Bibliotek utan Strindberg

Den här texten var tänkt att handla om bibliotek, Strindberg, och kanske lite om skillnaden mellan det egenlästa och det upplästa ordet. Jag hade snappat upp att vårens högläsningsserie på Bibliotek Plattan skulle dra igång idag, och slank därför förbi Kulturhuset vid lunchtid. Det kändes lockande att sitta ner en stund, lyssna på några av Strindbergs texter, smygstudera de andra bibliofilerna. Konsumera lite snabbkultur, med betoning på snabb. Bara tjugo minuter, precis lagom, en kort paus i vardagen och sen tillbaka till jobbet. Och som extra bonus: man kunde vinna en bok också. Perfekt.

Så otroligt snopet då, att det var inställt. Jag stirrade dumt på programförklaringen: En mikrofon, en bibliotekarie, en bok och några sittplatser är allt som behövs. Vad var det som fattades, hade bibliotekarien blivit sjuk, tappat rösten kanske? ”Något teknikstrul” sa mannen bakom informationsdisken, och tittade på en punkt ovanför min axel.
Aj då. Det var mikrofonen som fattades, inte bibliotekarien.

Jag skulle ha kunnat bli riktigt sur, om det inte varit för att jag hade ätit en riktigt god lunch, och att det snöade ute (jag råkar gilla snö). Nickade alltså förstående, och blev så där dumt svensk att jag inte ens ställde några följdfrågor. Kom i efterhand på flera stycken, förstås. Som: behövs verkligen en mikrofon, eller ens ett fungerande ljudsystem? Räcker det inte med en bok och en någorlunda välljudande röst? Vi pratar ett intimt bibliotek här, inte en fullsatt Globenarena. Det hela verkade mycket märkligt. Ett riktigt biblioteksmysterium.

På vägen tillbaka till jobbet tänkte jag en massa på böcker, förstås. På att jag mitt i alltihopa ändå kände tacksamhet över att folk fortfarande läser; alla de människor jag nyss sett leta bland bokryggarna inne på Kulturhuset, ett tvärsnitt av olika åldrar och stilar. På hur gott det luktar om böcker, och att det där gamla påståendet ”att läsa är att resa” faktiskt stämmer. På hur mycket jag älskar bibliotek, på hur lyckligt lottade vi är i Sverige som kan låna böcker gratis, och på hur alla borde utnyttja detta så att inte biblioteken läggs ner. På att digital information är suverän och ibland överlägsen, men att det är beklämmande om vissa skolor helt kastar ut böcker till förmån för läsplattor (hoppas på debatt där!). På att det är stor skillnad mellan att läsa själv, och att få en text uppläst för sig.

Apropå högläsning… jag fick inte lyssna på Strindberg idag. Men nu är det kväll, jag är hemma och snart får jag själv läsa högt för min dotter, även om det inte är någon som lyssnar mer än hon och jag. Och det kommer inte att vara något verk av August Strindberg, utan kanske en Pija Lindenbaum, en Jan Lööf eller så läser vi den där nya boken om älvor som hon lånat på skolans bibliotek. Det spelar ingen roll vilket – vår lässtund blir fin oavsett bok.

Biblioteket Plattans högläsningsserie får bli recenserad en annan gång. Kanske gör jag ett nytt försök nästa vecka, eller veckan därpå. Men jag erkänner redan på förhand: jag kommer hänsynslöst att nyttja min rätt att vara partisk – oavsett vad jag egentligen tycker – eftersom det är en sådan rasande bra idé. Hur kan man såga högläsning på ett bibliotek?

Läs mer om Högläsning på Bibliotek Plattan

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s