Man blev betraktad med vördnad

Det var en vacker dag, en lördag. Jag hade suttit lutad mot en vägg och sugit i mig den tidiga vårsolen, om det inte var så att en av Sveriges stora författare – vars böcker jag läst sedan jag var trulig tonåring – hade kommit till Kulturhuset för att bli intervjuad ”på djupet”.

Jag var tidig och stannade till i nära-på utomhusmiljön i Ekocaféet för att lyssna på någon som pratade om innerstadshöns. På en bakgård på Söder hade de sedan några år höns, berättade hon. Trevligt, tänkte jag, och slog mig ner vid fönstret ut mot plattan där en polisbil följdes av en illgul ambulans. Alldeles intill mitt bord stod tre unga män i lustiga mustascher från hajpade Stockholms-rosteriet Johan & Nyström och bjöd på några olika sorters vilda etiopiska bönor. Jag har druckit kaffe från etopiska bönor förut, och konstaterat att de ofta ger en nyans av earl grey, vilket är ganska lyckat eftersom jag både är kaffe- och tedrickare, med särskilt faiblesse för just bergamott. Gott! Innerstadshönstalaren gick av den lilla scenen och upp steg en innerstadsbiodlare, för att tala om vikten av bin.

Jag var helt enkelt på gott humör när jag gick in i Hörsalen på Kulturhusets tredje våning, och försökte anpassa ögonen till mörkret. Det blev närmast fullsatt, den vackra vårdagen därute till trots.

På scenen steg den gänglige PO Enqvist fram, vid sidan av sin intervjuare, den förvisso högt beklackade men ändå på alla sätt väldigt mycket mindre kulturchefen på Expressen, Karin Olsson.
– Jag har inte pratat i en och en halv timme på raken ens med min pappa, inledde Karin Olsson, som att hon än mer ville understryka sin litenhet gentemot den store författaren. PO Enqvist verkade inte så imponerad av jämförelsen. Nähä? Och varför inte det, då, hoppades jag att han skulle tillägga, men det gjorde han inte.
– På djupet kunde vara en övergripande rubrik för hela ditt författarskap, fortsatte Karin Olsson.
– Njae, sa PO Enquist, hur då?

Och på det viset fortsatte det en stund. De hjälptes åt att sätta sina roller. Karin Olsson föreslog, frågade och PO Enquist nekade och nekade, det var inte utan motvillighet han alls svarade på frågorna. Kanske ville han egentligen också sitta lutad mot en husvägg och suga i sig den tidiga vårsolen. Och visst ställde Karin Olsson ganska ledande frågor, jag blev också lite irriterad. PO hade kunnat sitta där en bra stund och nicka bara, men det gjorde han ju inte.

Efter en stund började strategin ge resultat. Karin Olsson är en envis typ, och PO Enquist blev till sist tvungen att medge att det nog kanske låg något i vad hon sa, ibland. Inte så där, direkt, men han svarade med en egen utläggning om sin syn på saken vilket faktiskt på fråga efter fråga gav Karin Olsson poäng på poäng. Sport!

Karin Olsson ville prata mer om sport och om prestationskrav, om den fuskande släggkastaren Eric Umedalens citat: ”Stortävlingar fodrar storresultat”, som PO Enquist skrivit om i den dokumentära romanen Sekonden. Hon tog upp det att PO Enquist ska ha mätt och vägt sina barn som små, för att se att de växte som de skulle. Handlade det inte om prestation där också, frågade Karin Olsson lite retfullt. Nej! Det handlade om att följa den anmodade kurvan, svarade PO och tillade med skärpa:
– Det handlade om kärlek. Punkt.

PO Enquist väckte i alla fall debatt med Sekonden när den kom ut i början av 70-talet och en ny syn på idrotten som politik växte fram. Men det var ju inget nytt med det, kontrade PO Enquist i Hörsalen, det där hade ju tyskarna hållit på med länge. I DDR, till exempel, var idrott i allra högsta grad politik! Hur som helst ledde uppmärksamheten till att Bo Strömstedt skickade PO Enquist till att bevaka OS i München, vilket i sin tur ledde till en rad uppmärksammade artiklar i Expressen och ännu en bok: Katedralen i München.
– Det går inte att göra en klippbok! Utbrast PO Enquist och förklarade hur han gjorde:
– Jag stängde in mig och skrev ett antal kortnoveller som var inspirerade av artiklarna. Och de novellerna blev sedan till boken.

Politik. PO Enquist var politiskt aktiv och utsågs i början av 70-talet till kulturutredare. Dessutom var han god vän med Olof Palme. I Hörsalen frågade Karin Olsson om han inte tycker att han stod lite för nära makten? Nej, svarade PO Enquist med emfas, för att sedan som den mest mediatränade politiker börja prata om något annat. Han växte upp i ett folkpartistiskt hem. Han kallar sig socialdemokrat med liberala rötter. Enquist skrev också ett passionerat försvar för Pol Pots utrensning i Kambodja, som publicerades i Expressen 1975  – något han i efterhand har ursäktat med att han inte kände till Pol Pot. Om det ställde inte Karin Olsson några frågor. Men det politiska engagemanget ville hon ändå peta lite mer i.
– Du har varit trolös, politiskt.
– Inte trolös!
– Jo, lite prövande trolös. Men sedan insåg du att det inte ledde någonstans…
– Ja, jo, det var ju den där debatten…
– Är du besviken på vänstern idag?
– Nej, jag blev nog ganska snabbt definierad som gråsosse. Det är ett begrepp jag lärde mig att älska. Att vara betongsosse är fint. Jag kunde sitta stilla och titta på när partiet svängde till höger och till vänster och till höger igen. Snart började det kännas som att det var jag som var själva socialdemokratin.

