fotografi, as time consumes us

Strax innan lunchrusningen är rulltrappan upp till Galleri 3 öde, det är bara jag och min vän och en mamma med barnvagn. Det är lika stilla i galleriet. På Kulturhusets hemsida har jag läst att tiden fryser i Nelli Palomäkis fotografier. Det gör den inte, men samtalet mellan mig och min vän tystnar i samma ögonblick som vi fastnar framför de svartvita porträtten.

Nelli Palomäki har fotograferat unga flickor och pojkar, och unga kvinnor och män; porträtterade ensamma på en säng eller intill en hund; iklädda balettkjolar, tatueringar eller uniformer. Hon berättar om individer men hittar samtidigt ett uttryck som förenar dem. Något som gör att vi kommer närmare utan att komma helt nära, som gör att de tycks bekanta men ändå främmande.

De delar en blick som är svår att tolka, som utstrålar både stolthet och skygghet. Den gör det svårare att titta undan, samtidigt som den innebär en rollförskjutning mellan den porträtterade och betraktaren. Vi är vana vid att kunna studera bilder ostört, utan att bli ifrågasatta, men för varje blick känner jag mig allt mer iakttagen.

Fotografi berättar ibland bättre än någon annan konstform. Vi förstår, utan ord eller förklaring. På samma gång kan det finnas en frustration i att inte förstå fullt ut; inte förstå blicken hos den unga flickan, eller leendet hos pojken i uniformen. Att behöva lämna dem där, utan möjlighet att fråga.

Men det är väl en del av charmen.

*

Utställningen av Nelli Palomäkis fotografier pågår till och med den tjugoandra januari i Galleri 3, plan 3.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s