Tidnings-junkie? En gedigen helhetsupplevelse väntar

Något av det härligaste som finns att göra i Kulturhuset är att sätta sig i tidningsbiblioteket vid ingången Plattan.

Kommer du dit tidigt på morgonen – kanske för att plugga eller bara läsa – kan du med en kaffe i handen slå dig ner vid en av tidningsdatorerna och läsa morgontidningen. ”News junkies” finner här det mesta för att stilla sina behov: The Guardian (och the Independent, så klart), Le Monde, La Reppublica, El País eller kanske någon av de inhemska regionala dagstidningarna.

När du tagit dig igenom nyhetsdjungeln sätter du dig i tidningsbiblioteket. Det bästa här är att det oftast är väldigt tyst och lugnt och att det alltid finns sittplatser i de fräscha sofforna.

Du kan börja med att mjuka upp din tankeverksamhet genom att titta lite i någon av alla de fina konstböckerna, som också har sina hyllor i tidningsbiblioteket. Fördelen med konstböcker är att det räcker med att anstränga sig så mycket som att titta på bilder, och när man känner för att läsa lite gör du det i form av kortare bildtexter om respektive konstverk – som trots sin korthet inger känslan av att ha lärt sig något nyttigt.

En hylla med tidningar i stil med Kulturhusets urval är alltid en uppskattad syn för den artikelsugna. Vill du hitta en tidskrift du inte visste existerade inom just ditt (estetiska) intresseområde finns det få bättre lämpade platser. (En annan är Tidnings- och Tidskriftsbiblioteket på Odengatan, givetvis.) Tidskrifter med udda namn inom arkitektur, design, konst, litteratur och politik kryllar det av och nästintill alla är svenska.

Personligen börjar jag med att plocka fram en litteraturtidskrift. 10-tal är alltid ett givet val men jag tänker hitta någonting nytt. Och det gör jag, även om jag inte lägger titeln på minnet.

Efter att ha läst nyfiket ett tag i litteraturtidningen är det dags för den lite tyngre konsumtionen som för mig är favoriten New York Review of Books. Jag prenumererar på den i min läsplatta (inte en iPad, utan en ren e-bokläsare; skönare för ögat och jag slipper ladda batteriet hela tiden) men New York Review of Books tabloidformat, tillsammans med layouten, ger en sådan tillfredsställande känsla att jag gärna läser den ”odigitalt”.

Namnet New York Review of Books antyder att också denna publikation behandlar litteratur. Vilket stämmer, men böckerna de recenserar brukar resultera i långa intressanta politiska artiklar, förutom de långa intressanta politiska artiklar som finns med vid sidan om bokrecensionerna. De blandas med mindre politiska recensioner, som till exempel en inblick i Maurice Ravels livsverk. Alltså lagom variation, vilket gör den så tilltalande. Är du färdig med den kan du ta fram London Review of Books ur tidningshyllan.

När det är dags för en paus i ämnet lockar återigen hyllan med konstböcker. För min del blir det en bok om ottomansk arkitektur med fina bilder och fyllig historia. När slutligen en definitiv paus i läsandet behövs kan du ta fram din dator och skriva ett blogginlägg. Och när även denna aktivitet kräver paus finns det ett flertal alternativ för den som vill sträcka på benen.

En inomhuspromenad till en av Kulturhusets utställningar kan sitta fint. ”Bortom Tid – Internationell videokonst nu”, kanske?

Du kan också bege dig till schackhörnan två trappor upp och analysera några partier. Det kan resultera i spännande upplevelser. Är du modig kan du utmana, men se då till att du kan din schackteori. Som åskådare har du dock inget att frukta; ingen störs av att du står bredvid och tittar på. Vissa kan vara lite rädda för att ta steget in i Kulturhusets lagom säregna schacksfär – men: det finns inget att frukta. Snarare är det ett mycket lärorikt inslag i Kulturhusets utbud för den som börjat sätta sig in i schackets fascinerande värld.

Lyckas du slita dig från schackpartierna kan du antingen återvända till tidningsbiblioteket och ytterligare utforska utbudet där, eller kanske läsa en X-Men-tidning på serieteket.

Möjligheterna är oändliga.

Silvia Avallone ger oss Stål

 

Det är något som inte stämmer. I hörsalen märker man förväntan i det krampaktiga greppet om den där romanen som jag inte hunnit läsa än, som fått fantastiska recensioner och som grannarna i publiken verkar stolta över att hålla i sin hand. Man sätter sig tillrätta, försöker dra av sig kappan, ställa ned väskan och maka sig in utan att lägga bort boken. Det väller in människor genom dörrarna, det verkar bli fullsatt ikväll. Det är lite som vanligt inför samtalen på Internationell författarscen men det är något som inte stämmer, med musiken. Vanligtvis brukar högtalarna bjuda lågmäld bakgrundsmusik, något stilla, något som kan överröstas, de där minuterna innan. Ur högtalarna dunkar istället en gammal hitlåt ut och framkallar nittiotalsminnen, den där låten som fick alla att gå upp på dansgolvet på discona i mellanstadiet, som fick en att glömma att man var en liten mellanstadietjej, som fick en att blunda och glömma att man inte visste hur man dansar.  Det var bara att röra på kroppen i takt till den där refrängen rhythm is a dancer. Det känns så malplacé i det här sammanhanget, har kulturhuset fått medelålderskris undrar jag och mitt sällskap. Det dunkar och dunkar och vi tittar oss omkring, försöker läsa in någon irritation i blicken på kulturdamerna runtomkring oss, men de ler bara och bläddrar i sina exemplar. Låtvalet faller inte på plats förrän jag på lördag eftermiddag lägger ifrån mig en bok som skakat om mig hårdare än något jag läst på länge.

