Torsdag är full av hopp – igen

Nobelprisen är delade, alla allmänna julgranar är på plats, de lyser och glittrar i den mörknande, sena Stockholmseftermiddagen. Vid Sergelstorg står ett stort julkommersfyllt plasttält, som liknar en gigantisk ljusslingeklädd bajamaja. Jag tar mig in i Kulturhuset.

Klockan 16.00 informerade Supermarket, the international artist-run art fair in Stockholm, som har bytt namn till Supermarket, Stockholm independent art fair, om – inte bara namnändring – utan även om nya partners, b.la. Riksutställningar och Sveriges radios program Filosofiska rummet, som skall sända från mässan. Programmet Filosofiska rummet är min favorit och jag ser fram emot att vara på plats vid sändningen.


Mötet gick över till det som sammankomsten egentligen handlade om:
Talks Taster: Specialutställningen ”6 Euro Budget: Artistic practices and precariousness”. Helena Cabello och Ana Carceller berättade om sitt konstprojekt till vilket de hade bjudit in olika spanska konstnärer, som skulle delta med en utställningsidé runt kostnaden 6 euro. Många intressanta projekt och idéer visades på skärm, men mera ingående genomgång skulle det bli vid själva mässan 17–19 februari 2012.

Johan Wingestad, konstnär och ordförande för KIF från KRO/KIF berättade från den svenska konstnärsverkligheten och så småningom övergick eftermiddagens program till en diskussion mellan de spanska och svenska deltagarna, Andreas Ribbung som konferencier. Deltagarna fördjupade sig i de ekonomiska villkoren för konstnärer i Spanien och Sverige. Verkligheten inom det oberoende konstfältet beskrevs som intressant, men i värsta fall som konkursmässig. Förbättringskrav och -åtgärder har tagits och vissa har trätt i kraft, såsom det svenska MU-avtalet. Mycket återstår dock att åtgärda.

Om det allmänna ointresset för ickekommersiell konst skrev jag i mitt förra ”Torsdagsinlägget” på tisdagen den 6 december 2011.

Mötet tog slut, det förväntade snöfallet uteblev.
Jag gick hemåt förbi den gigantiska bajamajan och tänkte dystert, som varje gång när diskussionen har berört den stålhårda väggen av orättvisor eller alltför gammal praxis.
Jag är en bildkonstnär själv och levt tillräckligt länge för att inte acceptera min plats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s