFW alltid varit att få sina läsare att känna sig mindre ensamma. “Fiction’s about what it is to be a fucking human being”.

Jens Liljestrand berättar om hur han kom i kontakt med DFW när han i San Diego gick en kurs i experimentellt skrivande och tegelstenen ”Infinite Jest” fanns med på litteraturlistan. Hur han efter ett visst motstånd tog sig igenom denna, och sedan var fast. Jens läser sedan högt ur ”Brief Interviews with Hideous Men” (en lysande titel!), en samling kapade intervjuer i monologform, och blir allt varmare i kläderna när han framför sin text från en obehaglig man riktad mot en kvinna i en bar. Vi i publiken skrattar; jag lägger särskilt märke till en äldre man bred vid mig som kluckar högt. Texten är dråplig men samtidigt sorglig.

Det vi får höra finns ännu inte utgivet på svenska, men kommer ut nästa år i översättning av Alva Dahl. Hon berättar om hur hon kämpat med att översätta hans sista och ofullbordade verk, ”Blek kung”, något som tog åtta månader och var oerhört krävande. Boken handlar om det amerikanska skatteverket dit David Wallace anländer som nyanställd trainee, och är uppdelad i femtio paragrafer i stället för kapitel. En byråkratroman med uttråkade skatteanställda som hjältar där den mänskliga triumfen blir att uthärda ledan. Alva berättar om hur hon blev proffs på svenska skatteverkets hemsida, hur hon mutade en ekonomistudent med fika för att få hjälp, och hur hon fick uppfinna nya svenska ord för amerikansk skatteverksterminologi. Sedan läser hon en vacker och märklig passage om en pojke som satt upp målet att kunna kyssa varje kvadratcentimeter av sin kropp. Hon ursäktar sig ifall det finns några läkare i publiken – hennes latin är inte så bra som det borde – och plockar hem fler skratt åt när hon uttalar latinska namn på kroppens olika delar, även om jag inte tror hon avser att vara rolig.

”Det finns en konflikt mellan språket som analysredskap och språket som kommunikationsredskap.” Så skriver Malte Persson i sitt förord till ”Systemets sopkvast”. Ett förord som är helt lysande till sin uppbyggnad; korta numrerade kapitel, alla skrivna i olika stilar, med det sista kapitlet avsiktligt oavslutat – en kristallklar översiktskarta och introduktion till David Foster Wallaces författarskap (rekommenderas!). Från Kulturhusscenen berättar Malte Persson om DFW’s uppväxt på den blåsiga slätten i Illinois, om hans år som lovande tennisjunior och om hans kärlek till matematik och filosofi. Talar om snabba bollar och snabb dialogväxling. Drar paralleller mellan det linjära landskapet i Illinois och matematik. Och läser sedan högt ur den självbiografiska essän ”Derivative Sport in Tornado Alley”, också den mycket humoristisk.

Härnäst kommer min favorit ”Gamla goda neon” (”Good Old Neon” från samlingen ”Oblivion”). Eva Johansson läser högt ur denna novell som handlar om en till synes mycket lyckad person som trots detta upplever att han är en bluff. Han talar till och med om bluffparadoxen: ju mer tid och kraft man lägger på att imponera på andra, desto mindre känner man sig inombords, vilket i sin tur innebär att bluffen blir allt större, etc. Eftersom novellen avslutas med att huvudpersonen begår självmord påpekar Eva att det är lätt att förblindas av att DFW tog livet av sig; att man vill läsa in mer i texten än vad där finns. Hon ser nästan sträng ut när hon påpekar att man måste fjärma sig från detta och bara ta till sig texten som den är. Fast detta blir ju också till en paradox, tänker jag. En text utan sin upphovsman, det går väl inte?

Martina Lowden får avsluta. Bjuder på ännu en tolkning av ensamhet och framförallt narcissism. ”Den deprimerade personen” har ortodontiska smärtor men kan för sitt liv inte förstå varför hon stöter bort andra människor genom att ständigt försöka förklara vidden av sina tandproblem. I sin oförmåga att verbalt uttrycka smärtans sanna natur blir smärtan allt större och sannare, tar över och ställer sig mellan den deprimerade personen och människorna runt omkring. Återigen en ond cirkel som blir allt ondare. Martina läser tydligt och med inlevelse, och det är en av kvällens vassaste texter. Novellen finns inte på svenska ännu, och denna är liksom övriga översättningar gjord av Alva Dahl. (Många av novellerna kommer på svenska nästa år, men jag är inte helt klar över vilka).