This is the rhythm of the night…Oh, yes. The rhythm of the night… Musiken ekar mot badrummets kakel, blandas med alla ljud som kommer från gården, från balkongerna. Kakelplattorna är gröna och spruckna på flera ställen. Lisas farbror tänder en cigarett där han står lutad mot fönsterbrädet. Och ser på dem. De har en konstig uppfattning om hur man strippar. De blandar videor från MTV med de korta sekvenserna med velinedansöser i programmet Striscia. Men de är tretton år, de vet ingenting. Och på en gård med fyra hus som vetter mot varandra kan man se rakt in i badrummet från minst hundra fönster. ”

Silvia Avallone är i Stockholm för att prata om Stål, debutromanen som blivit en bestseller i Italien och Frankrike. Romanen handlar om de två flickorna Anna och Francesca och deras tillvaro i den italienska kuststaden Piombino. Pernilla Glazer inleder med att läsa ett stycke ur romanen, hon presenterar kort författarinnan och det positiva mottagande Stål fått i pressen. Hon lämnar sedan ordet över till kvällens intervjuare, Anneli Dufva, som assisteras av tolken Susanna Grosenius Balzano. Dufva är en utmärkt intervjuare, hon är påläst och ställer seriösa frågor, vilket skapar ett kocentrerat samtal med fokus på Stål, men som också diskuterar samhällsklimatet och litteraturen. Avallone säger att berättelsen om den här staden låg och växte inom henne i flera år, berättelsen om de där åren när Berlusconi förändrade Italien. Hon talar om frustrationen som hon och hennes jämnåriga kände över den missvisande bilden av Italien som Berlusconi-tv kablade ut. De dansande halvnakna kvinnorna i tv-rutorna och de plojiga programmen med skrattande gubbar.  I media talades det inte om arbete eller om ungdomsarbetslöshet. Hon talar om den där ilskan, som blev en bensin för skrivandet, att berätta om sin generation, om småstaden och arbetarklassen. Om det riktiga Italien. Dufva undrar vad Avallone tror att man får för världsbild när man växer upp i ett område, som det som är beskrivet i boken, där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Avallone menar att det samhälle hon beskriver är ett samhälle som funnits länge men som staten inte reflekterat över. Det finns ingen framtid för ungdomar som Francesca. Flickorna har inget skyddsnät, de betraktar mödrarna som tvättar golven på ömma ben, fångna i äktenskapen med våldsamma pappor. Tv:n talar om för flickorna: om du är vacker kan du frigöra dig genom din kropp. Flickorna är medvetna om de blickar som pojkarna och männen fäster på deras kroppar, de vet att deras skönhet gör dem till någon, att deras kroppar är en utväg.

 

Dufva ställer frågor kring litteraturens uppgift, om det är att skildra verkligheten på djupet, och om man kan tala om en ny italiensk epik, en litterär våg av realism. Avallone vill inte kalla det för en rörelse, eller en skola, hon menar att det uppstod en moralisk brådska i hennes generation att berätta om verkligheten, om det som inte fick plats i politiken eller i media Litteraturen är för mig det kungarike där ordet är fritt, säger hon. Litteraturen har den fördelen att den inte behöver sälja ett budskap, som politiken. Litteraturen kan berätta, informera om sådant som politikerna och media inte vågar eller vill tala om. Styrkan finns i friheten att skildra, utan skydd, utan rädsla. Hon säger att Roberto Saviano väckte Italien, att han visade det som ingen hade velat se, att han manade människor att sluta pilla sig i naveln, och således blev en inspiratör även för andra författare. Jag ville berätta om fabriken säger hon, inte skriva undersökande journalistik. Hon ville lyfta fram den blick hon hade på fabriken när hon var liten, fascinationen, killarna som gick ut från fabriken och kastade sig ut i vattnet, de var hjältar, det var deras historia hon ville skriva. Hon ville ge röster åt människorna, inte göra teorier.

 

