Lévy, Fiktionen och Sanningen

Internationell författarscen, 14 Mars. Malin Jacobsson Båth möter författaren Justine Lévy. Tolk: Maria Bodner Gröön.

Till tonerna av Francoise Hardys gamla hit ”Tous les garcons et les filles” invaggas hörsalen i fransk stämning minuterna innan Justine Lévy ska äntra scenen. Pikant i sammanhanget är att Carla Bruni medverkade i en cover av just den sången 1995, vilket gör att låtvalet inte osökt för tankarna till att det var just denna Carla Bruni som Lévys man lämnade henne för,  en smärtsam historia som hon beskriver  i boken Rien de grave (2004).

Justine Lévy är dotter till modellen Isabelle Doutreluigne och till filosofen och författaren Bernard Henri Lévy. Justine Lévy har skrivit tre romaner på tjugo år, alla skrivna utifrån alter egot Louise. Debutromanen Le Rendez-vous (1996)  skildrar relationen till en frånvarande mamma, Rien de grave behandlar sorgeprocessen efter att Louise lämnats av sin man för hans pappas älskarinna. I Mauvaise fille (2009) blir Louise gravid samtidigt som mamman blir sjuk i cancer.

Samtalet kommer att kretsa till stor del kring just det självbiografiska, kring moderskap, relationer, kärlek och sorg. På frågan om hur självbiografiska böckerna är svarar Lévy att hon skriver romaner men att allt är sant, att fiktionen ger möjlighet att överdriva situationer och karaktärer, att lägga till eller att dra ifrån men att känslorna alltid är äkta. Hennes kall är att skriva sanningen och hon ser inte poängen med att hitta på historier, det är ju att ljuga, menar hon. ”Jag har min sanning och andra har sina sanningar, jag måste skriva min”, fastslår Lévy.

Det ges lite tid till att prata om språket också, stilen beskrivs av Båth som frankt och poetiskt. Lévy instämmer, hon föredrar en direkt stil, det är sådana böcker hon tycker om att läsa och sådana hon själv vill skriva.  Om författaren vill få fram att det är fint väder så ska hon eller han skriva det. ”Il fait beau”, det räcker, säger Lévy.  Hon tycker inte om dekorationer eller språkliga ”koketterier” som hon uttrycker det. Hon vill skriva så rakt och enkelt som möjligt. Den inre monologen är effektiv för hennes syften, menar hon. Berättarjaget stöter på smärtsamheter och det krävs att läsaren också ska känna det, när berättaren känner att Louise kvävs ska läsaren också kvävas. Här blir det intressant, jag skulle gärna vilja veta mer om hur hon tänker kring detta, eftersom just hennes avskalade prosa var något jag reflekterade över i  min läsning av Le Rendez- vouz. Lévy avbryter dock och påminner sig själv om tolken som sitter bredvid och antecknar flitigt.

När frågorna handlar om skrivandet och språket så pratar hon snabbt och utläggande men hon är samtidigt hövlig, hon låter tolken göra sitt jobb, problemet  är att det inte alltid återkopplas till det hon var mitt uppe i. Vid ett tillfälle säger Lévy själv säger att hon vill återkomma till sitt svar efter översättningen men det sker inte, det blir en ny fråga.  Sanna Mikkola undrar i ett tidigare inlägg om det blir långrandigt med upprepningarna om man förstår franskan. Jag störs inte nämnvärt av det, jag tycker att tolken gör ett fantastiskt jobb med att hinna med allt som ska sägas. Visst försvåras samtalets flöde av avbrotten men det är ju samtidigt en förutsättning att man använder sig av tolk för att kunna bjuda in utländska författare.

Det som blir svårt att återge i översättningen är ju självklart humorn. Lévy är rolig men humor är inte bara ord, det är också intonation, kroppspråk och tillfälle. Helhetsupplevelsen är att det går väldigt fort, jag skulle vilja stanna längre i de frågor som kretsar kring litteraturen. Då känns vissa frågor mindre relevanta, som frågan om Lévy tycker att det är roligt att skriva eller när det undras över om den något kontroversiella beskrivningen av graviditet skapade skandal i hemlandet. Lévy säger att fransmännen inte alls reagerade negativt på just detta och följdfrågan blir vad som ansågs skandalartat i boken. ”Jag har bara fått bra reaktioner på Mauvaise fille i Frankrike”, svarar Lévy. Det är inte första gången hon ger en intervju, hon väljer att svara på de frågor hon vill svara på.

Trots det hetsiga tempot och emfasen på det privata så stannar Lévy kvar med sina förklaringar av dubbeltydigheteri språket, sin övertygelse om sanningens plats i fiktionen och sin uppfriskande syn på tabun. Hon svarar inte bara för att svara, hon har en agenda. Sanningen, finns det någon objektiv sådan, är fiktion bara lögn när det inte förankras i ”verkligheten”? Är man en dålig mamma för att man rökt några cigaretter under graviditeten, druckit några glas vin, finns det överhuvudtaget några goda mödrar? Lévy har sina svar, jag går från samtalet nöjd över de griller denna författare sätter i huvudet på mig, ungefär lika ambivalent till fenomenet ”Sanning” som  vanligt,  nynnandes på ”Tous les garcons…” när jag tänder min cigarett utanför Kulturhuset.

/ Maria

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s