Book Slam London goes Stockholm

”It’s about poetry – the love of it.”

Det var ingen vanlig litterär afton. Även om publiken som trängdes i två långa köer i väntan på att dörrarna till Studion skulle öppnas, till stora delar var den vanliga; 85 procent kvinnor, medelålder 35-45 år. Tveklöst många bibliotekarier. Dörrarna öppnades, vi släpptes in.

Book slam är Londons största, första och enda litterära nattklubb och när den nu kom på gästspel till Stockholm och Studion i Kulturhuset hade man tagit fasta på det där att ge litteraturen en ”more comfortable and informal environment”, som det sägs på hemsidan Bookslam.com. Träbänkar klädda med trasmattor stod ”flätade” i kors, riktade mot de två scenerna – en liten med plats för en ensam röd fåtölj mot en fond av Sergels pinne i snöstorm. På den större scenen fick en hel soffgrupp plats, komplett med chesterfield-soffa, pösiga fåtöljer, ett litet soffbord med virkad duk och trehövdad lampett – ett möblemang som lustigt nog aldrig kom till användning. Scenen delades också med en kvartett bestående av Daniel Bingert med (celebra) gäster. (Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om basisten som stod mitt i kolsyreröken större delen av kvällen. Om du läser det här, mår du bra?)

Konferencier var den energiske, elastiske och vokalt begåvade poeten Lemn Sissay, som till vardags är huspoet på Southbank Center i London och som till och med fått medalj av drottningen för sina litterära insatser. Han varvade egna texter med att grimasera, gestikulera och introducera gästerna; från Sverige författaren till de uppmärksammade och kritikerrosade Hello Dolly och Välkommen till den här världen, Amanda Svensson och hiphopparen Alexis Weak, straight outta Gullmarsplan. Från Storbritannien manus- och romanförfattaren till bästsäljaren En dag (som också filmatiserats och nyligen visats på svenska biografer) Dave Nichols och till sist spoken word-poeten från södra London, Kate Tempest.

I baren såldes öl och vin och en handfull små maträtter till ofattbart trivsamma priser. Eller vad sägs om en linssoppa för 25 kronor, en liten ceasarsallad för trettio eller en quiche med kantareller för 35? Ja, trevligt och trivsamt var ordet som låg närmast till hands när man balanserade bort till sin trasmatteklädda bänk med en liten middag i famnen. Ovanför fladdrade stora dukar med projicerade bilder av bläddrande boksidor och utanför yrde snön så att det susade i rören.

Book slam London har ett par år på nacken, hemmavid. Redan i höstas drog Kulturhuset igång en svensk version av konceptet, under projektet Uppsökande verksamhet då med stöd av brittiska konsultatet och det hölls på Brooklyn Bar vid Hornstulls strand.

– Vi ville själva sätta ihop det i ett mindre format, lite som det startade i London, med några svenska författare i en liten bar med musik. Lite mer opretentiöst, säger Pernilla Glaser, som producerat både höstens två Uppsökande verksamhet och gårdagens gästspel från London.

Namnet Book slam fick inte Kulturhuset använda för sin Uppsökande verksamhet, men istället för att bråka om det bjöds originalet in för ett gästspel i Stockholm. Book slam London är egentligen ingen turnerande verksamhet, berättar Pernilla Glaser. Det började som sagt i ett litet format, som en liten klubb på en mindre bar med några poeter, författare och musiker, men ganska snart växte det till en stor show som nu ges den sista torsdagen varje månad i en av två stora lokaler i södra London, med en stadig publik på omkring 500 pers. De har gästspelat på någon festival tidigare, men annars är det första gången konceptet rest hemifrån, när Book slam London goes Stockholm.

Mest London bjöd Kate Tempest på, som också ursäktade sig för att hon kanske var lite för lokal i sina texter. Vilket hon absolut inte behövde göra. Hennes texter är universellt urbana och hennes framförande alldeles fenomenalt. Men mer om henne längre ner.

Först ut var Amanda Svensson, som tog plats på den lilla scenen, framför den röda fåtöljen. Hon var påtagligt nervös när hon presenterade sig och berättade om när hon sist var här i Studion, då för att spela instrument hon inte kunde. Trummor. Hon staplade dem på varann. Nervositeten skingrades blixtsnabbt i samma ögonblick som hon öppnade boken och började läsa. Som om de egna orden i boken var ett rum där hon steg in, undan allas blickar. Som om hon nu fick spela ett instrument hon faktiskt kan mycket väl.

Det är mycket språk i Amanda Svenssons texter. Ordlekar och förvrängningar, det är drastiskt och bildrikt på ett sätt som är både roligt, hårt och distanserande på en och samma gång. Och det handlar om högst samtida unga liv i en stor stad nära oss (Köpenhamn). Båda hennes böcker fanns att köpa vid bokbordet intill baren.

Därefter fick man vända huvudet tillbaka till den stora scenen, där Lemn Sissay presenterade mc:n, spoken word-poeten, och Occupy London-demonstranten Kate Tempest. Med mycket charm och skämtsam ödmjukhet dansade hon runt på scenen med micken i sedvanligt mc-grepp, men det var inget sedvanligt med henne.

Hon inledde med en lite gullig text om de fyra vännerna Ambition, Talent, Envy och Pride, ”four firm friends who turned into four fierce forces”. Den följdes av ett litet babbligt mellanspel som hon förklarade: ”Somtimes it just talks and I don’t know how to stop it. Sorry.” Därefter blev texterna tyngre, mer politiska, predikningar i blankvers med undertryckt urban aggressivitet, som i Sound of Rum, Cannibal Kids. Hela tiden dock med det där skämtsamma helt nära och plötsligt halsbrytande skörhet. Ofta avbröt hon sig som i en parentes för att översätta något som kanske var lite för South London och som hon nog inte kunde kräva av den svenska publiken att förstå. Och sedan lika snabbt tillbaka ner i det svarta, förtvivlade, som om ingenting.

