Unlocking Passages

Det är något Lynchskt över hela upplevelsen. Rummet jag kliver in i är visserligen svart, inte sammetsvinrött, men sen är det som att befinna sig framför den dansande dvärgen i Twin Peaks. Hypnotiskt och obehagligt.

Jag ska egentligen till Galleri 3 bara för att se Nelli Palomäkis utställning, men stannar till på vägen ut och ser att det visas en videoinstallation av Helen Broms Sandberg – Unlocking Passages. Sätter mig ytterst till vänster på den hårda bänken och kan inte släppa duken framför mig med blicken. Två synkroniserade, parallella projektioner. Till vänster i färg: En prinsessa. En drottning. En man klädd i broderad svart sammet. Till höger i svartvitt: En kvinna vid ett skrivbord, en skrivmaskin, fullt med papper i rummet, på bordet, på golvet. Fyra karaktärer som är delar av samma person. De tre vuxna talar, men flickan är en tyst minnesbild som hela tiden rör sig i korridorer, trappor, labyrinter. Kvinnan i rummet vill ge oss sin historia, på sitt sätt, med sina ord. Först efter en stund ser jag att hon är inlåst. En madrass på golvet bakom henne, en låst dörr och ett gallerförsett fönster. Övervakad.

När jag kom hem läste jag om installationen, och fick veta att drottning Kristina står som förlaga till verket och att hennes brevutdrag och aforismer används i monologerna och dialogerna. För min del spelar det ingen roll, för det är mig själv jag ser och hör.

The Queen - Unlocking Passages

”What do you see when you look yourself in the mirror?”

Jag försjunker i dialogen som pågår mellan den skrivande kvinnan och den sedan länge döda drottningen, som gestaltar behovet att skapa sin egen röst, återskapa sina minnen och sin verklighet. Att födas in i något som man inte väljer själv, men att ändå försöka återerövra bilden av sig själv. Det finns ingen gräns mellan dröm och verklighet, fantasi och minne, fakta och fiktion, och det är det som naglar mig fast i bänken. För är vi inte alla i det gränslandet? Genom att försöka kontrollera språket om mig, av mig, bestämmer jag och ingen annan om det som ska vara jag.

Och det är precis det här jag vill uppleva, när jag upplever konst – att dikt och verklighet ligger så nära, att det är omöjligt att veta vad som är vad.

Vesna Prekopic

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s