Högläsning på Biblioteket Plattan

Högläsning på Bibliotek Plattan, 29 mars kl. 14.
Med texter inspirerade av Kristiina Kolehmainen.

 

Jag är en halvtimme tidig till dagens högläsning, dröjer mig kvar på Sergels torg.  En trumpet, gröna tidningsutdelare, tuffa poliser med hårda nypor, en man som skriker ”Låt mig vara”, stressade regnrockar sneglar över axeln, duvgrå råttor med vingar pickar envetet mellan fimpar och bortslängda pappersmuggar. En liten flicka blåser såpbubblor över Plattan, över det blå och svarta och vita och den disiga torsdagen. Ingången till kulturhuset går för mig alltid via Plattan, Stockholm i miniatyr, förbandet, en antydning, de snabba klippen, det som avgör den sinnesstämning som medföljer in i huset.

Jag sneglar mot biblioteket, tio minuter kvar, inte en människa framför mikrofonstativet än. Sist var jag också först på plats, vi blev fyra som delade den högläsningen, jag undrar hur många det blir denna gång.  Dagen går på tomgång, barnen gråter som vanligt vid barnvagnsparkeringen, jag åker upp och ner i rulltrappor, där är schackspelarna, och cafésittarna, där är utställningarna, affischerna, och allt är kvar på väg ner också. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av den här dagen som aldrig vill vakna. Jag sätter mig tillrätta i sittgruppen, två damer bredvid mig. Så det oundvikliga mikrofonharklandet och det skärande första ljudet, sen kommer de från alla håll, jag tittar mig runt och säkert tjugo till har anslutit.

Pernilla Glaser inleder med en presentation av den nyligen bortgångna Kristiina Kolehmainen, initiativtagare och chef för Serieteket.  Dagens texter är av bibliotekarierna valda med inspiration av och som ett samtal med Kolehmainen.  Vi lyssnar till rösterna, till Sonja Åkesson, Eeva Kilpi, Bodil Malmsten, Maria Wine, Kristina Lugn och många fler. Det finns en koncentration och en närhet i uppläsningen, i blickarna, i det ständigt ökande antalet lyssnare. Texterna flätar samman bilden av en människa, genom ord, genom texter delar hennes nära en stund som högläsningen inbjöd även oss utomstående till. Det är det som är det fina med uppläsningarna, möten i litteraturen, inbromsningen, den trygga rösten och en stund att sitta still. ”Vi började med Kristina Lugn och avslutar med Lugn”, säger bibliotekarien och det är just det svårfångade lugnet som infinner sig där, i biblioteket medan regnet tilltar mot fönsterrutan, Plattan byter rekvisita, till snabba skor och paraplyer, vi är kvar en liten stund till.

/Maria

 

Klassiker blir tecknat

Strindbergs första roman ”Röda rummet” har nog de flesta läst någon gång, förmodligen under skoltiden. Men hur mycket kommer du ihåg? Eller kanske har du aldrig läst den? Om inte, så har du något att se fram emot. Jag vill tipsa er om att klassikern ”Röda rummet” nu finns som tecknad serie att följa. Varje måndag fram till mitten på maj kan man ladda ned nytt kapitel i pdf på Kulturhusets webb.

Det kan ju inte bli bättre – gammalt material i ny form! Det ger historien ett helt nytt liv och visst blir det väl ändå lite roligare att läsa en riktig klassiker som serie. Själv har jag aldrig riktigt brytt mig om att läsa serier förut, men det här är verkligen intressant… Per Demervall illustrerar så vackert och levande. Följ med på en resa genom ett Stockholm från förr.

Enjoy!

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

H.P. Lovecraft – The Call of Cthulhu

Howard Phillips Lovecraft föddes 1890 i Providence, Rhode Island, verkade inom fantasy- och skräckgenren, och skapade egna myter och mörka universum i sina berättelser. Han var mycket produktiv och tros ha hämtat mycket av sin inspiration från egna mardrömmar. I efterhand har han av kritikerna sågats som en usel författare, och en ren rasist som baserade många av sina verk på skräcken inför det okända (han bodde ett tag i New York och avskydde det mångkulturella samhälle han tvingades möta där). Men trots detta har han nått kultstatus – han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika skräckförfattare – och hans historier lockar ständigt nya läsare.


Helt i linje med detta hyllas H.P. Lovecraft under denna vecka med en egen Stockholmsfestival, där en rad evenemang som högläsning och diskussioner, filmvisningar, quizafton och test av typen ”Är du galen?” äger rum. Några på Kulturhuset, andra på Bio Rio, Bar Brooklyn och Science Fictionbokhandeln.