Samtalet kommer in på litteraturens mysterium, det som ligger där under orden, berättelsen som måste skrivas men också läsas fram. Avallone talar också om hur hennes bok blivit mottagen i Italien, att hon blivit läst och hyllad men att där också väcktes en ilska, hon lyfte på lock och tryckte på ömma punkter. Hon menar att den italienska arbetarklassen förändrats under Berlusconiåren. Den äldre generationen hade en stark klassmedvetenhet och stolthet men dagens unga pojkar drömmer om annat än deras fäder gjorde. De vill tjäna pengar, köra snygga bilar, de vill synas. I romanen tar huvudkaraktärerna droger för att klara arbetet, en av karaktärerna arbetar på strippklubb, alla dessa element blev känsliga i tider då politiken handlade om presidentens affärer med strippor istället för om kriminalitet och om unga män som dör på arbetsplatser. Avallone säger att hon blev anklagad för att beskriva ett förfallet Italien, ett Italien som inte passade in i den bild av Italien som Berlusconi ville ge med sin tv- politik. Avallone menar att hon ville visa det riktiga Italien, vardagens Italien men att det också var viktigt att lyfta fram människan, kollektivkänslan hos ungdomarna, vänskapen och kärleken, solidariteten i utsattheten. Piombino symboliserar det motsägelsefulla: kontrasterna mellan det vackra och det slitna, det mörka och modet, vitaliteten. Avallone säger att hon vill bo i Italien men att hon tillhör en generation som har växt upp med usla fäder, som inte tänkt på barnens framtid. Unga kvinnor befinner sig i samma diskrimination som sina mödrar. Hon ser en öken framför sig, men också en möjlighet till en annan framtid, men det kräver att stålet tas fram. Samtalet  kommer också in på den tonårstid som skildras. Avallone säger att den här tiden är vacker men grym. Anna och Francesca befinner sig i en blomningstid som samtidgt är  en väldigt darwinistisk period där den som är vacker vinner och den som är ful är utesluten ur leken. I dagens artificiella klimat, med Facebook och överflödet av bilder så har allt blivit så virtuellt.  Jag vill återkomma till det kroppsliga, säger Avallone. Hon talar om Francescas och Annas uppvaknande, hur de blir objektifierade och upptäckta av en omvärld som är helt fixerad vid skönhet och ungdom, den voyeuristiska blicken, inte den seriösa diskussionen om kvinnor och sexualitet. Francesca och Anna märker hur kvinnor efter en viss ålder slutar att bli sedda, att finnas till. Flickorna känner en stress över att konsumera den korta tid i rampljuset som blivit dem given. De känner på sig att de snart kommer att bli förbrukade. Samtalet kommer in på mödrarna som vill lämna sina män, men som inte förmår det och frågan ställs, var finns friheten för den italienska kvinnan? Mödrarna i romanen är fångar, menar Avallone. De är fångar i golven de svabbar och makarnas diktatur, vissa är starka och medvetna men också rädda för kosekvensen av frigörelse. Det finns inget stöd från samhället för en ensam italiensk kvinna. Man blir betraktad som en konstig ungmö eller en förlorare, det är svårt att anmäla brott när läkare och poliser blundar. Fördömandet från samhället är inte enkelt att leva i, i ett land där hälften av den kvinnliga befolkningen är arbetslösa och där kvinnor avskedas när de blir gravida. Avallone poängterar också att flickornas i romanen har sämre förutsättningar än unga flickor som växer upp i Rom. Francesca och Anna saknar föräldrar som kan visa en väg bort från orättvisorna, och det är därför skolan är så viktig. Skolorna måste bli bättre, barnen måste läsa litteratur. I Berlusconis Italien blev studier och en examen endast slöseri med tid. Man kan inte skapa ett land om man inte har kompetens, om man inte har utbildning och framförallt kan man inte skapa ett land utan kvinnlig frihet, avslutar Avallone.

 

Avallone diskuterar politik på ett sätt som politikerna inte gör, hon pratar om människor och om frihet med ett allvar och ett underfrånperspektiv som skapar ett riktigt samtal, som får publiken att ständigt applådera hennes ord. Hon pratar om litteraturen i termer av berättelsen, om det fria ordet, om litteraturens uppgift att vittna om vardagen och verkligheten. Jag måste naturligtvis köpa den här boken. Jag sträckläser. Karaktärerna drabbar mig så hårt, hon lyckas förmänskliga de stereotyper som den förfrämligande debatten kring utsatthet skapat. Alessio är en ung, halvkriminell kille med ett tufft yttre, den där killen som åker runt i en snygg bil och tar kokain, hasch, amfetamin. Men han är också en kärleksfull bror, en frånvarande faders svikna son, en förälskad kille, en solidarisk vän, en kittel av bortträngd frustration över drömmarna som är så svåra att nå, kroppen som förbrukas i produceringen av stål. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen är en gestaltning av de människor som glömdes bort av samhället, en roman som även unga människor i Sverige lika gärna kan identifiera sig med. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen skildrar sådant som också angår oss. En av frågorna var, vad får man för världsbild om man växer upp i ett område där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Välj en av tunnelbanelinjerna, det finns en röd, en grön och en blå att välja på. När jag säger röda, så menar jag inte den riktningen man tar om man vill ta ett stopp vid Stureplan. Åk så långt ut du kan från centrum, hoppa av vid någon av de sista stationerna innan ändhållplatsen. Svaret finns i periferin. Den gestaltade utsattheten i romanen är inte ett enbart italienskt fenomen men det är tur att det finns italienska författare som lyckas skildra utsattheten med ett rikt språk, med respekt och med medmänsklighet.

”Det är fullt av katter. Det var det Alessio tänkte på. Ingen utanför vet det, men under vissa byggnader, särskilt under matsalarna finns det stora horder med katter, hundratals katter. De har aldrig sett solljus, de vet inte vad ett grässtrå är. Det är en sorts svanslösa och enögda mutanter som alla ser likadana ut. Det är sjukt. Det där med katterna hade alltid gjort intryck på honom. Det verkade otroligt att det kunde leva katter där, mitt bland järnet och stålet. De blev sjuka, stackarna. Vissa var skabbiga, utan päls, nästan skrämmande. När man såg dem i ögonen såg de nästan mänskliga ut. Det fanns till och med de som matade dem, och Alessio var en av dem.