”I used to spit these rhymes to strangers on trains”, skriker hon och man tror henne. Hon gjorde nog det. Hon gick nog runt på tåg och tunnelbanor och läste sina texter som de fiolspelande rumänerna på gröna linjen här hemma. Hennes andra längre text, Renegade,  en hymn till människan, avfällingen – hon gjorde den med sådan intensitet att hon drog fram tårar i åtminstone mina ögon – inledde hon genom att bryta avståndet mellan henne och oss och gå ner bland träbänkarna. ”I really do feel love for humans”, försäkrade hon. Till och med det var trovärdigt. Det var där hon ville vara, mitt ibland. Oss. ”Come here, give me your hand. Cause I know how to hold it.”

Jag tror att hon satte fingret på något där. Jag tror att Book Slam egentligen hellre vill vara det där lilla, intima formatet. Eller åtminstone tror jag att jag hellre skulle vilja ha det så. Mer nattklubb än talkshow, om man säger så. Men Kate Tempest var både uppe på scenen och nere på golvet kvällens bästa. Utan tvekan. (Ta hit henne igen!)

Kvällens bästa, måhända, men kvällens dragplåster var hon inte. Därom rådde heller ingen tvekan. När Dave Nichols ställde sig på den lilla scenen framför den röda fåtöljen i sin tweedkostym och med sina runda, svarta glasögon och var så där strikt brittisk som bara en viss sorts brittiska män kan vara, gick som en våg av förtjust fnitter genom publiken. Han började läsa ur sin novell om en mycket omusikalisk pojke som dödar sin pianofröken genom sina idoga försök att hitta geniet inom sig, och genast svarade publiken som den inte gjort på hela kvällen och de röda kinderna låg som en kollektivt fniss under upprymdheten. Sannolikt har hans senaste roman, En dag (A day), med de där reaktionerna att göra.

En dag är en kärlekshistoria så klassisk att den handlar om ett par som måste men som inte får varann – förrän i slutet – men berättad på det sinnrika viset att det hela utspelar sig just på en dag, ett datum, år efter år. På så sätt tillryggaläggs snabbt långa tidsrymder och hela den livslånga kärlekshistorien blir lätthanterlig som en tv-serie. Det var författaren till den romansen som lockade den allra största delen av den här kvinnliga, medelålders publiken. Nichols läste också ett stycke ur En dag, och då karaktären Dexters kärleksbrev (som aldrig kom fram) till Emma. Javisst, det är romantik på hög nivå men med stor samtidsfaktor. Den är en rolig, smart och faktiskt ganska förtjusande bok.

Lemn Sissey tog sedan micken och avslöjade att En dag är en bok som inte bara älskas av kvinnor utan också av män, varpå han inledde en kort intervju med Nichols, som avslutades med några spridda frågor ur publiken. Det verkade ingen, vare sig Nichols eller publiken, vara förberedd på, varpå den där jobbiga tystnaden uppstod tills någon god själ förbarmade sig och ställde någon krystad fråga. Lustigt nog blev det en fråga som Sissey själv två minuter tidigare ställt, och fått besvarad.

Alexis Weak är en hiphoppare som vunnit novellpris för sina texter. På Studion gjorde han entré till James Blakes ”I never learnt to share”, och hans första ord var Blakes: ”But I don’t blame them”. Jag anklagar ingen. Han kompades först av en dj (som efter att ha tryckt på play mest gick runt och fotograferade publiken) och senare av Bingert & Co. Och texterna? De handlade om hans ex.

Det bästa han gjorde var att spela James Blake.

Konceptet Book Slam ska bjuda på en stor och gärna oväntad bredd. Stora publikdragare och nya förmågor om vartannat. Och stor bredd blev det, när Alexis Weak tog över efter Dave Nichols och sedan lämnade över till Kate Tempest för hennes andra omgång.
Jag tycker att det är roligt att blanda stilar, typer, storheter, lokalt och internationellt. Jag vill inte att allt ska vara i min smak. Men när dragplåstret redan varit uppe på scen och Weaks framträdande var just ganska svagt, men ändå alldeles för långt, glesnade det märkbart i bänkarna – och det redan innan Tempest gjorde sin hymn till människan och Lemn Sissey rundade av med några av sina egna starka texter, där den allra sista, ”hold on/let go”, stod ut. Det var synd.

Hela arrangemanget, från konceptet i sig till medverkande, hade också varit värda en bredare publik med lägre medelålder. Det hade varit roligt om det hade blivit lite mera häng, efter uppläsningarna/framträdandena. Bingert och gäster fortsatte spela och baren var öppen, författarna signerade böcker och alla möjligheter fanns ju för det. Men den första torsdagen i månaden ville publiken gå hem så fort det var färdigläst. Lite typiskt svenskt, tänkte jag helt fördomsfullt, och gjorde precis som alla andra. Som den medelålders kvinnliga litteraturvetare jag är.

Om Book slam London goes Stockholm igen är för tidigt att säga, men Pernilla Glaser hoppas på att åtminstone kunna fortsätta med den mindre, svenska varianten under rubriken Uppsökande verksamhet. Håll koll på Kulturhuset.se, för ”man vet aldrig vad som händer”, som hon säger.

Och sprid ordet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

One thought on “Book Slam London goes Stockholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s