De verkade börja gilla varann, PO och Karin. Det blev roligare att lyssna på dem, jag glömde solen, och de kom djupare också. Karin Olsson påpekade det häpnadsväckande att det aldrig nämns att han är så roligt, PO Enquist.
– Det har skrivits sju avhandlingar om mig, ingen nämner ordet ”rolig”, bekräftar han, och tillägger: Det är lite fult. Det tillhör liksom underlivet.

Den annars dödstysta publiken skrockade här till. PO slängde ut en blick emot oss, som om han just blivit påmind om att också vi fanns där, och sa att vissa saker är så förfärliga att man bara kan skriva dem med svart humor.
– När jag skrev mitt liv, om alkoholismen och det – i självbiografin Ett annat liv – där är det 130 sidor som är fruktansvärt roliga! Men det är ingen som säger det. Det är enda sättet att överleva. Är det humor? Jag vet inte.

Någon annan som PO Enquist inledningsvis haft en lite obekväm relation till är essäisten Anders Ehnmark, som slaktade Enquists andra bok, Färdvägen. Det var en offentlig slakt som var mycket kännbar för en ung författare. Senare i livet kom de två emellertid att skriva ihop – ”med en blandning av hans mycket speciella och min ganska egna prosa, en tredje prosa” – två politiska dramer: om ekobrott i Chez Nous och om vänsterns utveckling i Mannen på trottoaren.

Sina två första romaner är inget PO Enquist är särskilt stolt över idag. En bokklubb – ”Bokhora tror jag att den hette” – hade läst just den andra boken, Färdvägen, och kommenterade den sedan med att den var ”intressant och mycket avslöjande.”
– Avslöjande! Jesus Christ!

I år är det 100 år sedan August Strindberg dog, och på Stadsteatern sätts PO Enquists Tribadernas natt upp, med premiär på den Strindbergska själva dödsdagen, den 14 maj.

– Det är en väldig skillnad på att skriva romaner och att skriva drama, konstaterar PO Enquist. När man skriver roman sitter man ensam och jobbar länge. Tribadernas natt skrev jag på elva dagar. Jag hade ingen aning om att jag kunde skriva för teatern, men jag skrev. Och sedan gick jag upp till Janne på Dramaten och han sa: ”Ja men då kör vi den här.” Sedan gick den ju som en präriebrand…

Tribadernas natt spelades plötsligt överallt. PO Enquist, som var van att sitta hemma i lugn och ro bjöds in till repetitioner och till premiärer utomlands.
– Man blev betraktad med vördnad! Romanförfattarens glaskupa var krossad.
– Då var det fortfarande ovanligt att författare skrev om andra författare. Hur blev reaktionerna?
– Jag fick kritik för ”pittmätningen”. Men det var ju sant! Det fanns ju där, i breven.
– Var det inte så att du ville välta statyn Strindberg?
– Jo. En staty är en väldigt dålig samtalspartner. Med Strindbergs verk – man genmäler och genmäler. En staty är ingen människa, men det är Strindberg!

PO Enquist läste Strindbergs samlade verk, från början till slut inför Tribadernas natt. Det tycker han är viktigt att man gör, för att få se det där andra som kommer fram i helheten. Och breven!
– Jag fastnade i Strindbergs brev. Vilken läsning! Synd att man inte ger ut breven på pocket.

– Har du själv påverkats av Strindberg?
– Man kan inte påverkas av Strindberg. Ibsen är den store läromästaren, av honom kan man lära. Men inför Strindberg kan man bara spärra upp ögonen. Han är en sådan solitär…

På frågan om han skriver på något nu fick Karin Olsson en djup suck tillbaka.
– Det är jobbigt att skriva självbiografi och sedan sätta punkt. Poff! Det är värre än du tror. Samtidigt har jag mycket kvar att säga, men det börjar bli brått. Jag har kanske fem år kvar att skriva.

PO Enquist, 77, skriver ännu. En halv sida om dagen, ”för att må bra.” Han säger att det var hans fru, Gunilla, som sa åt honom att skriva just en halv sida om dagen, inte mer, inte mindre. Det får inte gå för fort, men han måste ha att göra.
– Nu skriver jag och mår ganska bra. Men det är jättesvårt!

– Hur är det med religiositeten?
– Jag har letat efter existentiella frågeställningar i hela mitt liv. Jag tror inte på himmel och helvete. Men vad är det då? Det blir svårare och svårare att skriva om det, men också viktigare och viktigare. Det går inte att sluta fråga hur det hänger ihop.

– Du har skrivit mycket om döden. Tar du döden med ett större jämnmod idag?
– Med en klackspark! Säg att jag tar döden med en klackspark. Nej, det gör jag inte.

En tjej i röd klänning kom fram till podiet efter samtalets slut. Hon höll ett gammalt ex av Kapten Nemos bibliotek i handen. Hon sa att det var hennes födelsedag, och att PO Enquist var hennes idol. Nu skulle han signera boken som betytt så mycket för henne. Hon gav sin kamera till några som stod i närheten, för att de skulle kunna föreviga ögonblicket, men batteriet tog slut just som hon tagit position brevid sin idol.  (Om du, tjejen, ser det här, så ladda ner bilden jag tog. Den är inte så bra, kanske, men det syns att det är han.) Och utanför på plattan sken solen än, när vi kom ut.

Annonser

One thought on “Man blev betraktad med vördnad

  1. Ping: Besökarna fyller 1 år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s