Psykologer läser en poet som inte längre talar

Kön ringlade ända ut mot rulltrappan ner mot Ekoteket, tio minuter innan dörrarna öppnades till hörsalen på våning 3 i Kulturhuset. Biljetterna kostade 120 kr styck. Ett par försökte komma in utan biljett, de stoppades vänligt men bestämt. Det var slutsålt sedan länge. Tyvärr, inget-att-göra-något-åt. De fick ställa sig i de hoppfullas kö, längs den bortre väggen, i väntan på att alla andra tagit plats. Jag var en av de andra, en av de lyckliga som visades in i den mörkt klädda trängseln i hörsalens rymliga foajé.

En liten stund senare seglade två mycket små damer med krumma ryggar och blida leenden ljudlöst in i foajén och förbi båda de stillastående tjockpannkakorna till köer. Jag stod i den ena tjockpannakakekön. Det var inte bara jag som såg dem, men ingen förmådde säga något om det. Inte jag heller. Alla bara log och väntade tålmodigt på sin tur. Jag försökte komma på vad det är med den här poeten som gör folk så godmodiga. Det är ju tunga grejer, han skriver! Jag försökte uppskatta antalet och kom fram till åtminstone ett par tre hundra. Jag försökte uppskatta medelåldern. Mellan 48 och 52.

Strax efter sju öppnades dörrarna och folkmassan vällde in från två håll – var och en för att hitta en plats där de (vi) skulle sitta och lyssna på ett nästan två timmar långt samtal mellan fyra psykologer.

”Psykologer läser Tranströmer” var rubriken för kvällen och det som gjort att hörsalen nu fylldes till brädden. Nobelpristagaren och poeten Tomas Tranströmer är verkligen häpnadsväckande populär, faktiskt riktigt folklig i ordets bästa bemärkelse. Han är ingen lättviktare, men alla – och jag menar verkligen alla (utom Jan Guillou) – verkar ha ett mycket varmt och innerligt förhållande till hans texter. Det är någon sträng han spelar på. Vilken är det? Det här måste ha varit det mest välbesökta ”Psykologer läser…” någonsin.

Kanske för att Tranströmer arbetade som psykolog innan han drabbades av afasi och för den delen gick i pension. Jag vet inte hur stor andel av de samlade i hörsalen som var psykologer, men det hummades och skrockades lite här och där under samtalets gång, på ett sätt som antydde att de var ganska många.

Kvart över sju tystnade sorlet. Ljuset över publiken dämpades och det på scenen vreds upp. Mina bänkgrannar både till höger och vänster satt lätt framåtlutade, redo med pennor och papper i knät. (Var de psykologer? Vad hade de för förväntningar på kvällens samtal?) Jonas Mosskin, initiativtagare och arrangör av Psykologer läser-serien tillika kvällens moderator presenterade panelen:

Anna Kåver, psykolog och författare (med mindfullness som något av specialitet), Ulf Karl Olov Nilsson, också känd som UKON, psykolog och poet (”Det är bara jag och Tranströmer.”) samt Per Naroskin, psykolog och mångfaldig medverkare i Spanarna på SR P1. Och så skådespelaren Samuel Fröler, som annars spelar i en monolog baserad på Tranströmers texter ur ”Den halvfärdiga himlen” (som ursprungligen satts upp på Strindbergs Intima teater, men som nyligen flyttades över till Stadsteatern, i Kulturhuset).

Efter att Jonas Mosskin statuerat att det privata är politiskt och det poetiska psykologiskt reste sig Samuel Fröler för att läsa ett antal av Tranströmers dikter. Medan han bläddrade i sin bok var publiken så knäpptyst att jag hörde exakt hur min bänkgranne sög på sin karamell. Fröler läste.

Han läste Ensamhet, Flygblad, Espresso, Romanska bågar, Galleriet och Landet. (Några av dikterna kan höras upplästa av såväl Tranströmer själv som av andra på Youtube.)

Och det var vackert. Rörande. Rumpa mot rumpa, med anteckningsblocken i knäna, satt vi där och kände det Tranströmska rakt igenom Samuel Frölers välharklade och magstödda Dramaten-tal.

Sedan lämnade Fröler scenen åt panelens fyra psykologer. (Mosskin studerar till psykolog, och får därför räknas in i yrkesgemenskapen.) Samtalet, som tog vid ganska omgående – psykologer tycks påfallande ofta vara ganska talföra och inte så sällan lätt exhibitionistiska, utanför praktiken – började genast vackla mellan panelens upplevelse av texternas metaforer och deras erfarenheter av att arbeta med metaforen i sin psykoterapeutiska praktik.