Publiken får så chansen att ställa några frågor – finns det inget som är mindre bra? Jo, att DFW ibland har en oförmåga att avsluta, att han ibland briljerar/berättar enbart för berättandets skull. Någon undrar över hur samarbete med förläggaren Michael Pietsch egentligen fungerade, och Jan Gradvall hänvisar till sin egen intervju som gjordes i samband med att Pietsch efter tre år äntligen sammanställt det oavslutade manuskript han och DFW’s fru hittat i garaget några månader efter självmordet.
Läs Gradvalls artikel här

Allt det här vet jag redan. Det är lätt att få information om DFW på nätet, där finns biografier, bilder och filmklipp, intervjuer med och om honom, artiklar och texter både på engelska och svenska. Ingenting under den här kvällen ger mig egentligen någon aha-upplevelse, förutom att jag tyst drar privata paralleller till något Haruki Murakami skrivit i en av sina romaner: att matematik är enkelt därför att allt det är en exakt vetenskap utan utrymme för tolkningar, medan författande är lika svårt och snårigt som livet själv.

Kanske befinner sig DFW någonstans mitt emellan dessa två poler? Han förenklade aldrig verkligheten, men förhöll sig heller inte sig helt realistisk till den. Här pratar alla om hans vilja att ta litteraturen på allvar. Ändå framhåller de också hur fantastiskt rolig han är. Humor och ironi är två av hans starkaste verktyg, även om Eva Johansson påpekar att han var humanistisk och hade en stark längtan bort från ironin. Motsägelserna haglar, och är ett genomgående tema under kvällen.

Sammanfattningsvis blir kvällen ungefär lika spretig som David Foster Wallace själv; de fem rösterna är sinsemellan så olika, och de texter dessa personer väljer att läsa upp är också fem fingrar som pekar åt hel olika håll. På något sätt är det helt logiskt. Hur kan man annars ge en rättvis bild av en så mångfasetterad person? Själv känner jag mig kluven. Kvällen är underhållande, men också en smula lam, ja, det känns verkligen som om David Foster Wallace själv borde varit på plats. Å andra sidan lyckas de här människorna att förmedla sin respekt och fascination för en unik författare, och ger oss en inblick i hans värld. Närmare än så går det inte att komma. Vi får några pusselbitar, that’s it. Sedan är det upp till var och en att gå hem och lägga pusslet själva.

Lite krasst kan jag skriva att nu går David Foster Wallaces försäljningssiffror upp i Sverige. Jag hörde många i publiken efteråt säga att de ville läsa honom, och kön till bokförsäljningen på Kulturhuset ringlade lång. Vad Eva Johansson än säger så kommer det alltid att finnas en fascination för en artist, konstnär eller författare som tagit livet av sig. Även om ordens innebörd inte blir starkare eller tyngre för att han/hon inte finns där längre, så ger det utrymme för tolkningar och spekulationer – vi vrider och vänder på varje text. Visste han eller hon om vad som komma skulle? Det blir vårt sätt att ringa in, försöka förstå en röst som inte talar längre. Det ligger i människans natur.

Min egen uppmaning blir denna: strunta i om David Foster Wallace lever eller är död, strunta i vem som tjänar pengar på hans bokutgivning. Det viktiga är att han blir läst, och att det är just du som läser. Så köp, låna, sno, surfa på nätet, gör vad du kan för att komma över hans texter. Jag lovar, han är definitivt värd det. Jag vet inte om man känner sig mindre ensam för att man läser hans böcker, det får vara upp till var och en att bedöma. Det man framför allt får är oförglömlig underhållning.

Kulturhuskvällens avslutande ord bär jag med mig. Jag vet inte om det är Jan Gradvall eller Malte Persson som yttrar dem, men en riktigt bra sammanfattning blir det i alla fall.
“David Foster Wallace såg inte bara en tennisboll. Han såg hela planen.”

Annonser

One thought on “En kväll om David Foster Wallace

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s