Odysséen

Det blåste kallt. Ön kändes ogästvänlig i sin kyla. Vi vände våra steg mot civilisationen, mot värmen.
Vi hade undersökt Moderna museets monumentalutställning i fotografi: En annan historia. Vi som hade uträttat detta krävande, nästan utmattande uppgift heter Linnski och Ilkka. Vi hade kavlat upp ärmarna och huggit Modernas utbud och nu var vi på väg tillbaka till verkligheten med färg, bort från det svartvita. Först och främst var vi hungriga: det är ett hårt jobb att vara undersökande konstskribenter och vardagsvärderare.
I den bittra vinden sökte vi våra steg över Kungsträdgården mot Kulturhuset och med våra sista krafter lyckades vi tränga in i huset. Sen var det stopp. Den våldsamma horden av teaterbesökare rullade över oss och vi blev tvungna att retirera en aning, men vi stod emot och till slut kunde vi avancera mot rulltrappan. Kampen var över vi hade nått målet: teaterbarens väldoftande oas.
Vi beställde Gulaschsoppa och skinksmörgåsar, en smoothie och en cappucino. Soppan var underbar med dithörande Crème fraiche och smörgåsarna mer än OK. Cappucinon var dock kall som vinden ute. Smoothien där emot var väldesignad med olika färgalternativ, man kunde anpassa sin dryck efter färgen på tröjan – om man skulle spilla. Linnski valde rätt färg, som alltid – blåbärslila/rosa.
Smoothien där emot var väldesignad med olika färgalternativ, man kunde anpassa sin dryck efter färgen på tröjan – om man skulle spilla.

Välfyllda och en aning avtrubbade gick vi ned till huset botten våning, våning Plattan. Där uppiggades vi av de glada färgerna på kläderna i Stockholms Stadsmission Plattan-butik. Bortsett från de fina designade Remake-kläderna, säljer butiken även böcker och leksaker etc. Underbar butik som jag kommer att berätta mer om senare. Linnski kunde inte hålla sig – hon köpte en liten charmant rosa tygmus.
När det blir varmare så kommer vi att ta en och annan glass – bestämde vi utanför huset, när vi gick hemåt, nöjda och mätta.

Ilkka Timonen

Nelli Palomäkis utställning ”As time consumes us” får mig att fundera på om barn har en plikt att vara barn

Häromdagen gick jag och en vän omkring på Nordiska museet. Byggnaden ser mäktig ut utifrån – men på insidan slår känslan av att som liten obetydlig människa stå i ett övermäktigt palats emot en med en sådan kraft att hela kalaset tycks rymma någon arkitektonisk gåta – Nordiska museet verkar större på insidan än på utsidan. Nåväl. Jag och min vän enades om att detta monumentala museiutrymme inte förvaltas. Det är liksom mest stora ytor. Den stora hallen som möter en – är just bara en stor hall. Någon utställning i något hörn – fiket utefter ena långsidan (varför lägga ett fik på en långsida?) – det är allt. Vandrar man vidare uppför trapporna blir det bättre. Tror man i alla fall. Utställning efter utställning är placerade på de platser som är absolut trängst (adjektivet möjligen lite missvisande i sammanhanget) och utan någon som helst logisk förklaring dem emellan. Svenska traditioner, dockskåp, Strindberg, en ”modern” fotoutställning, Modemakt, porslin, julens pyssel… Allt i en salig blandning, allt lokaliserat trång och bökigt. Minnena från högstadiets ej särskilt framgångsrika orienteringar gjorde mig mer och mer irriterad – ska man behöva kompass för att gå på museum?! – så till på köpet detta EKLEKTISKA upplägg – vad gör en modern fotoutställning utan sammanhang här!? – och fick mig snart att sammanfatta mina kokande känslor i en bister replik, baserad på ett visst förakt mot att Fotografiska är vinstdrivet, och som utgör anledningen till hela den här berättelsen:

– Jag tycker inte om fotografi.

