ögonblick

Han hade tappat hakan. Mitt i kulturen. Sittandes i en av de bruna tvåsitssofforna utanför Stadsteaterns biljettkassor. Fönsterrutorna i ryggen. Plastpåsarna bredvid. Den lilla mössan på. En blå mössa med tofs.

Det gick inte att se om det hade skett plötsligt, liksom tvärt och abrupt, eller mer långsamt. Ibland vet man helt enkelt inte. Det bara händer och så är det inte mer med det. Hur skulle man egentligen kunna veta hur? Det har hänt mig förut, på landet eller i bilen, en gång på en filt.

– Vakna nu för fan!

Ägaren till tofsmössan ryckte till och kom till liv igen.

Med svårtydlig blick samlade han ihop påsarna med pantburkarna, tog ett krafttag om kompisens hand och reste sig upp. Kön till biljettkassorna växte sig lång, folk skyndade förbi. Tillsammans rundade de hörnet och försvann.

Och jag fortsatte åka rulltrappan upp.

Livet är underbart

Tre dagar innan julafton går jag och min bästa kompis Babs på Klarabiografen för att se ”It’s A Wonderful Life”. Julfilmernas julfilm, åtminstone i USA. Om vi i Sverige har Karl-Bertil Jonsson så har amerikanerna den här svartvita godbiten från 1946 i regi av Frank Capra. Jag har inte sett den på… ja, kanske femton år minst, och minns den mest som en nostalgisk närstudie av James Stewart och amerikansk familjeidyll när den är som mest sentimental och helylle.

Varken jag eller min kompis har egentligen tid att gå på bio. Vi har mycket på jobbet och ses på Kulturhuset, båda lätt stressade och med shoppingkassar i händerna. Men förväntningarna finns där, och när alla serveras glögg och pepparkakor att ta med in i salongen känns det helt rätt. Vi blir på gott humör, helt enkelt.

Minst häften av människorna i publiken är amerikaner. Oväntat, men också det helt rätt. Också killen som presenterar filmen bryter på engelska, och han berättar en anekdot som jag inte visste innan: att det här var den första filmen i vintermiljö som inte använde målade cornflakes som snöflingor – det knastrade för mycket – utan i stället plastmaterialet fermit tillsammans med tvål och vatten, som sedan kördes genom en vindmaskin för att få perfekta flingor. (Och det fungerade, kan jag säga. Har aldrig sett så fina, fluffiga flingor i en film).

Så släcks ljuset och filmen börjar. Oj. Jag hade verkligen glömt bort filmens upptakt; ett riktigt tungt försök till fyrtiotals-science fiction. Några punkter i rymden som ska föreställa änglar. De blinkar när de pratar med varandra – fast punkterna ser ut som taffliga papier maché-kulor och skulle kunna vara med i Tim Burtons film om Ed Wood, fast helt utan ironi. Jag antar att det var nyskapande på sin tid, men magin går oss totalt förbi. Det blir mest fniss.

Men det tar sig. Historien om George Bailey och hans liv rullas upp, och det är en berättelse om en man som har hjärtat på rätta stället. Men som inte alltid har det så lätt. Ja, ni kan kanske storyn utantill? Att allt långsamt går åt helvete, och när George är på väg att ta livet av sig kliver en ängel (papier maché-kulan i början) ner på jorden för att visa hur det kunde ha varit om han aldrig funnits. Ger honom chansen att värdera sitt liv på ett nytt sätt.

Man kan tycka så mycket om den här filmen. Att den än otidsenlig; att James Stewart spelar över; att man irriterar sig över förlegade mans- och kvinnoroller; och varför i helvete måste de be till Gud hela tiden?

Men det tar inte bort att det är en alldeles fantastiskt berättad film. Dramaturgi när den är som bäst. Frank Capra är en av de stora regissörerna, och här får han verkligen briljera. De små otidsenligheterna blir till skavanker på ytan; precis som att vi har överseende med att Karl-Bertil Jonsson skriver yrke eller titel på de adressater han skickar sina paket till (vem gör det idag?) och kollar i taxeringskalendern (finns sådana ens nuförtiden?) så accepterar vi de klämkäcka partyavsnitten när James Stewart/George Bailey som ung uppvaktar sin kärlek Donna Reed. George Bailey är en människa som strävar efter att göra rätt, han går igenom livets alla stadier av glädje och sorg, och alla i publiken kan känna igen sig i det här. Oavsett årtal och klädsel.