Jag prickar in onsdagens event vid Biblioteket Plattan där amerikanen Andrew Leman ska läsa ur Lovecrafts mytiska verk ”The Call of Cthulhu”. Två minuter sen skyndar jag in, dyblöt från regnet utanför, och missar precis presentationen av denne Leman. Men ser en ledig plats långt fram och hinner sätta mig ner precis när han harklar sig för att börja.

Andrew Leman är en skicklig berättare. Han kan sin Lovecraft, det märks. Texten är lång och fylld av adjektiv, men han får ur sig varje stavelse välartikulerat och precist, stakar sig knappt en enda gång under de sjuttio minuter han berättar historien om det ohyggliga monstret Cthulhu.

Men ändå. Det vill sig inte riktigt. Magin som jag väntar på, den som uppstår i mötet mellan läsaren och åhöraren… nej, jag får inte till det. I mina öron finns något stressat över Lemans uppläsning, som om han måste attackera orden, verkligen ta sats för att få med hela de långa meningarna i ett enda andetag… Jag tappar koncentrationen. Stör mig på att hans mikrofon är för nära munnen. Undrar varför han inte tar en paus och dricker ur vattenflaskan som står bredvid honom. Retar mig på att någon går förbi med skramlande nycklar, att en mobiltelefon ringer alltför högt, att hissen ligger bara några steg bort och används hela tiden. Undrar varför man inte kunde valt ett bättre och mer avskilt ställe än det här. Och bara det faktum att jag ens funderar över allt detta, analyserar i stället för att bara dras med, gör mig ännu mer stressad.

En läsupplevelse är förstås något subjektivt, och nu börjar jag tänka att det är något fel på mig. Kikar förstulet på de andra åhörarna; de tycks nöjda och verkar lyssna uppmärksamt. Jag kommer direkt från Fotografiska museet där jag precis haft en fantastisk visuell och känslomässig upplevelse, bland få besökare och under tystnad. Kanske var det dumt av mig att försöka klämma in så olika kulturaktiviteter efter varandra. Jag undrar hur lång tid det kan vara kvar. Trettio minuter? Tjugo?

Men så händer något.
Jag vet inte hur eller när. Plötsligt är jag bara där. Kanske är det när Andrews röst skälver till; jag blir häpen och kanske en smula rörd när jag inser att han faktiskt själv är gripen av den berättelse han läser. Att han tror fullt ut på den här texten skriven för nästan åttiofem år sedan. Det forcerade är som bortblåst; nu hör jag inlevelse, och orden går från att bara vara stavelser till att skapa den där magin jag efterlyste. Han läser avspänt och alldeles lagom, och jag är med honom under hela den dramatiska upplösningen där den norske sjömannen flyr på sitt skepp undan döden i form av ett bläckfiskliknande monster. När han slutar kan jag svära på att jag ser en tår i hans ögonvrå. Jag och de övriga åhörarna sitter tysta under flera sekunder, luften har liksom gått ur oss. Sedan kommer applåderna.

Andrew Leman till vänster.

Efteråt blir det en frågestund, den är kort men intensiv, och nu förstår jag varför – Kulturhuset har under tiden vi suttit och lyssnat stängt ner helt, och nu väntar en bister och uniformerad vakt på att köra ut oss och låsa. Så det var inte bara inbillning från min sida. Det fanns en tidsaspekt också.

Några av mina tankar när jag inte kunde koncentrera mig kvarstår dock som relevanta. Som: varför sätter man inte upp ett avskiljande draperi runt hela läshörnan? En rundad upphängning i halvcirkelform som vid behov går att dra för bakom ryggen på åskådarna. Så bra det skulle kunna bli, och så många oönskade ljud som skulle kunna stängas ute.

Efteråt läser jag mig till att Andrew Leman är en av grundarna till H.P. Lovecraft Historical Society, och att han under åren producerat ett mängd litteratur-, film-, teater-, musik- och spelprojekt inom ramarna för detta. Han är också utbildad skådespelare som kom in i H.P. Lovecrafts värld genom rollspel. Ett stort tack till Andrew för att du till sist fångade mitt intresse!

Det återstår fortfarande tre dagar av Stockholms H.P. Lovecraftfestival. Man kan till exempel testa sina Lovecraftkunskaper och vinna fina priser under Bar Brooklyns Quizafton.