/ Maria Monciu

 

 

På djupet med Liv Strömquist

I Kulturhusets samtalsserie På djupet samtalade Johanna Koljonen igår med Liv Strömquist – den feministiska serietecknaren som kallats för Sveriges Roligaste Universitet, och som syns överallt just nu. Salongen var helt utsåld och jag hörde att det var publikrekord. En kväll helt och hållet för entusiasterna alltså – en enda modig person långt bak räckte upp handen när Johanna Koljonen frågade om någon inte läst Liv Strömquist, och det enda Koljonen hade att säga om det var ”grattis, då har du det bästa framför dig”.

Liv Strömquist pratar mycket och skrattar mycket. Hon är alldeles charmerande. Man skulle kunna tro att en sådan som Liv Strömquist går omkring och är ständigt arg. En feministisk åsiktsmaskin som prackar på en sina åsikter. Som Johanna Koljonen inleder kvällens samtal: ”Jag var lite rädd för att möta dig.”

För en månad sedan skulle jag ha sagt samma sak som Johanna Koljonen – att jag var rädd för Liv Strömquist, att jag hade en bild av att hon var sina serier. Nu har jag fuskat och lyssnat på Bokcirkeln i P1 där hon pratar om Strindberg, och det räcker med några minuter för att inse att hon är en ödmjuk, välartikulerad och lyssnande person. En som inte kör över någon. Nu påstår hon som svar på Koljonens inledning att hon är som vilken person som helst. Att hon tar fel beslut som alla andra, kollar för mycket på tv, hetsar upp sig över fel saker. Men ändå. Hur kan man se vad hon ser, hur får man den där blicken?

För Strömquist lyckas som ingen annan göra hemska, roliga och sanna nedslag i samhället, så självklara att man nästan får samvetskval för att man inte själv formulerat samma tankar. När man ser det svart på vitt så är det så självklart att Einstein måste vara historiens mest provocerande pojkvän. Eller att förhållandet mellan Whitney och Bobby är ett klockrent och supersorgligt exempel på kvinnor som stannar i destruktiva förhållanden. Vulgärt och fruktansvärt roligt skildrat.

På Koljonens fråga hur Strömquist lyckas vara en sådan god iakttagare av vardagliga mönster får publiken två svar: ett långt som handlar om hennes tid i Guatemala där kommunikation genom bilder/serier blev enklare eftersom ursprungsbefolkningen var analfabeter. Det kortare handlar om att Strömquist alltid känt sig utanför, som en betraktare, och blivit besatt av att beskriva vad saker egentligen är och handlar om. Att vi – mänskligheten – beter oss rätt underligt och irrationellt.

Att sitta som åhörare till Koljonen och Strömquist är som att vara med på deras middagsbjudning. Personligt, öppet, prestigelöst. Smart och ibland blixtrande. Samtalet blir en berg- och dalbana genom högt och lågt, om nördar och grekisk mytologi, om hur serier har likheter med punkmusik, om att klassresor alltid görs uppåt, aldrig neråt, om vem som får ligga och varför, om genusglasögon som man ibland glömmer att ta på sig.

Koljonen undrar varför det finns så många fotnoter i serierna? Jo, det är viktigt att skilja det påhittade från det som är sant. Brevet där Einstein för sin ex-fru påpekar att hon är osedvanligt ful finns till exempel kvar bland ”Collected Letters of Albert Einstein”, även om det låter så osannolikt att man inte tror det.

Strömquist berättar till synes öppenhjärtligt om det mesta, men det krävs en Koljonen för att locka, lura, våga ställa de totalt omöjliga frågorna. För vad svarar man egentligen på: ”tror du vi kan lösa världens problem?” Så befriande med en moderator/programledare som tar plats, men inte på bekostnad av den andra. Som vågar vara allvarlig och utelämnande, och inte nödvändigtvis måste raljera och vara ironisk. Jag är alltså lika imponerad av Johanna Koljonen som av Liv Strömquist. Det här är bådas kväll.

Om man ska säga något djupare så är det att Koljonen och Strömquist också diskuterar moraliskt ansvar, världspolitiken och miljöförstöringen, och kontentan av det hela är att det ser jävligt mörkt ut för jorden. Ingen nyhet kanske, ändå är det deprimerande att få det formulerat så här från Kulturhusscenen. Och även framförallt Strömquist har en miljon goda idéer så är det knappast de här två kvinnornas jobb att rädda världen.

Okej. Trots en del allvar och mörker så är den totala känslan ändå att kvällen har gett mig en massa, och jag känner mig upplyft och peppad, lite som en äkta idealist (återstår att se om jag känner likadant om en vecka).

Strömquist: ”De manliga nördarnas revansch handlar alltid om att de inte fick ligga under skoltiden.”
Koljonen: ”Men fick du inte ligga då?”
Strömquist: ”Jag hade fått ligga mer om jag varit mindre intresserad av grekisk mytologi.”

Strömquist: ”Allt handlar alltid om att skolnörden senare i livet blir framgångsrik. Man hör aldrig någon bekännelse från en som säger: jag var så jävla tuff på högstadiet, men sedan fick jag inget jobb” (om klasskildringar).

