Psykologer tittar på film: ”Dolt hot” av Michael Haneke

Psykologer tittar på film.
Jag fastnade för titeln direkt första gången jag stötte på den i Kulturhusets programutbud. För mig for associationerna iväg och jag såg framför mig en absurd korsning mellan Jan Stenmark och Woody Allen. Gillade dessutom både bilden med patienterna på rad – tydliga referenser till rysk affischkonst – och det ironiska fotografiet med psykologen själv iklädd tubsockor och birkenstocksandaler… Humor, tänkte jag.

Psykologer tittar på film

Men så infann sig ett lätt tvivel. Det kanske inte är roligt alls? Tänk om det bara är ett gäng djupingar iklädda svart polotröja; fanatiska psykologi- och filmstudenter med tjocka brillor som överanalyserar och använder svåra ord (ja, just så tänkte jag, trots att jag själv är gammal filmvetare).

Fast fördomar är väl till för att utmanas. Eller?

I årets sista Psykologer tittar på film är det dags för ”Dolt hot” i regi av Michael Haneke (2005). Jag finns äntligen på plats i Klarabiografen, studerar nyfiket varje person runt omkring mig, och noterar att åskådarna som fyller salongen ser ut att vara en högst normal samling människor i olika åldrar.

Moderatorn Jonas Mosskin (blivande psykolog och frilansskribent) kliver in och säger några ord om kvällens upplägg. Okej, han är faktiskt klädd i svart, men förutom det finns det inget i hans uppenbarelse som ens påminner om stereotypen för hur en psykolog ser ut. Han presenterar Michael Haneke som ”en av de stora psykfilmsregissörerna”, och det är ju lite därför vi i publiken befinner oss här. Jag själv har höga förväntningar eftersom jag fascineras av Hanekes genomtänkta och ibland outhärdliga skildringar av människor när de är som värst.

”Dolt hot” visar sig mycket riktigt vara en långsam och krypande obehaglig studie av en på ytan lyckad familj, som långsamt bryts ner när ett yttre hot drabbar dem. Mannen i huset, en framgångsrik tv-producent, får ta emot en märklig barnteckning plus ett anonymt videoband som endast innehåller flera timmars filmande av familjens hus. Detta är upptakten – den betraktande som blir betraktad – och i takt med att videobanden blir mer närgångna ser vi korta, skrämmande minnesbilder som tycks härstamma från tv-producentens barndom. Vi anar att det finns en mörk hemlighet. Förstås.

Den här skildringen är så långt ifrån en Hollywoodfilm man kan komma. Inga häftiga klipp, inga kameraåkningar, inga biljakter eller övertydligheter som lurar tittaren att luta sig tillbaka och bara åka med. Slippa tänka. Här är i stället flera partier riktigt långsamma, och gränsen mellan vad som händer i filmen och vad som är filmat av inkräktaren är oklar. Skeendet flyttas över till åskådaren och därför sitter åtminstone jag på helspänn under de två timmar filmen pågår. Känslan av obestämt hot blir stark. Vad är det som egentligen pågår?

Efter filmen går vi snällt ut ur salongen för att köpa kaffe eller ett glas vin medan Jonas Mosskin presenterar kvällens gäst Malin Edlund, organisationspsykolog, kanske mest känd som Radiopsykologen i P1. De tar båda itu med att analysera vad vi just sett, och en stor del av samtalet kretsar kring frågan ”vem är den skyldige?” Kanske lite för stor del, tycker jag, men säger ingenting. Allt handlar ju om tyckande, och idag har jag valt att bara vara iakttagare.

När mikrofonen börjar vandra runt bland åskådarna bränner det då och då till. Kan ett barn känna skuld? Vad är ondska? Inga svar ges, och det är heller inte meningen. De – mestadels – kvinnor som försiktigt ger ord åt sina funderingar är återhållsamma, trevar sig genom formuleringar och åsikter. Inget är rätt eller fel.

Nu ser jag också att medelåldern är hög, mycket högre än jag hade trott. Några unga tjejer, något par, men ganska många äldre damer. Själva diskussionen håller på i en knapp timme, och jag tittar inte på klockan en enda gång. Det är intressant men på en skön vardagsnivå. Detta måste vara ett perfekt forum för den som inte bara vill avsluta sin filmkväll när eftertexterna börjar rulla.

Det enda jag möjligtvis saknar är någon slags sammanfattning från Jonas och Malin, något som rundar av kvällens samtal. Nu blir det lite oklart huruvida det hela är slut eller ej. Flera runt omkring mig trevar efter halsdukar och skruvar på sig; är det okej att gå nu?
Själv tänker jag att det här vill jag göra om.

Förresten, hur var det nu med min fördom om svarta polotröjor?
Jag såg faktiskt inte till en enda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s