En bra historia är alltid en bra historia, och sådant har inget med århundraden att göra. Jag vet inte när termen feel good movie började användas, men det här måste vara en av de första filmerna inom genren. Och även om jag ibland kan ha svårt för James Stewarts rolltolkningar – ofta enkla män som är efterhängsna och självutlämnande, på gränsen till pinsamma – så är hans gängliga gestalt och nakna ansikte helt perfekta i den här filmen. Ja, jag gillar honom verkligen.

När eftertexterna rullar är all stress borta. Jag och Babs tittar på varandra och känner oss på riktigt gott humör. Fnissar lite, kommenterar filmen, och som hon så väl sammanfattar det hela: ” Jag skiter i att det är sentimentalt. Jag köper hela paketet.”

Exakt så känner jag också. För filmen handlar om något så enkelt som medmänsklighet. Nu förstår jag varför det här är alla tiders julfilm. Jag köper hela paketet, helt utan förbehåll. Och ser den garanterat nästa jul också.

God Jul!

Var så god och sitt

På Kulturhuset finns det gott om valmöjligheter när man vill sitta ner en stund. Vilken är din favorit?

Kojkänsla i 70-talsnyanser på Serieteket. Skönare än den ser ut!

Barbapappaliknande skapelser vid Ekoteket.

Stockholms bästa utsikt? (Ja, bilden är gammal – nu är det ännu finare, med julbelysningen i Sergelfontänten.) De transparenta kloten – som finns på både Bibliotek Plattan och Serieteket – är nästan alltid upptagna, men har man tur kan man knipa en.


Torsdag är full av hopp – igen

Nobelprisen är delade, alla allmänna julgranar är på plats, de lyser och glittrar i den mörknande, sena Stockholmseftermiddagen. Vid Sergelstorg står ett stort julkommersfyllt plasttält, som liknar en gigantisk ljusslingeklädd bajamaja. Jag tar mig in i Kulturhuset.

Klockan 16.00 informerade Supermarket, the international artist-run art fair in Stockholm, som har bytt namn till Supermarket, Stockholm independent art fair, om – inte bara namnändring – utan även om nya partners, b.la. Riksutställningar och Sveriges radios program Filosofiska rummet, som skall sända från mässan. Programmet Filosofiska rummet är min favorit och jag ser fram emot att vara på plats vid sändningen.


Mötet gick över till det som sammankomsten egentligen handlade om:
Talks Taster: Specialutställningen ”6 Euro Budget: Artistic practices and precariousness”. Helena Cabello och Ana Carceller berättade om sitt konstprojekt till vilket de hade bjudit in olika spanska konstnärer, som skulle delta med en utställningsidé runt kostnaden 6 euro. Många intressanta projekt och idéer visades på skärm, men mera ingående genomgång skulle det bli vid själva mässan 17–19 februari 2012.

Johan Wingestad, konstnär och ordförande för KIF från KRO/KIF berättade från den svenska konstnärsverkligheten och så småningom övergick eftermiddagens program till en diskussion mellan de spanska och svenska deltagarna, Andreas Ribbung som konferencier. Deltagarna fördjupade sig i de ekonomiska villkoren för konstnärer i Spanien och Sverige. Verkligheten inom det oberoende konstfältet beskrevs som intressant, men i värsta fall som konkursmässig. Förbättringskrav och -åtgärder har tagits och vissa har trätt i kraft, såsom det svenska MU-avtalet. Mycket återstår dock att åtgärda.

Om det allmänna ointresset för ickekommersiell konst skrev jag i mitt förra ”Torsdagsinlägget” på tisdagen den 6 december 2011.

Mötet tog slut, det förväntade snöfallet uteblev.
Jag gick hemåt förbi den gigantiska bajamajan och tänkte dystert, som varje gång när diskussionen har berört den stålhårda väggen av orättvisor eller alltför gammal praxis.
Jag är en bildkonstnär själv och levt tillräckligt länge för att inte acceptera min plats.

Boklycka i Underlandet

 

Kulturhusets bokhandel Underlandet

Jag har ingen aning om när jag blev bibliofil, men det råder inga tvivel om att jag är det. Jag kan bokstavligen fastna framför ett snyggt bokomslag, eller andäktigt studera böckerna som är uppställda på rad i sin hylla, lite som när man betraktar ett konstverk, gå fram, titta, känna, backa ett steg, och njuta av den litterära prakten. Och lika intressant som det är att snoka runt i nya vänners bokhyllor, är det att snoka runt i en nyupptäckt bokaffär. Idag fastnade jag i Underlandet.

