Livet är underbart

Tre dagar innan julafton går jag och min bästa kompis Babs på Klarabiografen för att se ”It’s A Wonderful Life”. Julfilmernas julfilm, åtminstone i USA. Om vi i Sverige har Karl-Bertil Jonsson så har amerikanerna den här svartvita godbiten från 1946 i regi av Frank Capra. Jag har inte sett den på… ja, kanske femton år minst, och minns den mest som en nostalgisk närstudie av James Stewart och amerikansk familjeidyll när den är som mest sentimental och helylle.

Varken jag eller min kompis har egentligen tid att gå på bio. Vi har mycket på jobbet och ses på Kulturhuset, båda lätt stressade och med shoppingkassar i händerna. Men förväntningarna finns där, och när alla serveras glögg och pepparkakor att ta med in i salongen känns det helt rätt. Vi blir på gott humör, helt enkelt.

Minst häften av människorna i publiken är amerikaner. Oväntat, men också det helt rätt. Också killen som presenterar filmen bryter på engelska, och han berättar en anekdot som jag inte visste innan: att det här var den första filmen i vintermiljö som inte använde målade cornflakes som snöflingor – det knastrade för mycket – utan i stället plastmaterialet fermit tillsammans med tvål och vatten, som sedan kördes genom en vindmaskin för att få perfekta flingor. (Och det fungerade, kan jag säga. Har aldrig sett så fina, fluffiga flingor i en film).

Så släcks ljuset och filmen börjar. Oj. Jag hade verkligen glömt bort filmens upptakt; ett riktigt tungt försök till fyrtiotals-science fiction. Några punkter i rymden som ska föreställa änglar. De blinkar när de pratar med varandra – fast punkterna ser ut som taffliga papier maché-kulor och skulle kunna vara med i Tim Burtons film om Ed Wood, fast helt utan ironi. Jag antar att det var nyskapande på sin tid, men magin går oss totalt förbi. Det blir mest fniss.

Men det tar sig. Historien om George Bailey och hans liv rullas upp, och det är en berättelse om en man som har hjärtat på rätta stället. Men som inte alltid har det så lätt. Ja, ni kan kanske storyn utantill? Att allt långsamt går åt helvete, och när George är på väg att ta livet av sig kliver en ängel (papier maché-kulan i början) ner på jorden för att visa hur det kunde ha varit om han aldrig funnits. Ger honom chansen att värdera sitt liv på ett nytt sätt.

Man kan tycka så mycket om den här filmen. Att den än otidsenlig; att James Stewart spelar över; att man irriterar sig över förlegade mans- och kvinnoroller; och varför i helvete måste de be till Gud hela tiden?

Men det tar inte bort att det är en alldeles fantastiskt berättad film. Dramaturgi när den är som bäst. Frank Capra är en av de stora regissörerna, och här får han verkligen briljera. De små otidsenligheterna blir till skavanker på ytan; precis som att vi har överseende med att Karl-Bertil Jonsson skriver yrke eller titel på de adressater han skickar sina paket till (vem gör det idag?) och kollar i taxeringskalendern (finns sådana ens nuförtiden?) så accepterar vi de klämkäcka partyavsnitten när James Stewart/George Bailey som ung uppvaktar sin kärlek Donna Reed. George Bailey är en människa som strävar efter att göra rätt, han går igenom livets alla stadier av glädje och sorg, och alla i publiken kan känna igen sig i det här. Oavsett årtal och klädsel.

En bra historia är alltid en bra historia, och sådant har inget med århundraden att göra. Jag vet inte när termen feel good movie började användas, men det här måste vara en av de första filmerna inom genren. Och även om jag ibland kan ha svårt för James Stewarts rolltolkningar – ofta enkla män som är efterhängsna och självutlämnande, på gränsen till pinsamma – så är hans gängliga gestalt och nakna ansikte helt perfekta i den här filmen. Ja, jag gillar honom verkligen.

När eftertexterna rullar är all stress borta. Jag och Babs tittar på varandra och känner oss på riktigt gott humör. Fnissar lite, kommenterar filmen, och som hon så väl sammanfattar det hela: ” Jag skiter i att det är sentimentalt. Jag köper hela paketet.”

Exakt så känner jag också. För filmen handlar om något så enkelt som medmänsklighet. Nu förstår jag varför det här är alla tiders julfilm. Jag köper hela paketet, helt utan förbehåll. Och ser den garanterat nästa jul också.

God Jul!

Annonser

One thought on “Livet är underbart

  1. Ping: Livet är underbart – favorit i repris? | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s