Strömquist: ”När jag var 17 hade jag ett förhållande, ja, det var ju hög status att ha en kille. Men att behöva umgås med honom – så fruktansvärt trist!” (om hur hon blev feminist).

Koljonen: ”Men Liv, hur ska man leva sitt liv då?”
Strömquist: ”Ha ha, det vet väl inte jag… jag vet bara sådant som att Ingmar Bergman var ett jävla svin.”

Stockholm Straight Edge

Scraps of Tape

Någon alkohol var det inte frågan om för tre veckor sedan i Hörsalen på Kulturhuset. Istället bjöds det på kladdkaka, kaffe och veganmat. Men det var inte farmor som bjudit till fika, utan Stockholm Straight Edge som anordnat röj på maxvolym – hardcore-punk-metal av snabbaste och tyngsta sort. Nästa vecka – kvällen den första maj, lagom efter demonstrationerna – är det dags igen med nya band.

Kulturfenomenet Straight Edge (ofta förkortat SxE) uppstod i 80-talets hardcore punk-scen. Straight Edges tillkomst förknippas främst med Washington D.C.-baserade bandet Minor Threat, som myntade begreppet med sin låt “Straight Edge”. Det var ett ställningstagande mot alkohol och andra droger där musiken istället skulle utgöra ruset. Trots att gruppens frontman, Ian McKaye, aldrig menade att påbörja någon rörelse så spred sig livsstilen snart i USA och Europa.

Daniel Vse, som är med och driver Stockholm Straight Edge, menar att Minor Threats typ av hardcore sällan förekommer bland deras bokningar. Spelningarna de arrangerar reflekterar snarare samtidens mångfald. Urvalet är inte begränsat till några fasta musikkategorier utan görs efter en enkel tumregel.

—Jag väljer band som jag tycker om. Det är svårt att bara boka Straight Edge-band om man vill att det ska hända saker, förklarar Daniel.

—Men det finns oftast någon form av punk i grunden hos de band vi bokar, tillägger han.

Skillnaden märks. 80-talets definition av hardcore känns mjuk i jämförelse med det senaste giget som Stockholm Straight Edge arrangerade på Kulturhuset. Banden som spelade där (Rise and Fall, Oathbreaker, The Secret) skruvade upp tempot ändå högre med starka metal-influenser i ljudfrekvensen.

Som bevis på variation hör vi på tisdag en mer harmonisk typ av punkbaserad musik med inslag av jazzens oregelbundna takter. “Math Rock” kallas det. Daniel beskriver det som “pilligt” med “udda takter” och “inte så mycket dist”, samt jazzinfluerat.

Det stora namnet på tisdag är Tera Melos. Bandet består av tre killar från Sacramento, Kalifornien, som formade gruppen 2004. De har sakta men säkert byggt en fanbas i USA och håller på att göra sig ett namn också i Europa. Även om de inte vill bli begränsade till en kategori anses de ofta vara pionjärer inom Math Rock-genren.

—Tera Melos är definitionen av ett Math Rock-band, konstaterar Daniel Vse.

Scraps of Tape är ett band från Malmö som spelar vad som kallas post-rock: musik som använder sig av rockens verktyg men ofta består av längre instrumentella spår med sparsamt bruk av låttexter.

De påstår sig vara en av Sveriges bäst bevarade hemligheter vilket efter några lyssningar inte ter sig omöjligt. Deras senaste skiva, Resident Flux, inleder briljant med låten “Håll Tjeften”; en smått vemodig melodislinga med kraftiga trummor som framskrider instrumentalt under fem sångfria minuter. Den fäster sig snabbt, i stil med deras övriga musik som “liknar Explosions in the Sky, Sonic Youth och lite Bob Hund”, enligt tidigare åberopad expert.

Stockholmsbandet Centenarian ersätter Georgian Waters som egentligen skulle spela på tisdag. De är ett nytt band som också spelar post-rock, men av ett tyngre snitt. De följer en “ny” trend inom genren genom att ha texter till sin musik.

Musiken på Stockholm Straight Edges arrangemang varierar. Det är sällan Straight Edge-aspekten som drar skarorna utan banden de bokar. Uppslutningen kan sträcka sig allt från tjugo personer till några hundra, enligt Daniel.

—Ibland är det bara lokala kids och ibland kan det vara folk från hela Sverige som har rest hit för att se spelningen.

Men Straight Edge-aspekten för med sig flera fördelar. I och med att spelningarna är alkoholfria öppnar det upp för alla åldrar. Och publiken är sällan mindre taggad bara för att de druckit kaffe istället för öl. Stage-diving förekom frekvent under den senaste konserten i Hörsalen. De mer försiktiga fansen placerade sig lite längre bak när stämningen blev för upprymd framför scenen.

Det låga priset är en annan uppskattad aspekt. Arrangörerna försöker alltid hålla nere inträdet för spelningarna och denna gång är inget undantag. Femtio kronor kostar det att se banden som spelar på tisdag – ett långt ifrån orimligt pris.

Tisdagen kommer innebära Stockholm Straight Edges tredje arrangemang på Kulturhuset. Samarbetet har fungerat jättebra, enligt Daniel Vse. Redan är ännu en tillställning inbokad den 31:a augusti – där bland annat banden Terror, Brutality Will Prevail och Hårda Tider uppträder – och det ser ut att bli många fler gig framöver.

