Tystnad. Tagning.

Och jag återvände, som jag visste att jag måste.

Utställningen Bortom Tid – Internationell videokonst nu är för stor och omfattande för att ett besök ska räcka, om man verkligen vill sjunka ner i det konstnärerna vill visa och förmedla. Sist jag besökte den räckte tiden inte till. Jag fastnade framför en rygg som talade till något/någon – till mig. Den här gången tvingade jag mig att gå förbi den, att gå längre in i galleriets mörker, in bland ljuden och in i tystnaden. Rör mig mot mitten, vet att där finns en duk med en hand som rör sig över murar, stängsel, väggar, fönster. Det är Mariana Vassilevas ”Journal” från 2001 som spelas upp framför mig. Det är som att befinna sig i huvudet på John Malkovich, när man går med, se det den jag vandrar med ser. Hör fotsteg, trafikljud, kamerans mikrofonknaster, känner kylan, värmen, allt utifrån de olika årstider och miljöer som passerar. I bakgrunden stillsam pianomusik, för att ackompanjera fingrarnas dans ut mot världen innanför, som vi går utanför.

Lämnar gatans rum för de vuxenlika småflickornas omklädningsrum och byter ut frihetskänslan som handfilmen gav mig, till kväljande kvinnokravsfälla. Julika Rudelius verk Dressage (2009) berör mig riktigt illa. Dessa små minikvinnor som jag ser överallt omkring mig – inga röster, bara målade ansikten, dressade kroppar. Tio festklädda tjejer i 12-årsåldern sminkar sig omsorgsfullt under tystnad, betraktar ibland varandra, men mest sig själva, sina spegelbilder. Tycks vänta på någon eller något som aldrig kommer. Tystnaden bryts någon enstaka gång för viskanden, tills de ger sig på rummet. Bildligt och bokstavligt slår de sönder allt som kommer i deras väg, alltmer aggressivt, men hela tiden under tystnad. Klädstänger blir tillhyggen som väggar kan krossas med, penetreras till tillintetgörelse. Utanför rummet skymtar till sist ett annat rum, där gröna krukväxter står och ger syre, men vars livsluft bryts av med en tegelvägg som utgör konturerna av ett annat rum, som inte kan slås sönder lika lätt. Flickorna/tjejerna/kvinnorna betraktar det de slagit sönder, fortfarande utan ett ord, utan att se på varandra. Till sist lämnar de det rum de så omsorgsfullt slagit sönder, och hjärtat knyts ihop i mig, när en spegel plockas upp från golvet på vägen ut och följer med ut, till nästa rum.

Tiden står inte stilla denna gång heller, men jag vet att jag kommer tillbaka till galleriets rum. Igen och förmodligen igen. 

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Bortom-tid–Internationell-videokonst-nu-/

http://www.rudelius.org/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s