I Galleri 3 i Kulturhuset pågår Nelli Palomäkis utställning ”As time consumes us”, som består av ett tjugotal stora svartvita fotografier. Palomäki undersöker det gamla porträttet. En del av fotografierna föreställer barn. Barn som står rakt framför kameran, allvarsamma, koncentrerade, stilla.

Jag ser fotografierna och associerar till titeln på Hjalmar Söderbergs kärleksroman ”Den allvarsamma leken” från 1912 och frågar mig: går det att leka allvarsamt?

Och till Mats Eks dansföreställning från 1989, med namnet ”Gamla barn”. Mats Ek kommenterade föreställningen i boken om honom själv som gavs ut i våras: ”De till synes barnsliga gestalterna ger perspektiv på de vuxna lekar som egentligen pågår.”

Jag tänker på det där man säger om att ”barn måste få vara barn”. Jag tänker att det i sådana begrepp vilar ett slags högmod, om än grundat i ödmjukhet. Att sätta barnen vid barnbord. Att ge barnen varmkorv när de vuxna äter bräserad oxkind. Att slå på barnteve när de vuxna samtalar. Barnen får vara barn, jovisst. Men vill de verkligen alltid det? Efter att ha gått ett par varv i utställlningen läser jag den inledande utställningstexten. Nelli Palomäki är intresserad av att fånga samtiden, står det. Jag erinrar mig en artikel i DN häromdagen som tog upp fenomenet förälder som är ute och går med barnvagn och pratar i mobilen – barnet söker kontakt medan mamman/pappan pratar med någon annan. Vad sänder det för signaler till ungen? I fråga om tolerans och respekt inför andra människor, till exempel? I en tid då det är ute att vara gammal kommer barnen i kläm. Visst har Palomäki lyckats att fånga samtiden. Jag ser in i ögonen hos de avporträtterade barnen och nödgas nästan vika undan blicken. Sjuåringen ser på betraktaren, ja, just så, människan på bilden tycks betrakta mig, betraktaren. Hon är en individ. Gammal och kanske allvarsam – inte nödvändigtvis för att vuxenheten har tvingat henne.

Jag ändrar mig. Jag tycker nog visst om fotografi.

Låna hem en danslärare


Låter helt osannolikt, eller hur? Av alla Kulturhusets olika programförklaringar måste detta vara en av de bästa jag stött på. När jag inser att det inte är ett skämt, att det inte kostar skjortan, och att en danskunnig person på fullaste allvar vill och kan offra det dyrbaraste vi har – tid – tänker jag att jag måste sprida ordet vidare.

För hela grejen är detta: det kostar ingenting! På Rum för Barn går det inte bara att låna böcker; nu går det också att låna hem en danslärare. Allt som behövs är ett lånekort så är danspedagogen Roja Nylén Kamali din för några timmar. Och visst, det passar alldeles utmärkt om ditt eller dina barn fyller år, eller om ni planerar en släktträff, men det är absolut inget krav. Det räcker med att ni vill dansa loss och ha det lite kul hemma. Temat för dansen bestämmer ni själva, och tiderna som gäller är kl. 13 och 16 lördag-söndag 28-29 januari, och lördag-söndag 4-5-februari. För mig som är dansintresserad låter det här helt fantastiskt. Faktum är att jag själv skulle ha stått först i kön för att boka in Roja om det inte hade varit för att mina två barn redan fallit för ålderstrecket, tyvärr. För erbjudandet riktar sig till familjer med barn mellan 4 och 8 år. Om ni inte stött på Roja Nylén Kamali tidigare så är hon alltså dansare, koreograf och pedagog, och håller bland annat i Fredagsdansen i Rum för Barn.

