Reflektioner av julbelysning mot regnvåt asfalt

Det var en lika gråblöt dag i går som det är i dag. Den gnistrande julbelysningen i Stockholm stads stora satsning ”Stockholmsjul”  var som kamouflerad mot regnblänket i gatan. Men i går var det söndag och jag hade bestämt träff med dotterns pappa på Ekoteket, det gröna fiket på andra våningen i Kulturhuset. Mitt favoritställe.

Det var jag och dottern som kom dit först och knappt hann jag hitta en plats förrän hon var uppe och snurrade i de stora barbapappiga fåtöljerna på den lilla scenen intill fönsterväggen ut mot plattan. Hon fick leka medan jag gick till baren. På vägen bort läste jag lite på väggen mot rulltrappan om ”Nordens Venedig – varmare, blötare”. Vad händer när den globala temperaturen stiger ytterligare en grad? Utanför la sig eftermiddagsmörkret och ljusgranarna på Åhléns fick äntligen lysa upp trafiken nedanför. Kisade man lite kunde man nästan tro att det var vinter.

När jag kom till bardiskens inglasade exempelrätter imponerades jag, som vanligt, över de märkvärdigt genomarbetade små anrättningarna som dessutom satts på en så häpnadsväckande rimlig prisnivå. Är vi mitt i stan, eller? Det blev dinkelvåffla med ugnstekta rotsakstärningar, rödkål och ingefärskanderat fläsk, en ljuvligt julig rätt för 75 kronor. Dottern fick våffla, kort och gott. Allt ekologiskt. Den vänliga expediten trodde att det var tranbär i ölen Trashy Blonde. Det är det inte, men det hade inte varit konstigt med tranbärsöl på Ekoteket. Jo, kanske lite.

När jag kom tillbaka till vårt bord ville dottern leka kurragömma. Jag blundade och räknade. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Nu kommer jag! Var var hon? Vanligtvis stack det ju fram något ben eller en arm när hon gömt sig någonstans, men nu syntes hon faktiskt inte alls till. Jag letade bakom den skogsgröna ridån, bakom scenen och jag letade under alla bord. Var var hon?

Under rulltrappan var uppbyggt ett litet tält, som ett välvt tak över en enkel bänk. Från bänken dinglade två stövlar jag kände igen, så jag kröp in och satte mig – bredvid dottern. Hon hade hörlurar på sig, och gav mig ett par också när jag kom in. Där satt vi och tittade på en film om översvämningar tills mannicken jag fått av expediten i baren började blinka. Våra våfflor var klara. Jag kröp ut och lämnade dottern i det lilla tältet med översvämningarna.

När dotterns pappa dök upp var han blöt i håret, han hade vattendroppar på glasögonen. Han fick en jordärtskocksoppa med kantareller och äppelchutny att värma sig med. Eko och reko allting. Efter lunchen gick vi upp en trappa och kollade på brejkarna i Megashop . Tre gånger i veckan kan man komma och träna (gratis!) på sina spins och drops och flares. Each one teach one, är den pedagogiska metoden. Och det fanns några som hade mycket att lära ut där, såg vi. Jag lovade dottern att vi ska vara med nästa söndag.

Vi var på väg uppåt, till Rum för barn, men det var för mycket folk där. Fullt, sa skylten. Fast vilken underbar människa som har kommit på idén att bygga ut Rum för barn med hala vågor i trä utanför dörren, utställning av kluriga grejer längs väggen och en grön-orange trappa med grotta en bit bort! Där kan man leka och läsa böcker medan man väntar på att få komma in. Det gjorde vi och sedan gick vi ut på stan.

Vi hade tänkt åka skridskor i Kungsan, men det fanns ingen is där ännu. Inte ens de konstfrusna isarna förmår trotsa den gråmilda väderleken. Rädda vintern, tänkte jag lakoniskt med en inre referens till konferensen jag besökt några dagar tidigare. Rädda mannen! Det var Naturskyddsföreningen som bjudit in till en både spännande och skrämmande heldag med föreläsningar och seminarier om hur gifterna i vår omgivning försvagar mannens fortplantningsförmåga. Mycket av det går att se i efterhand, här. Rädda mannen. Gör det. Eller läs den här resumén.

Rädda tomten, tänkte jag sedan, när vi passerade NK:s berömda julskylt. Tomten är queer i NK:s skyltfönster. Han har latexdräkt och barbieklänning. Höga klackar och skägg. Men inne i ljusgården satt en helt annan tomte av mer konservativt snitt. Dräkt så sirlig som vore han biskop i den ryskortodoxa kyrkan. Samma tomte som förra året, konstaterade dottern utan entusiasm. Då köade vi och hon var väldigt uppspelt inför det att få träffa tomten långt före kusinerna. Efter närmare fyrtio minuter i den stirriga kön började dock glöden falna och istället växte en oro. Ville hon verkligen träffa tomten? Hon var inte alls så säker längre. Men som den mamma jag är, och också var då, tänkte jag inte gå därifrån utan fullgjort värv. Här skulle tas finfina julkort. När det äntligen blev vår tur föste jag fram barnet till tomten som rutinerat gjorde sin grej och lyfte upp henne i knät. Hon lät sig mycket motvilligt intervjuas om vad hon önskade sig till jul. Hon hade ett kroppsspråk som mycket tydligt förklarade var i hela världen hon just inte ville vara. Själv backade jag in i en gran för få till det rätta perspektivet. Jag skämdes lite när vi gick därifrån. Stackars barn, tänkte jag. Men också: Stackars tomte. Han hade en ständigt växande kö med motvilliga barn och envisa föräldrar att avverka. Ända fram till jul. Fast bilderna blev fina.

Några veckor senare, det året, var jag i ett helt annat varuhus, utan kristallkronor i ljusgården. Där satt en tomte i enkel dräkt invid en trappa och stirrade håglöst framför sig. Både vuxna och barn skyndade upp och nedför trappan, förbi, med många och stora påsar. Ingen stannade till.

Stackars tomten. Rädda vintern.
Och tack för rum för barn och vuxna när julbelysningen blänker i regnvåt asfalt.

Årets julklapp: Den flamsäkra katten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s