Gillar du experimentellt, punk, rock eller musik i allmänhet bör du infinna dig på Lava på tisdag. Det blir en skönt nykter avslutning på första maj.

Clapton Jonsson

När: 1/5 2012, klockan 18.30.
Var: Kulturhuset Lava, våning 0.
Inträde: 50 kronor i dörren. Ingen åldersgräns.

Stockholm Straight Edge på Facebook. Här hittar du info om kommande spelningar.

Lyssna på Tera Melos: http://teramelos.bandcamp.com/
Lyssna på Scraps of Tape: http://scrapsoftape.bandcamp.com/
Lyssna på Centenarian: http://soundcloud.com/that-little-darkroom

Bildväverskan från Blekinge

”Bildväverskan i Bagarmossen”

Gun Nordstrand är född i Karlshamn, 1929, en av vinnarna i Kulturhusets ”Vinn vad du vill”. Hennes dröm var att ställa ut sina bildvävar i Kulturhuset i Stockholm, den blev verklig. Gun har varit delaktig i det mesta inom samhällsliv, hon har varit aktiv politiskt och kulturellt b.la. inom Grupp 8, Syndikalisterna, Anarkisterna, Folkkampanjen mot kärnkraft, Kvinnor för fred och Kontaktnät icke-våld.

”Bildväverskan i Bagarmossen”

Hennes bok ”Bildväverskan i Bagarmossen” kom ut 2009.

Att ställa ut bildvävar ligger helt rätt i tiden med sin udda genre och samtidigt har vi alla en sorts romantisk och nostalgisk relation till dem.

Läs mera på kulturhuset sida – http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vinn-vad-du-vill-Gun-Nordstrand–aktivisten-och-bildvaverskan/

Bravo!

Ilkka T

Jazzkatt i kulturnatt

Kulturnatten på Kulturhuset tycktes vara  en relativt okontroversiell tillställning, av det jag kunde se i programtidningen. Det mesta var sig likt, med skillnaden att allt var öppet lite längre. Den lila mattan var utrullad framför huvudentrén och jag klev målmedvetet in för att se och höra lite livs levande jazz, en av mina få gånger live, som faktiskt var ett lite annorlunda inslag trots allt.

Gillade att musiken hördes så fort jag klev in, gillade att det var en scen uppsmälld mitt i entrén (mer sånt!) och jag gillade att det faktiskt satt en massa folk och lyssnade intensivt, som (kanske) hade tagit sig dit enkom för att lyssna på just det här bandet.

Stod och hängde, och lyssnade, bläddrade i böcker, och lyssnade, gick ett varv runt scenen, och lyssnade. Allt var faktiskt fullkomligt behagligt, inne i det varma, men alltför upplysta rummet. Men i smyg  önsketänkte jag att det borde ha  varit sådär jazzigt som i en amerikansk film, i en liten, trång lokal med dämpad belysning och cigarröken liggandes tät i luften, som en ridå framför musikerna.  

Men nu var det ju ingen film jag strosade runt i, så tji fick jag.

En kväll om David Foster Wallace

Den första bilden är den som säger mest.
En tom scen i halvmörker, sex tomma stolar, en stor skärm med namnet David Foster Wallace. Två av hans nyutgivna romaner står uppställda på borden. Informativt och säljande. En halvfull salong – halvtom om man så vill – en publik med några få inbitna fans och desto fler oinvigda, som vill bli upplysta, introducerade. Ett författarskap som ska ringas in, presenteras. Men huvudpersonen själv saknas.

Den amerikanske författaren David Foster Wallace skulle ha fyllt femtio år i februari. Hans debut ”The Broom of the System” (”Systemets sopkvast”) gavs ut 1987 och hyllades av en unison kritikerkör; han har kallats ”the voice of a generation” och belönats med otaliga priser. Förutom romaner, essäer och noveller har han skrivit intervjuer och politiska artiklar, recenserat böcker, undervisat i kreativt skrivande och engelska. Hans skönlitterära stil har kallats hysterisk realism, och de invigda hyllar honom som ironisk, insiktsfull, underhållande, vansinnigt rolig, och älskar hans förmåga att skriva lysande dialoger. De icke-övertygade kallar honom krävande, splittrad, surrealistisk, bombastisk och suckar över hans långa utsvävande texter överfyllda av fotnoter. Ingen av grupperna har fel. Om sitt egen mentala tillstånd skrev han aldrig, men var en stor del av sitt liv djupt deprimerad och medicinerade i tjugo år. David Foster Wallace begick självmord i september 2008.

I Sverige är han för den breda massan fortfarande relativt okänd, och jag utgår ifrån att den här kvällen är ett led i försöket att nu ge honom den uppmärksamhet han förtjänar. Samt att puffa för de två svenska nyutgåvorna släppta på Natur och Kultur, den ena debuten och den andra hans sista verk. Båda romanerna är grafiskt tilltalande, i starka färger och med baksidestexter till synes nedkrafsade för hand. Författarens namn står skrivet som förkortningen DFW – ett försök att skapa en slagkraftig avsändare. Någonting som är lätt att säga. Jaha, den där DFW, han är jävligt bra har jag hört. Och visst lyckas det. Även om jag inte visste vem denne författare var skulle jag absolut köpa båda böckerna. De är moderna, tilltalande, ger mig en omedelbar bild av bild någon som är smart och rolig.

