Min slemmiga huvudfoting

Ogham Waite? Har aldrig hört namnet. Jag googlar. Hittar en man som pratar inför sin webbkamera. Han har på sig en blågrön fez och ett par leopardmönstrade, hornbågade solglasögon. Han ser ut att vara i 50-årsåldern och väga dryga 120 kg. Han bor hemma hos sin mamma, förstår jag, efter en stund. Är det där Ogham Waite? Nej. Nu tar han fram en CD. Ogham Waite and the Amphibian Jazz Band, säger han, och viftar med den lite snabbt framför webbkameran, utgiven på The Gilman House. Han sätter in skivan i datorn och trycker på play. Han har inget särskilt bra ljud i sin dator. Men det låter lite som Tom Waits.

Ogham Waite. Tom Waits. Är det en ordlek? Jag stänger av Youtube-filmen med mannen i de leopardmönstrade glasögonen och letar upp Live at The Gilman House. Där presenteras albumet. Den tecknade bilden av honom, på omslaget av skivan, ger inte mycket till ledtråd. Det finns en länk på sidan, till ett smakprov. Men jag saknar någon insticksmodul, så jag hör ingenting. Ogham Waite…

Det har varit HP Lovecraft-festival på Kulturhuset. HP Lovecraft var en skräckförfattare som levde under det förra sekelskiftet, inspirerad av Poe och ett helt batteri av andra gamla gotismer jag inte känner till. När jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden hade jag en klasskompis som var Lovecraft-fan. Han pratade om Lovecraft dagligen. Såg ut som Lovecraft. Skrev dikter i hans anda. Och började så småningom forska i samma ämne. Jag tror att han är doktor i skräcklitteratur idag. Jag har alltid haft ett gott öga till den gamle HP sedan dess, men har i ärlighetens namn inte läst en enda bok han har skrivit. Poe har jag läst. Poe gillar jag. HP Lovecraft – av vad jag har förstått – var inte fullt lika romantisk som sin föregångare, dock mer systematisk. Idag ses Lovecraft i alla fall som rätt kultig, och under en veckas tid hade delar av Kulturhuset alltså lånat sig till en festival tillägnad denna mörka kult.

Som en del i detta, som den allra sista punkten på denna ockulta vecka, skulle alltså den här Ogham Waite spela, en solig söndagseftermiddag, med sina Amphibians, i Studio 3. Alltihop verkade lite skumt på ett sätt som tilltalade mig. Så jag gick dit. Det var den 1 april.

I dörren togs vi emot av en ung man med ett imponerande raklångt skägg. Det var han som arrangerat festivalen, visade det sig senare. Innanför dörren var det mörkt, närmast kolsvart för den som kom utifrån. Det brann några stearinljus här och där, såg man efter en stund, och den lilla scenen var bara nästan upplyst av ett både vagt och matt ljus. Där i den skumma belysningen satt musikerna redan och tittade hålögt på oss som tog plats mitt emot. I baren såldes konstiga drycker.

Några minuter senare ställde sig en av musikerna upp och presenterade Ogham Waite! Upp på scenen klev en inte så gammal, inte så trasig, en ganska slank man i kostym men med simhud mellan fingrarna och något slemmigt över halva huvudet. Det hängde ner över ansiktet. En undertand stack upp och ut även då han höll munnen stängd, som på en gammal marulk. Han skrockade och skrattade på ett mullrande och bullrande sätt, innan han tog plats på den höga pallen och drog igång med den ena smäktande jazzstandarden efter den andra – klassiker iklädda nya, undervattensstämplade texter.

”My funny Valentine” blev ”My Slimy Cephalopod”. ”Somewhere over the rainbow” blev ”Somewhere under the ocean”. Han sjöng om en sjunken stad, om att han skulle kunna tänka sig att drunkna där. Istället för ”You go to my head with a smile that makes my temperature rise” sjöng Ogham Waite, med sitt slemmiga ansikte: ”You notice my head, with a contempt that make my temperature rise”…

Jag hade velat ha texterna, skulle ha kunnat köpa en skiva bara för att få texterna, men det fanns lustigt nog inga skivor till försäljning. Inga texter på nätet. Det var för mörkt för att jag skulle kunna anteckna. Jag fick lyssna noga bara. Och försöka minnas.

Hans röst lät onekligen som Tom Waits. Och ibland lite Louis Armstrong. Fast också som en mycket klarare, yngre och mer oförstörd röst som gömde sig bakom det där skrovliga. Som om rösten hade klätt ut sig. Som han själv. Som den här kulten. Som den här längtan till det ockulta, till skräcken, till ondskan och mörkret, underjorden och havsdjupen. Som överlever blott med humor, om än svart också den.

Det är själva temat för Ogham Waite som får det hela att funka. Den absurda fiskigheten. De små surplande kallsupar han tycks ta ibland mellan stroferna. Slemmet i pannan som hamnar snett och får märkliga mönster allt eftersom det blir varmare i strålkastarljuset och Ogham Waite torkar svetten. Det är vackert.

Två dansare kliver in och tar utrymmet mellan scenen och stolsraderna. De är sjögräs, fiskfenor, ålar. Musikerna spelar oklanderligt och det är skönt att sitta där i mörkret och lyssna på väl utförda gamla jazzstandards till den böljande dansen. Kanske är vi under vattnet? Simhuden börjar lossna från Waites fingrar. Rösten verkar trött. Han kliver av scenen, men stiger upp igen så snart vi börjat applådera. Ni vill höra en till va? Förekommer han. Jo, då. En svensk visa. På svenska. Jag känner inte igen den. Men han sjunger den för att bekräfta ryktet att det förekommer djupingar i svenska vatten också. Säger han. Sedan ropar han upp mannen med det raklånga skägget, så vi får applådera honom och hela festivalen med. Jag får känslan av att jag är den enda som inte är med i HP Lovecraft Society, men jag klappar i händerna och håller god min.

Det blir en festival till redan i höst, avkunnar han med skägget, och får ytterligare en applåd. Sedan är det slut. Utanför lyser vårsolen lika starkt som innan. Jag går ut med känslan av att ha varit på bio och sett en lite egen, underfundig film med gott slut. Ogham Waite hette den.

Annonser

One thought on “Min slemmiga huvudfoting

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s