A Christmas Carol

Snön, om den ens fanns, har smält bort och med den de eventuella spår av Jultomten och hans släde med renar. Inte ens de karaktäristiska, små runda renbajsbollarna bevittnar tomtens besök med sin närvaro.

Vänta, det hörs någonting! Falskt alarm: två män rusar ut ur Kulturhusets entré med plastkassar fulla av tomburkar och -glas. Ljudet kunde man med god vilja blanda med bjällerklang – och godaviljan fanns det gott om under julhelgen eller som nu, strax efter. Dörrarna öppnades för mig och jag gick in i Kulturhuset.

Tog trappan ned till Bibliotek Plattan, jag ville se utställningen ”Detroit: ett självporträtt”. Hoppet från killarna med bjällerklang i kassarna var inte långt: nedgångsstämningen var densamma, men för Detroit hade det gått sämre. Utställningen var ett verk av Arianna Arcara och Luca Santeses och bestod av hundratals upphittade bilder från 1980- och 90-talet, från tiden då det började gå utför för staden Detroit.

Från de små, porösa, sönderfrätta bilderna ofta missfärgade av tiden, kan man ana tidens sprödhet. Någonting har gått fel, någonting har försvunnit, blivit förstört: tron, hoppet och även kärleken. Kärleken över livet där hoppet fortfarande fanns, tron över framtiden som nu var borta.

Detroit hade varit bilstaden nummer ETT i USA fram till oljekrisen på 70-talet, då det började gå sämre för bilindustrin. Invånare och företag, som hade möjlighet och råd, flyttade och lämnade kvar de fattiga och skapade en av de fattigaste städerna i USA. Vad blev det kvar av staden – inte ens den snabbskäftade polisen Axel Foley stannade kvar utan flyttade och blev Snuten i Hollywood. Som kontrast till utställningen visades – kanske inte planerat – alla tre Snuten i Hollywood – filmerna i en av de kommersiella tv-kanalerna. Kvar blev de vanliga, eller kanske de mindre vanliga vanligamänniskorna, de som inte hade råd eller möjlighet att påverka sin situation.

Kvar blev, som utställningen visar, de små fragment av det lilla livet: bilder, lappar, brev och polisdokument mm. Bilder på födelsedagar, hotbrev till brottsoffret från skyttens bror, den unga flickans anonyma kärleksbrev, brevet med det desperata meddelandet: ”om någoting händer mig så är detta numret till min pappa…”.

Jag stannar upp – utställningen är kraftigt i sin enkelhet. Första gången på länge tycker jag att även de små polaroidbilderna fungerar bra och att lapptäcksformatet kanske är den bästa metaforen om livet.

Stackar Detroit – vad finns det kvar? Även Motown Records flyttade på 70-talet till Kalifornien.

Ute på plattan möttes jag av det råa och fuktiga antijulvädret – och jag längtade inte till den kaliforniska värmen.

BBC Documentary: Requiem For Detroit from Logan Siegel on Vimeo.

– Ilkka Timonen

Annonser

2 thoughts on “A Christmas Carol

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s