På upptäcktsresa i Nisse Landgrens hörna

Nisse Landgren tilldelades nyligen musikpriset Sir George Martin Lucas Award. Priset får han, berättar presentatören för kvällens etapp i Nisse Landgrens musikaliska hörna (29/2), bland annat för att han ”likt en upptäcktsresande korsar gränser musikaliskt och geografiskt”. Landgren emottar publikens hjärtliga, nästan familjära, applåder. In på scen spatserar fem jazzmusikerklädda (kavaj, jeans och gympaskor) snubbar som snart ska komma att bjuda på en musikaliskt, och till viss del geografiskt, gränsöverskridande konsert.

Gäster för kvällen är tyska gitarristen och sångaren Torsten Goods (efternamnet blev han tipsad att ta vid en spelning i New York, då en amerikansk musiker menade att hans tyska namn var för svårt att uttala) och svenska saxofonisten Magnus Lindgren. Det första som slår mig när kvällens sextett (utöver Goods, Lindgren och Landgren Petter Bergander på piano, Tobias Gabrielsson på bas och Robert Ikiz på trummor) inledningsvis lirar ”Funk Unity” är att alla sex har blickfånget vid noterna nästan hela låten. Vilket, inledningsvis, ger ett splittrat intryck. Någonting är det, som inte är som det ska. Till synes bristfällig kommunikation, möjligen. Även om god jazz naturligtvis inte måste innebära ös och slös och att musikaliskt snille betyder att noterna ligger i papperskorgen. Men nog är starten lite stolpig. Än så länge spelar de var för sig. Än befinner de sig var och en i sitt individuella järnvägsspår. Torsten Goods ger fysiska fingervisningar åt såväl pianisten som basisten, vilket kanske är naturligt när det är han som väl på något vis har kvällens huvudroll. Var gränsen går mellan musikaliskt ledarskap och maktutövning är dock hårfin och att Goods demonstrerar för publiken att det minsann är han som vet hur det ska spelas och hör sen bidrar ingalunda till utvidgat samspel.

Men när Lindgren och Ikiz efter första låtens jazzfunk bränner av en duett händer saker. Med gasen i botten stiger den musikaliska nivån, vi börjar tuffa framfåt. Här råder ingen tvekan om att det är kommunikativt lir. Järnvägens spår korsar varandra, och fram färdas musiken ömsom parallellt, ömsom lekande improviserande. Lindgrens spelstil är tät men avspänd. Han blåser med minutiös profession men utan tillstymmelse till uppdragna axlar. Kvicka byten sker mellan saxofon, klarinett och flöjt. Han behärskar allting likvärdigt, även om det är när han valsar med saxen som jag får knottror på låren. Ikiz spelar följsamt, ettrigt, skickligt. När Lindgren och Ikiz spelar musik drar publiken i Hörsalen efter andan.

Och härefter riktar sig den musikaliska spåren alltmer åt samma håll – trots den genremässigt mycket breda variationen där funk blandas med Queen och sammetslena ballader korsas med frijazz och rock. Goods påminner i sin spelstil lite om den svenska gitarristen Erik Söderlind, som också spelat en del med Magnus Lindgren. Goods är möjligen snäppet röjigare. Vilket visserligen är en styrka, men stundom saknar jag den söderlindska garnityren, det där allra pillrigaste och mest detaljerade. Som Lindgrens fullkomliga kontroll i duetten med Ikiz. Men kanske är det den breda diskrepansen som är den här konsertens, musikaliska resas, styrka. Man går nämligen aldrig säker. Vilket är kul. Konserten bjuder häpnadsväckande upptäckter (som Lindgrens flöjt ackompanjerad av förinspelad ljudkonst som han styr genom att trycka foten mot olika pedaler) men också ett par långrandiga raster (som Goods trevliga men slätstrukna ballader ”I only have eyes for you” och ”Crazy little thing called love”).

Alltihop är spretigt och klusterlikt och eklektiskt. Och, som jag inbillar mig att en upptäcktsresa är, tillräckligt nervkittlande. ”Weekend in LA” (komposition Lindgren/Goods) är med tre ej särskilt länge övervägda ord: Så Förbaskat Bra. Låten serveras publiken ganska långt in i konserten. Jag kan inte låta bli att fundera på hur upptäcktsresan hade artat sig med en sådan weekend som inledande acceleration. Helt klart är att konserten hade fått en god skjuts. Men man brukar nog inte börja en upptäcktsresa med weekend. Och det är väl en del av tjusningen med upptäcktsresor –  eller om man så vill jazzhörnor – antar jag. Att undan för undan upptäcka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s