Ytterligare rapport från Malmö konsthall – låt er inspireras, Kulturhuset!

Förra veckan skrev jag om min stora förtjusning över ett målarbord som jag upptäckt i Malmö konsthall men som jag vid mitt besök i konsthallen av olika anledningar aldrig äntrade. Det var söndag och det var ljust och februarikallt och en alldeles ypperlig dag för måleri och kreativt skapande. Malmö konsthall erbjöd gratis material och en för mig – som redan fastställt – förtjusande miljö.

Kulturhuset i Stockholm erbjuder inte tillstymmelse till något likvärdigt. Det gjorde mig trumpen.

Nu förhöll det sig så angenämt att jag råkade ha en ytterligare anledning att åka till Malmö. Det var en söndag senare än sist och nu hade isen smält och ljuset liksom skar in genom fönstren i konsthallen från sidan så att det stack och sprack i ögonen men ändå ingav en skir vårkänsla i hela kroppen och till på köpet så hade jag inga egentliga åtaganden denna sista söndag i februari så vad jag skulle ägna eftermiddagen åt var liksom alldeles fullkomligt givet: naturligtvis att äntra målarbordet. Som jag numera vet kallas för Bildverkstaden.

– Är det okej att vara med här även om man är gammal? frågar jag en kvinna som ler med hela kroppen (jag visste inte heller förrän i söndags att människokroppen är kapabel att le med hela sitt maskineri). Hon ser lite åttiotalig ut. Snickarbyxor med fläckar under vilka man kan ana kärlekshull och burrigt hår i två flätor. Javisst, alla får vara med, svarar hon mig. Just idag kan man alstra tryckkonstverk. Man ritar på ett tjockt material så att pennan lämnar urgröpta linjer där den far fram, så målar man svart färg ovanpå och trycker sedan det hela på vitt papper. Resultatet blir en centrerad svart bakgrund på vilken vita linjer utgör det tecknade. Vrålkul, var det.

Jag satt alltså på en stol i min ensamhet med håret lite flängande i gemensamhetens skapande andetag (och för all del en del ungjävlars gastande) och njöt som sällan. Det var jag, det var barn, det var vuxna. När kände mig färdig kom en äldre herre fram, såg över min axel ned på mina skapelser och sa något som lät komplimenterande. Jag tror att det var komplimenterande, men är inte riktigt säker. Det där med danska är ju som det är.

Så nu, hemkommen med flyg till min egen stad ropar jag högt till Stockholms Kulturhus:

Låt er inspireras av Malmö – satsa på en bildverkstad!

Annonser

Det är vår i luften

Det är vår i luften. Inte bara talgoxarnas vassa, glada kvitter i buskarna bevisar det – det känns i själen. När jag var yngre och vintrarna var längre och kallare var den första kala fläcken på marken välkommen. Nu som jag själv och vintrarna är vad vi är, önskar jag att vintern varar längre. Jag vill njuta av kylan så långt man bara kan och helst lite till, sen så småningom måste man ta snöslask och regn. Så var det även med konsthelgen 17-19/2 vid Kulturhuset i Stockholm, den blev så intressant att jag gärna hade sugit den karamellen hur länge som helst.

Klockan 13.00 på lördagen den 18 februari började min kulturhusdag med en stor dos av Strindberg. Stockholms universitet hade tillsammans med Kulturhuset ordnat en föreläsning med namnet Universitetet på Plattan: ”Den gränslöse Strindberg 1, Gunnel Engwall, professor i franska och Ove Bring, professor i internationell rätt, samtalar om Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk samt Strindberg och folkrätten.”

Det handlade mer om Strindberg så som EU-föregångare, Strindberg som kanske ändå inte var så kvinnofientlig och inte heller antisemit och diskussionen toppades med Strindberg som människorätts- och fredshjälte. Och jag som trodde att han var en författare: undra hur hans tid räckte till. Hur hann han skriva alla dessa böcker som nu kommer och har kommit ut som Nationalutgåva på över 70 textvolymer?
Läs gärna mer om Strindbergföreläsningen på ”Universitetet på kulturhuset

Universitetet på kulturhuset

Apropå att läsa: jag fick ett recept från Annelie Wallin från ID:I galleri vid Supermarketmässan. Hon hade skrivit receptet på mässväggen. Bifogar receptet som bild nedan:

jag fick ett recept ....

Receptets slutprodukt ligger precis på min aktivitets- och aktivistnivå: jag skulle kunna tänka mig att sprida glädje och blommor på en ödetomt genom ditkastad bakelse, eller varför inte krydda bakelsen med maskrosfrön och liva upp en tråkig kortklippt villatomtgräsmatta. Undra vad August skulle tycka om det, han var kanske även en inbiten hemmabagare/alkemist med riklig receptsamling. Ilkka Timonen

The end

Lilla Galleriet – detta konstnärliga skrymsle längst in i Bibliotek Plattans domän – fascinerar med sina små miniutställningar, som är till hälften undangömda, till hälften tydligt exponerade. Mellan två andningspauser råkar jag se att väggen mitt emot mitt trötta söndagssökande öga visar något, som ger mig obehagliga känslor av att livet är till ände snart.

