Högläsning med Stockholms gladaste bibliotekarier

Stockholms förmodligen gladaste bibliotekarier står i en klunga vid informationsdisken och fnittrar. Jag närmar mig trevande och frågar försiktigt var höguppläsningen äger rum. Bibliotekarien Jenny Lindh, vars frågespalt i DN skapat en relation till den anonyma bibliotekarievärlden, ler stort och drar ut med handen i en teatralisk gest. ”Välkommen”. Jag inser att jag är först på plats då sittgruppen framför mikrofonstativet lyser i frånvaron av publik. Jag sätter mig tillrätta och får snart sällskap av en äldre herre som också sökt sig till Kulturhuset en torsdag klockan halv tolv, för något så ovanligt som kollektiv högläsning för vuxna.  En av bibliotekarierna ikläder sig en hög svart hatt och berättar att Strindberg använde den höga hatten för att han ansåg att den höll tankarna på plats. Läsningen börjar med några av Strindbergs brev, bland annat ett ytterst underhållande argt brev till Albert Bonnier där Strindberg kallar sig själv för en ”busförfattare.”

När uppläsningen fortsätter med en bit ur Inferno ser jag i ögonvrån att ytterligare två nyfikna smyger sig närmare för att lyssna. Sista uppläsningen är novellen Ett halvt ark papper, en text som lärare med febriga ögon och förväntansfull blick delat ut i olika klassrum under åren. Det är inte första gången jag läser eller lyssnar till den berömda texten som fångar två år av en människas liv på en nedklottrad lapp men ändå är det den som lyckas skjuta mig bort från biblioteket, Kulturhuset, från den första riktiga vårdagen, och helt förflytta mig till fiktionens värld. En liten stund av denna dag befinner jag mig där och då, i ett annat Stockholm, i en våning med hyresgästen och hans tankar kring en liten lapp. Jag applåderar högt när uppläsningen är över, för att kompensera frånvaron av fler händer. Det är inte riktigt slut än, först är det bokutlottning, två exemplar av En dåres försvarstal står på prispallen. Jag sneglar på konkurrensen. Två av fyra, jag borde ha en bra chans. De två senankomna blir de lyckliga vinnarna, jag utbyter sårade blickar med den äldre herren bredvid mig. Det borde ha varit vi som vann, vi var här först!

Jag lämnar Kulturhuset, upplyft av den där intima känslan som infann sig när Stockholm tystnade för en kort stund och allt som hördes var bibliotekariens trygga stämma. Nästa torsdag är det uppläsning igen, jag hoppas att fler upptäcker detta fantastiska initiativ, en tjugominuters flykt från vardagen. Den dåliga förloraren i mig kan ändå inte låta bli att hoppas att det bara blir jag och min grannherre som är där nästa gång, så att oddsen förbättras för bokutlottningen.

Annonser

2 thoughts on “Högläsning med Stockholms gladaste bibliotekarier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s