Jag har ingen aning om hur framåt Stockholms småbarnsfamiljer är, eller hur mycket det här marknadsförts. Själv letar jag alltid efter roliga saker att uppleva, och herregud – bara det faktum att det är gratis borde väl kunna locka en och annan deltidsarbetande förälder? Jag önskar att alla hittar detta så att Roja får båda helgerna fullbokade. Att alla ni som har yngre barn hakar på ett annorlunda och roligt tema till sonens eller dotterns kalas. Så slipper ni dessutom betala tusenlappar för den där stressade trollkarlen som ändå inte är särskilt kul.

Läs mer om hur du gör för att låna en danslärare här.

Vad är konst?

Snart är det dags igen. Konstmässornas helg närmar sig. Helgen den 17-19 februari innehåller inte bara en konstmässa utan två: Market och Supermarket. Market håller till traditionsenligt vid Konstakademien i Stockholm och Supermarket vid Kulturhuset. Tidigare år hölls även en tredje mässa Art Anglais under samma helg med de två ovannämnda vid hotell Scandic Anglais. Nu tjuvstartar Anglais helgen den 2-5 februari.

Performance by Chuyia Chia, Photo: Arngrim Larsen

Performance by Chuyia Chia, Photo: Arngrim Larsen

Skillnaden mellan de tre olika mässorna består b.la. av de olika genrerna som de utställande gallerierna representerar – dock inte enbart det måste betonas. I Market deltar de etablerade försäljningsorienterade svenska och nordiska galleristerna, Supermarket visar den ofta alltför breda spektrumet av svenska och internationella konstnärsägda och -kurerade gallerier. Gallerier som ställer ut på Anglais har oftast betoning vid modernistiskt måleri. Det finns även en fjärde kommersiell konstmässa Konstnärernas höstsalong som arrangerades vid Kista mässan på hösten fram till 2011. Mässan kommer inte att arrangeras 2012.

Var finns konsten? Svaret ligger hos frågeställaren: det är din smak eller förväntningar som styr dina steg antigen till den vanliga- eller Supermarket. Är du intresserad av postmodernt, eller postpostmodern konst, tänder du till när du ser mer text än bilder på väggarna, är du intresserad av konceptet mer än resultatet, om du gillar att hitta din väg själv bland diverse byggarbetsplatsliknande miljöer så är valet självklart Supermarket. Däremot om du vill se konst vars primära urvalsprocess är försäljningsförväntningar, som ytterst sällan överraskar, vill du se dagsaktuella stora namn, trender som är aktuella just nu så skall du rikta dina steg mot Market. Inträdet för mässorna brukar vara samma: Market 120/80 kr för student, Supermarket har inte lagt fram priserna än.

Svar på frågan Vad är konst? kommer du inte hitta på de här mässorna och du skall vara tacksam för det: visste du det så vad skulle du göra resten av livet. Det som i dialogen ur Platons Filebos mellan Sokrates och Protarchos:
Protarchos: Låt oss undersöka det. Vi kommer inte att förlora något.
Sokrates: Jo, Protarchos, en sak kommer vi att förlora. Om vi hittar det vi nu söker kommer vi att förlora vår rådvillhet om just den saken.

—————————————————————————————————-

– Ilkka Timonen –

I väntan på något gott

En kylig vinterdag som denna drömmer jag mig bort till Kulturhustaket. Till den lugna oas som ligger centralt i Stockholm, högt uppe i skyarna bredvid Café Panorama, men som ger känslan av att ligga lite i skymundan av staden. Det är det perfekta stället för sommarhäng med en intim atmosfär och en utsikt över de mintgröna takåsarna, och dessvärre en och annan ful Hötorgsskrapa. Men det kan man bortse från för taket är allt i ett: en bar, ett café, en klubb, en konsertscen och biograf. Där surrade i somras bin vilket resulterade i ekologiskt producerad honung som såldes på Ekoteket, där spelade Icona Pop och Kite på scenen, där fanns ett bord för rundpingis och där hölls även Lunch Beat.