Nedräkning. 60 minuter från och med NU! Jag reser mig upp, ställer mig mitt emot det digitala domedagsuret. Tick tack tick tack tick tack ekar det i huvudet på mig när jag förhäxat stirrar på sekunderna, minuterna, som försvinner. Och jag med dem.

(Tina Nykvists verk The End ingår i utställningen Propaganda)

Lava presenterar nya kulturstödet för unga

Ett bra tillfälle för er att träffa den nya konstnärligen ledaren för barn och unga, Behrang Miri, då han kommer befinna sig på Lava imorgon när man presenterar det nya kulturstödet för unga.

Från Lavas hemsida:

Lördag 25 februari finns alla Lava-producenter och nya konstnärlige ledaren Behrang Miri på plats för att berätta om det nya kulturstödet och hur det funkar att arrangera saker genom Lava. Du kan även på plats bolla idéer med Lavas producenter. Så kom till Lava och dela med dig av dina tankar och idéer. Vi kan nog hjälpa dig med mycket!
Kulturförvaltningens stipendie för unga (före detta ”En snabb slant”) har gjorts om. En nyhet är att HELA Lavas målgrupp, 13–25 åringar, numera kan söka det. Du söker som privatperson, skriven i Stockholm stad, upp till och med 10 000 kr för ett publikt arrangemang/projekt, till exempel en föreställning, en konsert eller en utställning. Du får även tillgång till en coach som kan ge dig råd och vägledning.
Denna dag kommer vi även premiärvisa ”Mitt Lava!”, en serie intervjuer med ungdomar som berättar om sånt de gjort på Lava: utställningar, dans-jams, spoken word, modevisningar, bloggar, filmprojekt, screentryck…  Redan nu ligger del av filmerna uppe på webben (länk).

Om du är ung och har en bra idé som du vill förverkliga: se till att gå till Lava och få din röst hörd. Jag har haft nöjet att få träffa Behrang Miri och jag vet att han mer än gärna lyssnar på vad du har att säga.

Mer information om eventet hittar du på: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Lava/Lava-presenterar-nya-kulturstodet-for-unga/

Inom kort kan ni läsa intervjun jag hade med Behrang Miri. Exklusivt för Besökarna-bloggen!

Om längtan efter ett målarbord i Kulturhuset

Malmö konsthall har öppet alla dagar i veckan. Det betyder även måndagar. Malmö konsthall har därutöver gratis inträde. Alla dagar. För alla. Jag blir så förvånad och förbluffad och överlycklig att jag nästan slår ögonbrynen i hårfästet när det går upp för mig att så är fallet. Så med ännu ett argument för mini-Berlin i rockärmen tågar jag in i konsthallen och känner mig, så som jag gör ibland, övermäktigt stolt över att vara skattebetalare.

I ett rum, lite vid sidan av, liksom bakom en vägg och under ett snedtak som är byggt av glasrutor, ja precis som ett jättelikt växthus känns det, står ett långbord. Stillsamt, står bordet där. Väggarna står vita, golvet ligger ljusgrått. Det luktar linolja. Runtomkring bordet står drösvis med stolar och på bordet trängs papper, målarfärger, penslar, dutt-svampar, färgpennor. Det är söndag idag och barn i alla storlekar sitter koncentrerat och skapar. De behöver inte trängas eftersom det är gott om plats. Inte heller behöver de överrösta varann för att kommunicera. Då och då hörs fragment av samtal om projektidéer. Några tankar här, några kloka råd där. Jag längtar efter att sätta mig bredvid och vara med, ja jag längtar så till den milda grad att jag är nära att ställa in det möte jag ska på med en ljussättare i sotarmössa och som börjar om prick tolv minuter i konsthallens fik. Men det gör jag inte. Däremot bär jag med mig något slags hoppfullhet när jag går ut i den snålblåsiga februaristaden. Så förbannat bra grej, tänker jag, att vem som helst får komma in gratis och måla gratis i konsthallen vilken dag som helst i veckan. I min hemstad erbjuder ingen konsthall samma möjlighet, så vitt jag vet, tänker jag och känner mig så där kritisk som man bara har råd att känna sig om man lever under privilegierade förhållanden. Inte ens i Kulturhuset får man måla kring långbord.

Annat var det, förstås, på sjuttitalet!

”Genom generösa öppettider året runt hade alla, både de på snabbvisit och de som ville arbeta en längre period, möjlighet att använda rummet för sitt skapande eller för att ta del av andras.”