Själv är jag en relativt nybliven David Foster Wallace-beundrare. Skulle aldrig ha fastnat för honom om jag inte hade sett en bild av honom på nätet för knappt ett år sedan. Det där öppna ansiktet, blicken som borrade sig fast. Och inom några sekunder: informationen om att denne författare tagit livet av sig, endast fyrtiosex år gammal. Redan där bildade jag mig en uppfattning. Blev sorgsen och nyfiken på en och samma gång. Började läsa… och kan sedan dess inte sluta.

Strålkastarna tänds. Kvällens moderator Jan Gradvall äntrar scenen, och har med sig en litteraturpanel bestående av fem personer: Alva Dahl (översättare), Malte Persson (författare och litteraturkritiker), Jens Liljestrand (författare), Martina Lowden (författare), samt Eva Johansson (litteraturkritiker).

Allt inleds med ett fyraminutersklipp från en intervju med David Foster Wallace själv. Först stör det mig – nej, jag är för känslosam, jag vill inte ha hans ansikte så nära inpå, höra hans röst, bli påmind om personen David som inte finns längre. Jag vill läsa hans texter, ta till mig produkten, historien, det som fortfarande lever. Men nästa tanke: självklart går det inte att skilja personen från författarskapet. Titta nu, Mia. För det han säger är så sant, så bra.

“It becomes more and more difficult to ask people to read, or to look at a piece of art for an hour… or to listen to a piece of music that’s complicated, and that takes work to understand, because… well, there’re lot of reasons, but, particularly now with computer and internet culture everything is so fast, and… and the faster things go, the more we feed that part of ourselves but don’t feed the part of ourselves that likes … that likes quiet. That can live in quiet, you know, that can live… without any kind of stimulation. I don’t know.”
Se hela klippet här

Han talar snabbt, lågmält, intelligenta ord, behaglig röst. Men avslutningsvis, osäkerhet. Förstår ni tittare vad jag säger? Når jag fram? Mycket av hans författarskap handlar om språklig frustration, om att inte räcka till.  Moderatorn Jan Gradvall pratar lite om detta, och drar den obligatoriska författarbiografin för oss i publiken. Förklarar att drivkraften för DFW alltid varit att få sina läsare att känna sig mindre ensamma. “Fiction’s about what it is to be a fucking human being”.

Jens Liljestrand berättar om hur han kom i kontakt med DFW när han i San Diego gick en kurs i experimentellt skrivande och tegelstenen ”Infinite Jest” fanns med på litteraturlistan. Hur han efter ett visst motstånd tog sig igenom denna, och sedan var fast. Jens läser sedan högt ur ”Brief Interviews with Hideous Men” (en lysande titel!), en samling kapade intervjuer i monologform, och blir allt varmare i kläderna när han framför sin text från en obehaglig man riktad mot en kvinna i en bar. Vi i publiken skrattar; jag lägger särskilt märke till en äldre man bred vid mig som kluckar högt. Texten är dråplig men samtidigt sorglig.

Det vi får höra finns ännu inte utgivet på svenska, men kommer ut nästa år i översättning av Alva Dahl. Hon berättar om hur hon kämpat med att översätta hans sista och ofullbordade verk, ”Blek kung”, något som tog åtta månader och var oerhört krävande. Boken handlar om det amerikanska skatteverket dit David Wallace anländer som nyanställd trainee, och är uppdelad i femtio paragrafer i stället för kapitel. En byråkratroman med uttråkade skatteanställda som hjältar där den mänskliga triumfen blir att uthärda ledan. Alva berättar om hur hon blev proffs på svenska skatteverkets hemsida, hur hon mutade en ekonomistudent med fika för att få hjälp, och hur hon fick uppfinna nya svenska ord för amerikansk skatteverksterminologi. Sedan läser hon en vacker och märklig passage om en pojke som satt upp målet att kunna kyssa varje kvadratcentimeter av sin kropp. Hon ursäktar sig ifall det finns några läkare i publiken – hennes latin är inte så bra som det borde – och plockar hem fler skratt åt när hon uttalar latinska namn på kroppens olika delar, även om jag inte tror hon avser att vara rolig.

”Det finns en konflikt mellan språket som analysredskap och språket som kommunikationsredskap.” Så skriver Malte Persson i sitt förord till ”Systemets sopkvast”. Ett förord som är helt lysande till sin uppbyggnad; korta numrerade kapitel, alla skrivna i olika stilar, med det sista kapitlet avsiktligt oavslutat – en kristallklar översiktskarta och introduktion till David Foster Wallaces författarskap (rekommenderas!). Från Kulturhusscenen berättar Malte Persson om DFW’s uppväxt på den blåsiga slätten i Illinois, om hans år som lovande tennisjunior och om hans kärlek till matematik och filosofi. Talar om snabba bollar och snabb dialogväxling. Drar paralleller mellan det linjära landskapet i Illinois och matematik. Och läser sedan högt ur den självbiografiska essän ”Derivative Sport in Tornado Alley”, också den mycket humoristisk.