Ska jag vara ärlig, och det ska jag ju, blev det lite mycket av det senare på bekostnad av texterna, för min smak. Men så är jag ju gammal litteraturvetare och inte psykolog, som kanske de flesta andra i publiken. Jag menar, det är ju inte så att Tranströmer har uppfunnit metaforen som språkform även om han behärskar den till fullo.

Att tala om att ”behärska” när det gäller en konstart, om poesi, känns lite avigt. Men UKON, som också är poet, var inne på just poetens yrkesskicklighet när han konstaterade att ”man kan vara alldeles säker på att han (Tranströmer) har full kontroll – det finns inga syftningsfel och inte ett komma på fel plats i hans dikter” Det är tvärsäkra textrader vi har att göra med. Skulle Tranströmer twittra sin poesi om han var ung idag, undrade Mosskin. Nej, det var det ingen som trodde. Raderna fungerar förvisso individuellt, och skulle lätt få plats i tweetens 140 tecken, ”men det serena förbleknar i flödet”, som UKON så elokvent konstaterade.

Men alltså, det poetiska är psykologiskt sa Jonas Mosskin. Är det? Det finns en likhet, en närhet. Saker som kanske inte så lätt går att säga ska ändå sägas. Men i verksamheten? Och så det där med metaforen.  Bör den poetiska metaforen användas som ett praktiskt verktyg inom psykoterapin, ett sätt att göra smärtan hanterbar? Eller bör man där sträva efter vetenskaplighet och största möjliga säkerhet?

Per Naroskin ser metaforen som en dörr i tapeten, en grej man kan titta på men egentligen inte behöver förstå precis i stunden – precis som i poesin – man kan komma tillbaka till den senare. ”Det är härligt att skapa metaforer tillsammans”, sa han, ”och det är roligt att tänja dem så långt det går, tills det blir idiotiskt.” Det fick Anna Kåver att hålla upp ett varningens finger. Det finns en risk att man går för långt in i det där och blir en ”metaforernas mästare”, menade hon,”att man fyller terapitimmarna med metaforer.” Hon fortsatte: ”Om man ska använda metaforer måste det vara sådana som hjälper patienten att förstå.” Hon exemplifierade med den lilla hundvalpen som lever rövare i den som har ADHD och det att vara född som orkidé när man är lite känslig. Maskros torde vara motsatsen. Det var tydliga, väl fungerande metaforer, ansåg hon.

”För mig har metaforen med det neurotiska att göra”, kontrasterade UKON. ”Något som inte kan sägas utan måste visas på ett annat sätt.” Han menade också att vi lever i en slags metaforens kris idag, då allt ska vara transparent och självutlämnande. Man ska blogga och lägga ut sitt liv på Facebook. ”Att Tranströmer får Nobelpriset är då som ett slags ljusets sista flamma innan det slocknar helt,” föreslog Per Naroskin. ”Ha ha! Det neurotiska symptomets dimminuendo…”

”Tranströmer är ju egentligen helt ute” utbrast Mosskin, utan att få någon direkt bekräftelse på det. Men han syns ju inte i sin diktning! Han hörs inte. Vem är Tomas Tranströmer? Ja. Det där med privat och personligt. Vad är det vi gör idag, när vi uppdaterar vår statusrad på Facebook? Är det det personliga eller det privata vi hänger ut för allmän beskådan? Frågan är om det är nödvändigt att veta vem Tomas Tranströmer är, för att läsa hans poesi. Men visst finns närvaro i hans dikter! ”Det kanske är mindfullness han håller på med”, föreslog Mosskin. ”Nej”, sa Anna Kåver. ”Det han gör är en bra början, han ser på sin omgivning och tar in den. Men sedan blåser han upp det han ser och fyller det med sin fantasi. Så gör man inte inom mindfullness.”

Kåver uppskattar dock att det inte finns något ”jag, jag, jag” i dikterna, jaget behöver inte lyftas fram, sa hon. Det privata är allmängiltigt och så vidare. Men är Tranströmer verkligen så privat, undrar jag och någon annan i publiken. Eller är det bara det att han har drabbats av afasi och inte längre kan tala? Han är ingen kändis i vanlig TV-bemärkelse men han skriver på nära håll; om en nära döden-upplevelse i dikten Ensamhet, om kärlek i Paret, om förälskelse i C-dur, han skriver om kaffe på ett sätt som bara en väl beprövad koffeinist skulle kunna, i Espresso, och inte minst skriver han om upplevelser från sin vardag som psykolog, i dikten Galleriet. Den tog sex år att skriva, tydligen.