Så beskrivs i boken De första trettio åren, memoarerna om Kulturhusets födelse och hittillska levnadstid, det som kallades för Allrummet och som öppnade 1975. Placerat där, som jag förstår det, nuvarande Studion ligger. Det är svartvita bilder på just sådana långbord som i Malmö, ja just sådana barn som i Malmö, som sitter koncentrerat och skapar i lugn och ro. Jag läser och undrar hur det kändes. Jag undrar hur det hade känts att sätta sig vid bordet i Malmö då när jag var på blixtvisit för en vecka sedan. Jag tänker på Rum för barn och Lava, som Allrummet delades upp i när Kulturhuset blev äldre. Tänker att intentionen att erbjuda ett särskilt tonårsrum och ett särskilt småbarnsrum ju var god. Men att det kanske var något som gick förlorat på vägen när det blev så väldigt regisserat och inrett och aktivitetslystet. Det kanske räcker att det bara finns tillgång till ett bord, en hög papper och några lådor målarfärg.

Jag undrar när det ska komma ett målarbord till Kulturhuset igen. Till dess håller jag till godo med Malmö. Jo, nästa gång ställer jag nog in mötet.

Konst gror i rännstenen

Vad växer i rännstenen, frågar sig Malin Lobell i sin bildserie ”De har ett namn” som visades i ID:I galleris monter på Supermarket i helgen. Jo, det är konsten som envist gror i rännstenen.

Det var i alla fall min slutsats efter att ha vandrat runt och tittat och petat och tryckt på och skrattat åt det frodigt spretiga utbudet på de konstnärsdrivna galleriernas mässa, Supermarket, som startade 2007 som en reaktion och reflektion gentemot de större galleriernas mer städade Market, som hålls samtidigt på Konstnärsakademin, några kvarter bort. Här följer några axplock:

Först fastnade jag för några spanska konstnärers ilskna spark bakut mot ett finanskrisande samhälles tendens att skära ner på det som allra mest behövs just i krislägen – kulturen – under det samlande Marx-citatet: ”All that is solid melts into air”. Konstnären ses idag som en entreprenör och förväntas driva sin firma som vilken företagare som helst, med vinstintresset som självklar motor. Det är en utveckling som drar över hela Europa för närvarande. Alldeles utmärkt då att spanjorerna ställde ut dessa verk på en mässa som lånat sitt namn från snabbköpet.

Lite längre in satt Henrik Ekesiöö och såg både ledsen och uppgiven ut, med sitt stora huvud i papier maché hängande på den trötta nacken. Bredvid honom hade ett litet skott av Barsebäck blommat upp, i verket Barsebäck Mobile Memorial Monument (se filmen här), av Joakim Forsgren. Deras verk ingick båda i utställningen ”One Euro (9,0983333 SEK) budget exhibition”. 

Sedan följde en finsk idéplantskola, där varje tanke, förhoppning och bra idé sattes i jord och vårdades i långa rader i artificiellt ljus och värme, i väntan på att få sättas ut och knoppas till våren.

Kommunen Gnesta hade en monter, där man visade olika ämnen och material som hör hemma där, i stora kar; jord, ull, löv, bark etcetera. Och mitt emot höll alltså ID:I galleri till, med bland annat en skottkärra fylld med pellets, centralt placerad mitt i montern, och bilder på det som växer i rännstenen på väggen. De har ett namn.

Supermarket 2012 visade verk av runt 80 konstnärer från 30 länder i små montrar på två plan i Kulturhuset. Det ger för femte året i rad, som vanligt, en sprudlande bredd och höjd som både visar på mönster i den samtida konsten och samtidigt bryter alla föreställningar om att det finns någon gemensam linje eller riktning alls i dagens konst. Förhoppningsvis kommer Supermarket och alla dess utställare att leva och frodas tills dess att konsten i all sin ofriserade spretighet inte bara grott, men vuxit upp ur rännstenen och intagit sin rättmätiga plats mitt i gatan.

Annat jag gillade:

hitta nya platser

Jag stämmer träff med en vän på Kulturhuset, som så ofta annars. Hon ska låna en kursbok, jag ska lämna tillbaka en, vi ska dricka kaffe någonstans däremellan, eller efteråt kanske.

Medan jag väntar in henne strövar jag runt på bottenplanet, söker en sittplats, gärna lite avskiljt så jag kan läsa.

Till höger om ingången, förbi hyllmeter av böcker upptäcker jag en annan del av biblioteket. En liten trappavsats leder ner till plats med litteratur om konst, arkitektur, design och foto. Många av de böcker som jag går och lyfter på i bokhandlar och museibutiker, men aldrig riktigt har råd med när det väl gäller. Letar mig fram till en bok med fotografier av Anton Corbijn och placerar mig bredvid en man i soffan. Min egna bok får vänta.

*

Och efter en stund får jag ett sms av min vän att hon kommer nu och hon vaggar över Plattan med ryggsäck på axeln, betongplattorna vilar i aprilljus fastän det knappt är mars ännu.