Härnäst kommer min favorit ”Gamla goda neon” (”Good Old Neon” från samlingen ”Oblivion”). Eva Johansson läser högt ur denna novell som handlar om en till synes mycket lyckad person som trots detta upplever att han är en bluff. Han talar till och med om bluffparadoxen: ju mer tid och kraft man lägger på att imponera på andra, desto mindre känner man sig inombords, vilket i sin tur innebär att bluffen blir allt större, etc. Eftersom novellen avslutas med att huvudpersonen begår självmord påpekar Eva att det är lätt att förblindas av att DFW tog livet av sig; att man vill läsa in mer i texten än vad där finns. Hon ser nästan sträng ut när hon påpekar att man måste fjärma sig från detta och bara ta till sig texten som den är. Fast detta blir ju också till en paradox, tänker jag. En text utan sin upphovsman, det går väl inte?

Martina Lowden får avsluta. Bjuder på ännu en tolkning av ensamhet och framförallt narcissism. ”Den deprimerade personen” har ortodontiska smärtor men kan för sitt liv inte förstå varför hon stöter bort andra människor genom att ständigt försöka förklara vidden av sina tandproblem. I sin oförmåga att verbalt uttrycka smärtans sanna natur blir smärtan allt större och sannare, tar över och ställer sig mellan den deprimerade personen och människorna runt omkring. Återigen en ond cirkel som blir allt ondare. Martina läser tydligt och med inlevelse, och det är en av kvällens vassaste texter. Novellen finns inte på svenska ännu, och denna är liksom övriga översättningar gjord av Alva Dahl. (Många av novellerna kommer på svenska nästa år, men jag är inte helt klar över vilka).

Publiken får så chansen att ställa några frågor – finns det inget som är mindre bra? Jo, att DFW ibland har en oförmåga att avsluta, att han ibland briljerar/berättar enbart för berättandets skull. Någon undrar över hur samarbete med förläggaren Michael Pietsch egentligen fungerade, och Jan Gradvall hänvisar till sin egen intervju som gjordes i samband med att Pietsch efter tre år äntligen sammanställt det oavslutade manuskript han och DFW’s fru hittat i garaget några månader efter självmordet.
Läs Gradvalls artikel här

Allt det här vet jag redan. Det är lätt att få information om DFW på nätet, där finns biografier, bilder och filmklipp, intervjuer med och om honom, artiklar och texter både på engelska och svenska. Ingenting under den här kvällen ger mig egentligen någon aha-upplevelse, förutom att jag tyst drar privata paralleller till något Haruki Murakami skrivit i en av sina romaner: att matematik är enkelt därför att allt det är en exakt vetenskap utan utrymme för tolkningar, medan författande är lika svårt och snårigt som livet själv.

Kanske befinner sig DFW någonstans mitt emellan dessa två poler? Han förenklade aldrig verkligheten, men förhöll sig heller inte sig helt realistisk till den. Här pratar alla om hans vilja att ta litteraturen på allvar. Ändå framhåller de också hur fantastiskt rolig han är. Humor och ironi är två av hans starkaste verktyg, även om Eva Johansson påpekar att han var humanistisk och hade en stark längtan bort från ironin. Motsägelserna haglar, och är ett genomgående tema under kvällen.

Sammanfattningsvis blir kvällen ungefär lika spretig som David Foster Wallace själv; de fem rösterna är sinsemellan så olika, och de texter dessa personer väljer att läsa upp är också fem fingrar som pekar åt hel olika håll. På något sätt är det helt logiskt. Hur kan man annars ge en rättvis bild av en så mångfasetterad person? Själv känner jag mig kluven. Kvällen är underhållande, men också en smula lam, ja, det känns verkligen som om David Foster Wallace själv borde varit på plats. Å andra sidan lyckas de här människorna att förmedla sin respekt och fascination för en unik författare, och ger oss en inblick i hans värld. Närmare än så går det inte att komma. Vi får några pusselbitar, that’s it. Sedan är det upp till var och en att gå hem och lägga pusslet själva.

Lite krasst kan jag skriva att nu går David Foster Wallaces försäljningssiffror upp i Sverige. Jag hörde många i publiken efteråt säga att de ville läsa honom, och kön till bokförsäljningen på Kulturhuset ringlade lång. Vad Eva Johansson än säger så kommer det alltid att finnas en fascination för en artist, konstnär eller författare som tagit livet av sig. Även om ordens innebörd inte blir starkare eller tyngre för att han/hon inte finns där längre, så ger det utrymme för tolkningar och spekulationer – vi vrider och vänder på varje text. Visste han eller hon om vad som komma skulle? Det blir vårt sätt att ringa in, försöka förstå en röst som inte talar längre. Det ligger i människans natur.

Min egen uppmaning blir denna: strunta i om David Foster Wallace lever eller är död, strunta i vem som tjänar pengar på hans bokutgivning. Det viktiga är att han blir läst, och att det är just du som läser. Så köp, låna, sno, surfa på nätet, gör vad du kan för att komma över hans texter. Jag lovar, han är definitivt värd det. Jag vet inte om man känner sig mindre ensam för att man läser hans böcker, det får vara upp till var och en att bedöma. Det man framför allt får är oförglömlig underhållning.

Kulturhuskvällens avslutande ord bär jag med mig. Jag vet inte om det är Jan Gradvall eller Malte Persson som yttrar dem, men en riktigt bra sammanfattning blir det i alla fall.
“David Foster Wallace såg inte bara en tennisboll. Han såg hela planen.”