Jonas Mosskin frågade panelen om de trodde att Tranströmer är dunkel, i dikten Galleriet, för att skydda sina patienter? Det trodde inte panelen. Inte jag heller. Dunkel? Herr X heter han som inte vågar lämna sin våning. Jag sände starka tankevågor ner mot scen, och panelen tycktes helt magiskt svara: Det spelar ingen roll vad han heter. Det är inte psykologen Tranströmer som skriver, det är poeten. Han är en sådan människa.

Visst kan det vara intressant att läsa en författare psykobiografiskt, resonerade UKON. ”Man skulle ju vilja veta hur tusan det gick till när ”Den stora gåtan” skrevs, till exempel.” (Den stora gåtan, som i mångt och mycket handlar om döden, gavs ut första gången 2004, många år efter det att poeten drabbats av afasi och slutat tala.) Per Naroskin var skeptisk. Han är ”skamligt ointresserad” av författare han tycker om, sa han. Verken ska stå av sig själva. Jonas Mosskin berättade att han spenderat mycket tid på Runmarö de senaste femton åren, där också Tomas Tranströmer har sitt lantställe, och där går det att hitta ganska mycket av det Tranströmer skrivit om. Träd, gläntor, vyer. ”Men ger det dig något?” frågade Per Naroskin. ”Ja, en dimension.”

Var finns genusperspektivet i samtalet eller för den delen i texterna, frågade sedan en kvinna i publiken. Ingen svarade på frågan. Finns det inget? Är psykologen ett neutrum, fortsatte den som frågat. Spridda skratt från, antar jag, psykologerna i salongen. De i panelen skrattade också. Frågan skrattades faktiskt nästan bort. Men den var intressant, tycker jag. Tranströmer kan ju inte rimligen få stå modell för en hel yrkeskår – han råkar bara ha arbetat som psykolog. Men råder det inte en slags allmängiltig könsneutralitet i hans poesi – alltså inte någon könlöshet – inte en brist, men en tillgång? Har det kanske att göra med det att en så tung poet kan attrahera så vitt och brett – att grundtonen ändå anger en slags altruism som också omfattar hav och träd och kärr och espresso? Det privata är det allmängiltiga. Det poetiska psykologiskt? Nja.

En annan man i publiken reser sig för att berätta om hur hans liv fick en vändpunkt efter att han läst en rad av Tranströmers dikt. Jag lyssnar inte så noga. Jag tänker på poetens åldrande ansikte, hans afatiska upprepning av orden: ”mycket bra”. Jag försöker att sätta fingret på det, vad är det som gör att hela bilden inte bara blir alldeles för eteriskt och svävar iväg på ett lyckligt moln. Tyngden kommer någonstans ifrån.

De svaga jättarna står snärjda
tätt så ingenting kan falla.
Den knäckta björken multnar där
i upprätt ställning som en dogm.
(ur Genom skogen)

Tranströmer anklagades under 70-talet för att inte vara politisk (även om till exempel Östersjöar uttrycker stor oro och empati med de som levde under Sovjets järnhand på andra sidan havet), nyss sades han vara för privat och nu: var finns genus? En man i publiken ställer samma fråga på ett annat sätt: Apollon har vi sett, men finns Dionysos någonstans i Tranströmers diktning? Panelen tittar på varann. ”Tjaa, den som är intresserad av att läsa om sex kan jag inte rekommendera Tranströmer”, konstaterar UKON krasst. Nästan lite irriterat.

Samtalet avslutas med ytterligare en kommentar ur publiken, en man läser en rad ur dikten ”Romanska bågar”:
”’Du blir aldrig färdig och det är som det skall.’ Han låter orden sjunka in, innan han tillägger: Finns det någon Nobelpristagare som kommit med ett sådant fantastiskt humanistiskt budskap?”

Och hundratals människor lämnar hörsalen och går ut med samma godmodiga uppsyn som de kommit med, två timmar tidigare. Mycket bra, tänker jag. Mycket bra.

Tips: Kulturhuset filmade hela samtalet – det kommer att finnas att se i efterhand på Bambuser.com

Epigram, av Tomas Tranströmer:
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s