Det är lätt att gå förbi Kulturhusets bokhandel Underlandet, trots att den ligger så centralt i huset, men när man väl klivit in, så är det bara att njuta av det lilla, men välsorterade urvalet. Här finns faktiskt allt man kan önska, om än i liten skala. Skönlitteratur, facklitteratur, barnlitteratur – allt från klassiker som Jane Austen till den aktuella skilsmässoantologin Happy, happy, som jag hittar förnöjsamt liggandes i en soffa. Mumin samsas med Pippi och Star Wars-böcker och för musik- och filmkonässören finns riktiga godbitar att hugga in på, som Patti Smith och Velvet Underground-böcker.

Tintin exploateras här liksom överallt annars, och det finns mängder av seriealbum, vykort och figurer att drunkna i för den som vill. Själv drabbas jag av lätt nostalgi och köper en bunt Tintin-vykort, som ska ramas in och hängas upp, nånstans, nångång.

Inga bokinköp idag, men jag står länge och njuter av känslan av att vara i ett allmänhetens vardagsrum, med bokhyllor fyllda av litteratur som hade imponerat på vilken kräsen bibliofil som helst.

Vinn Vad Du Vill – Din chans att arrangera ett evenemang i kulturhuset

Kulturhuset tar ett initiativ och låter dess besökare (heh) få en chans att arrangera ett evenemang i huset.

Hur coolt är inte det? Jag måste säga att denna chans är otroligt spännande och underhållande. Hur kul kommer det inte vara att får arrangera något i Kulturhuset? Säg att man har en dröm och nu är detta vad man behöver för att uppfylla den?

Allt som behövs göras är detta:

Vad skulle du göra hos oss om du fick önska dig helt fritt? Ta chansen att få din egen dröm förverkligad i Kulturhuset! Det mesta är möjligt, fast vi är ganska dåliga på att arrangera rymdfärder.
Tävlingen öppnar 8 december
Presentera ditt drömförslag med ett kort videoklipp (max 60 sekunder). Lägg upp det på YouTube eller Vimeo, och mejla länken till klippet till oss tillsammans med ditt namn, adress och telefonnummer. Senast 31 december vi ha ditt bidrag.

Så vad drömmer ni om att se arrangeras i Kulturhuset? Kanske du har en diktsamling du vill ställa ut, eller bilder, kanske en och en annan tavla? Eller känner du att man behöver bjuda in en artist, författare eller debattör? Kanske du har en tanke om en riktig bra fest man borde anordna, eller kanske något som är mer barnvänligt?

Vad det än är, se till att ta modet till dig och skicka in ett bidrag. Du har inget att förlora på det!

Redan nu finns det många bidrag man kan titta på. Kanske det kan inspirera dig att sätta dig ned och göra din egen? Isåfall kan du se alla bidragen här: Vinn vad du vill 

Sista anmälningsdag är den 31a december. Lycka till!

World Techno Day

Technons nationaldag, World Techno Day, firades äntligen i Sverige.  Kulturhuset fyllde dagen med workshops, skivspelande och mingel. Jag gick och drack lite (konstig) öl på Ekoteket under kvällen.

Redan utanför Kulturhusets byggnad kunde jag höra basen och genom glasfönstret se de billiga videoeffekterna på projektorduken. Ett kvällsöppet Ekoteket bjöd in alla som ville fira technons egen dag. När jag kom in i caféet började jag se mig omkring. Rätt folktomt med en grym Miss Dilemma som snurrade skivor i ett litet hörn. Ett gäng technonördar, med hipster-glasögon och t-shirts från antingen Weekday eller T-shirt Store satt och diggade med ölen i hand. Två äldre turister med karta och kamera på bordet.  En äldre man dansar frenetiskt som om det inte fanns någon morgondag. Jag beställde mig en ytterst konstig öl, kallad ”beer for punks” som jag inte tyckte riktigt passade i sitt namn då jag fick betala 55 kr för en 33 cl flasköl. Detta var dock inget större bekymmer då musiken väldigt snabbt fyllde mig med en behaglig och tillfredställande känsla. Jag satte mig vid ett bord och, precis som technonördarna vid bordet bredvid mig, kunde inte låta bli att sittdansa i takt med den tunga basen. Till och med cafébiträdet kunde inte avstå från att gunga lite blygt till Miss Dilemmas fantastiska set.

Jag har alltid önskat att det fanns ett hak/café där det spelas grym elektronisk musik utan att det ska behöva vara en klubb. För klubbar finns det gott om. Jag längtar efter att få dricka en öl eller en kaffe en vanlig kväll, på ett ställe som inte stänger sju och spelar radiodängor dagarna i ända. Stockholm, bygg upp barlivet, jag är inte den enda som vill ha alternativ till sunkiga hak och snobbiga barer. Kulturhusets initiativ till denna fina tillställning gjorde mig oerhört glad och hoppfull. Vänta inte på Technons nationaldag för att göra fler liknande arrangemang!

/Emilie