Bäst görs sig den botaniska trädgården på kvällen då ljusslingor med olikfärgade lamporna är tända och stolar är framställda med filtar för filmvisning under bar himmel. Hit kan man bege sig om man vill uppleva utomhusbio men inte är sugen på att trängas bland tusentals andra, som under Stockholm filmfestivals sommarbio. Jag upptäckte Kulturhustaket i sällskap av min mamma för bara några år sedan och förälskade mig i det direkt, och nu är det utan tvekan min favoritdel i huset. Då besökte jag taket för att se en dokumentär om Roman Polanski och efter det började min besatthet för den knepiga regissören. Hur som helst enades både jag och min mor om att det var ett ställe värt att besöka om och om igen.

Så, så fort de första knopparna blommar ut flyttar jag upp till taket och beställer iste efter iste på caféet. Det ända man kan klaga på är väl priset, men vad är inte dyrt i Stockholm?

Samma lika

Det är andra gången jag tittar på utställningen Detroit: ett självporträtt (Lilla Galleriet, Bibliotek Plattan); första gången slogs jag mest av hur oerhört trasiga människorna såg ut, precis som bilarna, byggnaderna och lägenhetsinteriörerna. Som spillror. Tänkte att Arianna Arcara och Luca Santeses som samlat och gallrat fotona (upphittade under två decennier) ville förmedla en stad i förfall och att de lyckats med det. Misär helt enkelt.

Den här gången kan jag inte sluta associera till gestaltningen av staden Baltimore i HBO-dramaserien The Wire. Alla som sett serien vet hur mänsklig misär kan se ut, i en stadsdel någonstans i USA där droghandeln styr varje centimeter av de gator du sätter din fot på. The Wire utspelas i Baltimore och fotoutställningen gestaltar Detroit, men det känns precis som att städerna flyter ihop. Som att jag satt på dvd:ns Behind the scenes när jag står framför fotografierna. Och så de skrivna meddelandena om ytterliggare våld, eller en desperat vädjan om att någon ringer pappa om nåt skulle hända. För vadsomhelst kan hända.

Bilden (och bilderna) av en värld av misshandel, vapen, hot, och kamp för överlevnad blir både fiktiv och autentisk, i The Wire såväl som i Detroit-utställningen. Bara genom att göra ett urval av bilderna, så väljs en del av verkligheten ut, för att passa den bild av verkligheten som konstnärerna vill förmedla.

 Men det spelar ju egentligen ingen roll, för när någonsin är en verklighetsbeskrivning komplett?

Helg tips för ungdomar: Lava

Jag vet inte hur många gånger som jag har försökt få min lillebror att besöka Lava. Jag spenderade mycket av min tonårstid där och älskade det. Det fanns alltid något att göra eller pröva på.

Själv är jag en stor fan av deras workshops. Underbara tillfällen att ta modet till sig och pröva något man har velat göra men inte vågat. Under hösten medverkade jag i min allra sista workshop, nu när jag är över 25 år, så är mina Lava dagar över och det gör mig ledsen. Men Lava kommer att alltid att finnas i mitt hjärta!

Äntligen så kommer min bror att gå på en workshop. Efter väldigt mycket tjat och gnäll från min sida, gick han med på att anmäla sig till workshopen om Dubstep/Glitchstep. Min bror är väldigt intresseras att skapa musik, så varför inte ta tillfället till akt när nu någon är villig att lära ut musik produktion helt gratis?

Det verkar som om många ungdomar inte förstår vilken pärla Lava är. Har du tråkigt en helg, inga planer, vill du göra något men kan inte komma på vad? Åk till Lava och se vad som händer. Du kan antigen måla, skriva, sy, skapa musik eller få inspiration till att göra något utan att det behöver kosta skjortan — ibland är det till och med helt gratis. Hur bra är inte det?

Mer information om Lava kan du få på deras hemsida.