Se programmet här
Läs mer om H. P. Lovecraft

Kulturhusets yta och själ

Jag har kommit och gått – in och ut – genom Kulturhusets dörr. Först in för att hitta en utställning som passar mig och sen ut efter konstaterandet att det inte fanns någonting för mig just då. Detta händer allt oftare – jag förstår, att man inte kan producera kvalitetsutställningar på löpande band. Men ändå. Jag vill skriva om verksamheten i huset och jag ser att många av mina besökare-kollegor har gjort det och gjort det bra. Varför känner jag mig missnöjd med utbudet? Det har varit konstmässan Supermarket – galant! Det finns fortfarande pågående ”Bortom tid – Internationell videokonst nu”-utställning – utmärk utställning.

Skärp dig Timonen, man skall inte välja gnällrollen om man är ensam med den!

Satte mig ner och plockade fram tidningen, så som man gör vid frukostbordet och där stod det! På SvD – och jag garanterar, det var inte jag som hade skrivit artikeln.

”Företagsevent knuffar ut kulturen – Kulturen blir allt mer undanskuffad av företagsevent på Stockholms kulturhus. Under alliansens styre har den kommersiella uthyrningen fördubblats. När blev det borgerlig politik att låta kommunala kulturhus konkurrera ut privata konferensanläggningar?” (SvD kultur: 26 mars 2012 kl 03:00, uppdaterad: 26 mars 2012 kl 15:09 – http://www.svd.se/kultur/foretagsevent-knuffar-ut-kulturen_6951303.svd ).

Kulturhuset har – enligt SvD – blivit delvis Eventhuset Stockholm.
Vilket genialt drag från Kulturhuset, att använda konkurrensfördelar man har i form av statligt och kommunalt stöd och inte glömma den skattefinansierade lokalen.

En bit på vägen finns de redan – som sagt – företagseventen och SF-bio: vad finns det för Kulturhusets fortsatta framtida planer?  I Ryssland avverkade man kyrkor under stalinismen så att den nedre kyrksalen blev ett stall och det övre ett växthus. Det kanske är för drastiskt, men man kan låta den, än så länge statliga, systembolaget ta över hela entrevåningen med Europas största vin och sprit-varuhus. För de övre våningarna finns det säkert andra intressenter och högst upp i huset kan Plantagen ta över. Bottenplanet plattan kan bli järnhandelsbibliotek outsourcad till K-järnhandel. Ett utmärkt sätt att K-märka!

Nu tog nog G. Orwell i mig över! Visst hittade jag en utställning jag tyckte om: ”Kulturhusets yta och själ – Studenter vid Beckmans Designhögskolas formprogram, årskurs 2, har genomfört en undersökning som utmynnat i reflektioner, både poetiska och kritiska, som tydliggör Kulturhusets komplexa innehåll.”

Utställningen arrangeras i samarbete mellan Kulturhuset i Stockholm och Stockholms kreativa högskolor och den första utställningen i serien fick mig att kritisera dess gestaltnings kvalitéer.

Jag fastnade för ett verk baserat på fotografier och text av Fredrik Andersson. Han beskriver Kulturhuset och dess miljö, det betonggråa huset vid plattan Sergels torg och omgivningen: ”Öppna tomma ytor som fylls av folk i rörelse, på väg någonstans. Distanserade till allt i sin omgivning. Ingen tid att stanna upp, alla har ett mål och är inne i sitt.”

Kulturhusets yta och själ av Fredrik Andersson

Gå och titta på utställningen på Lilla Galleriet, våning Plattan – finns där 24 mars–22 april – och läs texten. Igår fanns den där, men skyll inte på mig om du kommer för sent och möter en vaktbolagskille under en bolagsgrön skylt!

Ilkka T

Tystnad. Tagning.

Och jag återvände, som jag visste att jag måste.

Utställningen Bortom Tid – Internationell videokonst nu är för stor och omfattande för att ett besök ska räcka, om man verkligen vill sjunka ner i det konstnärerna vill visa och förmedla. Sist jag besökte den räckte tiden inte till. Jag fastnade framför en rygg som talade till något/någon – till mig. Den här gången tvingade jag mig att gå förbi den, att gå längre in i galleriets mörker, in bland ljuden och in i tystnaden. Rör mig mot mitten, vet att där finns en duk med en hand som rör sig över murar, stängsel, väggar, fönster. Det är Mariana Vassilevas ”Journal” från 2001 som spelas upp framför mig. Det är som att befinna sig i huvudet på John Malkovich, när man går med, se det den jag vandrar med ser. Hör fotsteg, trafikljud, kamerans mikrofonknaster, känner kylan, värmen, allt utifrån de olika årstider och miljöer som passerar. I bakgrunden stillsam pianomusik, för att ackompanjera fingrarnas dans ut mot världen innanför, som vi går utanför.

