Om längtan efter ett målarbord i Kulturhuset

Malmö konsthall har öppet alla dagar i veckan. Det betyder även måndagar. Malmö konsthall har därutöver gratis inträde. Alla dagar. För alla. Jag blir så förvånad och förbluffad och överlycklig att jag nästan slår ögonbrynen i hårfästet när det går upp för mig att så är fallet. Så med ännu ett argument för mini-Berlin i rockärmen tågar jag in i konsthallen och känner mig, så som jag gör ibland, övermäktigt stolt över att vara skattebetalare.

I ett rum, lite vid sidan av, liksom bakom en vägg och under ett snedtak som är byggt av glasrutor, ja precis som ett jättelikt växthus känns det, står ett långbord. Stillsamt, står bordet där. Väggarna står vita, golvet ligger ljusgrått. Det luktar linolja. Runtomkring bordet står drösvis med stolar och på bordet trängs papper, målarfärger, penslar, dutt-svampar, färgpennor. Det är söndag idag och barn i alla storlekar sitter koncentrerat och skapar. De behöver inte trängas eftersom det är gott om plats. Inte heller behöver de överrösta varann för att kommunicera. Då och då hörs fragment av samtal om projektidéer. Några tankar här, några kloka råd där. Jag längtar efter att sätta mig bredvid och vara med, ja jag längtar så till den milda grad att jag är nära att ställa in det möte jag ska på med en ljussättare i sotarmössa och som börjar om prick tolv minuter i konsthallens fik. Men det gör jag inte. Däremot bär jag med mig något slags hoppfullhet när jag går ut i den snålblåsiga februaristaden. Så förbannat bra grej, tänker jag, att vem som helst får komma in gratis och måla gratis i konsthallen vilken dag som helst i veckan. I min hemstad erbjuder ingen konsthall samma möjlighet, så vitt jag vet, tänker jag och känner mig så där kritisk som man bara har råd att känna sig om man lever under privilegierade förhållanden. Inte ens i Kulturhuset får man måla kring långbord.

Annat var det, förstås, på sjuttitalet!

”Genom generösa öppettider året runt hade alla, både de på snabbvisit och de som ville arbeta en längre period, möjlighet att använda rummet för sitt skapande eller för att ta del av andras.”

Så beskrivs i boken De första trettio åren, memoarerna om Kulturhusets födelse och hittillska levnadstid, det som kallades för Allrummet och som öppnade 1975. Placerat där, som jag förstår det, nuvarande Studion ligger. Det är svartvita bilder på just sådana långbord som i Malmö, ja just sådana barn som i Malmö, som sitter koncentrerat och skapar i lugn och ro. Jag läser och undrar hur det kändes. Jag undrar hur det hade känts att sätta sig vid bordet i Malmö då när jag var på blixtvisit för en vecka sedan. Jag tänker på Rum för barn och Lava, som Allrummet delades upp i när Kulturhuset blev äldre. Tänker att intentionen att erbjuda ett särskilt tonårsrum och ett särskilt småbarnsrum ju var god. Men att det kanske var något som gick förlorat på vägen när det blev så väldigt regisserat och inrett och aktivitetslystet. Det kanske räcker att det bara finns tillgång till ett bord, en hög papper och några lådor målarfärg.

Jag undrar när det ska komma ett målarbord till Kulturhuset igen. Till dess håller jag till godo med Malmö. Jo, nästa gång ställer jag nog in mötet.

Annonser

5 thoughts on “Om längtan efter ett målarbord i Kulturhuset

  1. Det fanns ett sådant ställe, tills helt nyligen, mitt i stan. Där kunde barnen inte bara sitta vid långa bord och pyssla och skapa fokuserat och koncentrerat, utan också producera film, lära sig fotografering och bildhantering, skriva poesi, lära sig teater-makeup och spela musik, titta på teater, lyssna på opera, dansa, klä ut sig och träffa livs levande författare. Det var synd att inte Stockholms stad ville ta över driften av det otroligt ambitiösa och underbara projektet. Det hade kunnat bli ett barnens annex till Kulturhuset. Det var Palatset.

  2. Instämmer – fortfarande arg över det inträde som barnens föräldrar förväntades ha råd att betala. Med den ekonomiska planen var det enligt min mening tursamt att Palatset inte fick fotfäste – lika barn leka inte bäst! Nu ligger ansvaret mycket riktigt hos kulturpolitiken och Stockholms stad. Man kan bara hoppas på att det förvaltas.

  3. Palatset är iofs motsvarande Lava/Tiotretton/Rum för barn = åldersmålgrupper, till skillnad från gamla Allrummet.

  4. Hedvig: Precis. Det där är ju en ganska stor diskussion det där. Poängen ofta med åldersmålgrupper är ju att det ska vara särskilt prioriterade satsningar, vad gäller utrymmen, politiskt avsatta pengar osv. Generationsuppblandat är bra, särskilt som Sverige, inte bara Stockholm, är väldigt ålder-fixerat. Men samtidigt finns det ju en problematik där också. Till exempel: finns det en vits med utrymmen där just tex unga sätter agendan? Eller blir det en naturlig jämn åldersfördelning på ställen som är ”generationsblandade” av sig självt, eller tar kanske vuxna över? Nånting säger man att det inte riktigt alltid blir så blandat, även om det är öppet för alla, och alla vill det. Det är ju bara att titta på kulturen i stort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s