Kungligt

Royal Retromatic. Låter elegant, kungligt, lockande. Eller hur?
Jag hade tittat lite på Charlotte Antsers fantastiska kreationer på nätet innan jul. Gått in på Kulturhusets hemsida och noterat att man kunde se kläder från hennes senaste kollektion i Lavas fönster. Klickat vidare till tjusiga modeller i sidentyger, en serie bilder tagna utanför Drottningholms slott med vältuktade häckar och tidlös elegans. Fotografier som konstverk.

Det fanns en affisch också. Lite kryptisk, men jag tolkade det som att det varit en visning på Livrustkammaren i november, med catwalk och utställning av fotografier och hela baletten. Jag var inte där. Missade alltihopa. Tänkte att jag kanske kunde få uppleva lite av glamouren i efterhand genom att besöka Kulturhuset. Det stod ju så tydligt på affischen att vinterns utställning var ett samarbete mellan Lava, Kulturhuset och Livrustkammaren.

Jag gick faktiskt förbi Lavas skyltfönster två gånger innan jag kopplade att det här var ”skyltningen”.  Min bild av Charlotte Antser var väldigt mycket färgad av dramatiska skärningar och genomtänka omgivningar. En viss dramaturgi. Här inklämd i ett trångt skyltfönster försvann allting.

Jag gillar verkligen kitsch. Den rosa ugglan skulle jag – kanske – kunna ha i vår trädgård hemma. Och garnnystan på huvudet… ja, det kunde kanske vara lite kul om man går på maskerad. När jag stod stilla framför skyltfönstret och studerade de olika komponenterna så var det inget som egentligen var fel. Klänningarna var vackra. Den svart-vita med femtiotalsskärning skulle jag absolut kunna bära själv. Men det hängde fler kreationer ovanför de skamfilade skyltdockornas huvuden, och de var svåra att urskilja. Glasrutan var helt enkelt för skitig.

Jag gick förbi en vecka senare för att se om jag missförstått. Om jag verkligen inte kunde känna någonting. Stod stilla länge, och noterade att ingen stannade för att betrakta modellerna i skyltfönstret. Att det fortfarande var lika futtigt. Och att skylten med uppmaning att kontakta kreatören för visning av kläder, eller köp, var mer obligatorisk än lockande. Jag blev ledsen. Över att Antser inte fick mer – och bättre – utrymme. Och att glasrutan var lika skitigt som veckan innan.

De få plaggen hänger kvar i tre dagar till. Det är gratis att passera, och kanske stannar någon till för att studera tyger, skärningar, eller bara för att fundera över vad det är som hamnat här. Om jag varit Charlotte Antser hade jag varit jätteglad över att få mina kreationer exponerade så här mitt i city. Synd bara att så många springer förbi, utan att notera alla timmars arbete som ligger bakom. Och synd att det inte finns någon hänvisning till den utställning som fortfarande pågår, inte långt därifrån.

För om någon mode- eller konstintresserad vill se kollektionen Royal Retromatic som den borde ses så kan jag tipsa om Livsrustkammaren. Inte helt lätt att hitta där heller, kan tilläggas, men tar man sig ner i vagnhallen får man sin belöning i form av nästan tjugo vackra foton tagna av Daniel Stigefelt och Alexander Bergström. Miljön är perfekt; stenvalv, dunkel belysning, kungliga ekipage i guld och rött, och så dessa tavlor som tar för sig, knyter ihop dåtid med nutid på ett perfekt sätt.

Royal Retromatic finns kvar på Livrustkammaren till 29 januari. Och ja, det kostar inträde. Men ibland är gratis inte alltid bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s