Lämnar gatans rum för de vuxenlika småflickornas omklädningsrum och byter ut frihetskänslan som handfilmen gav mig, till kväljande kvinnokravsfälla. Julika Rudelius verk Dressage (2009) berör mig riktigt illa. Dessa små minikvinnor som jag ser överallt omkring mig – inga röster, bara målade ansikten, dressade kroppar. Tio festklädda tjejer i 12-årsåldern sminkar sig omsorgsfullt under tystnad, betraktar ibland varandra, men mest sig själva, sina spegelbilder. Tycks vänta på någon eller något som aldrig kommer. Tystnaden bryts någon enstaka gång för viskanden, tills de ger sig på rummet. Bildligt och bokstavligt slår de sönder allt som kommer i deras väg, alltmer aggressivt, men hela tiden under tystnad. Klädstänger blir tillhyggen som väggar kan krossas med, penetreras till tillintetgörelse. Utanför rummet skymtar till sist ett annat rum, där gröna krukväxter står och ger syre, men vars livsluft bryts av med en tegelvägg som utgör konturerna av ett annat rum, som inte kan slås sönder lika lätt. Flickorna/tjejerna/kvinnorna betraktar det de slagit sönder, fortfarande utan ett ord, utan att se på varandra. Till sist lämnar de det rum de så omsorgsfullt slagit sönder, och hjärtat knyts ihop i mig, när en spegel plockas upp från golvet på vägen ut och följer med ut, till nästa rum.

Tiden står inte stilla denna gång heller, men jag vet att jag kommer tillbaka till galleriets rum. Igen och förmodligen igen. 

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Bortom-tid–Internationell-videokonst-nu-/

http://www.rudelius.org/

Minsta – staden på tapeten

Jag tar mig uppför rulltrapporna i Kulturhuset till plan 3. Där uppe vid fönstret ut mot Sergels Torg väntar Lars Dambergs utställning Minsta.

Endast 7 år gammal började Lars Damberg rita en stad på baksidan av en tapet som han hade hittat. Nu har det gått 20 år sedan dess, och Lars har hunnit måla över 100 meter på sin fantasistad. Sammanlagt har han målat 13 tapetrullar, och den längsta av dem är på 120 meter. Det är den som utgör staden Minsta.

Även om själva utställningen i sig inte är särskilt stor, är ändå idén och den stad Lars Damberg målat upp fascinerande och kul att betrakta. Bilderna är detaljrika med bland annat vägar, restauranger, bilar och människor. Jag kommer att tänka på hur det var när jag var liten och vilken härlig känsla det måste vara att få leva ut sin fantasi genom en sådan kreativitet. Och. Att. Han. Fortsatt. Rita. Låtit kreativiteten flöda. Det tycker jag är beundransvärt.

När jag kommer hem sätter jag mig framför datorn. Vill veta mera. Googlar. Facebookar. Letar. Och jag hittar bland annat följande: Minsta har en egen Facebooksida, intervju på radio och dessutom en egen hemsida, där den som vill kan läsa och lyssna vidare om Lars Dambergs fantasistad, dess invånare och vem han själv är.

Utställningen pågår till och med den 29 april.

Café Panorama – ett återbesök

Vi ville fika och vi stod utanför Kulturhuset. Eftersom jag har skrivit om Panorama förr, så ville jag undersöka om saker hade blivit bättre. Killarna var snälla nog att gå med på mitt förslag fast att de egentligen inte tycker om stället.

Vi åkte upp, hittade en bra plats att sitta på och gick upp för att beställa. Jag tycker det är fortfarande är alldeles för dyrt (maten kostar 95 kr!) och vi fick inte riktigt valuta för våra pengar.

Det blev en bulle, en äppelkaka, en chokladruta, kaffe, te och läsk. Bakelserna var torra och dryckan dyr. Min vän klagade att han aldrig tyckt om Panorama, att cafén vid plattan är mycket bättre. Vi alla nickade om att det är väldigt dyrt att fika inne i Kulturhuset — måste vara något med läget.

Detta blir absolut sista gången jag går till Panorama. Det är helt enkelt inte värt det och det är utan att skriva om den bristande servicen.