”Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen.” Kerstin Ekman, 19/11-2011

”Men hon lever sin berättelse hur svår den än är. Något annat kan människan inte.
Hon får svar på den av andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det och fått svar på vår berättelse.”

Ikväll delas årets skönlitterära Augustpris ut till Korparna av Tomas Bannerhed. Att Kerstin Ekmans senaste roman inte ens blev nominerad kallade Björn Wiman i DN ”Grand skandal i skojarbranschen” eftersom den är ”en oslagbar spegling av en författarroll i tidlös förändring”.

Jag har en känsla av att Ekman själv tar saken med ro – inte så mycket för att hon har fått priset i fråga tidigare, för Händelser vid vatten och Skraplotter. Mer för att hon verkar ta det mesta med en nypa salt. Redan i de tidiga tv-klippen från Hylands hörnas femtiotal ser den unga Kerstin skeptisk ut, på sin vakt. Programledarens tidstypiska skrockande över den spröda blonda deckarprinsessan bemöts med ett halvt leende och gråbergsfast integritet. Hon var inte intresserad av att vara något objekt för offentlig beskådan, varken då eller nu.

På djupet-samtalet med Erik Siljebladh i Hörsalen kretsar förstås kring det problematiska i den offentliga författarrollen, precis som den senaste romanen Grand final i skojarbranschen. ”Författare lever sitt liv i dubbelhet. Nu ska man avslöja allt, jag tror att man far illa av det”. Det är inte en långsökt gissning att de båda ”författarna” i Grand final är två aspekter av Ekmans eget jag: den introverta Babba som vill bli lämnad ifred med sitt skrivande ställs mot Lillemor som lever sitt liv i offentlighetens skarpa ljus. Man anar hur Ekman tar sig samman för att ikläda sig ”Lillemors” kläder när en ny bok ska lanseras i Babelfåtöljer och morgonsoffor.

Det skulle vara så skönt att strunta i det! Ta en runda till med hunden, bara vara i naturen och ta in, se, och skriva.

Att få skriva och verka i anonymitet verkar vara det ouppnåeliga idealtillståndet för Kerstin Ekman. Jag skulle inte bli förvånad om hon har skickat in ett par manus under pseudonym då och då, för att se vad som händer!

Vår tid är som besatt av ”fullständig öppenhet”, menar Ekman. En av de romangestalter som hon känner mest gemenskap med är Elis ur Vargskinnet-triologin. Hans mantra är ”Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen.”, du vet inte vem jag är, det vet ingen. Det är en tröst att tänka så, att hur offentligt exponerad man än kan bli som författare så vet ingen egentligen vem man är. En annan romangestalt som vi förstår att Ekman känner starkt för är Hillevi Klarin, barnmorskan i samma romansvit, som genom hela livet bär sin skuld under tystnad. Hon vill inte berätta ens för sin älskade make om vad som hände en gång ute vid Svartvattnet. Hon vill inte bli ursäktad med några vänliga ord, som skulle ta udden av skulden. Nej, hon vill bära sitt ansvar under tystnad, i hjärtat. ”Det är först när vi som barn börjar ha små hemligheter för våra föräldrar som vi blir egna individer, på gott och ont”.

Flera gånger under samtalet ger Ekman exempel på hur hon inte har följt sin tids rådande litterära ideal: hon var ingen av dem som ville spränga språket ”upp-pupp-pupplösa språket, inte samhället alltså, det vågade de inte”. Hon var heller inte av den hårddokumentära sorten, som lät sentida politiska ideal färga böckerna och förvränga berättelsernas samtid: ”Den politiska tiden passade inte en berättare. Man skulle åka till gruvorna, som Sara Lidman. Jag var en påhittsförfattare, det var inte vad man skulle vara. Romanen var utdömd, det blir den ju då och då”.

Ekmans projekt har varit att skildra verklighetens folk, de liv fyllda av arbete som liknar det liv hennes egen farmor levde, en tjugofemårig änka med byk och bak och tre snoriga ungar. Ekmans kvinnohjältar har sällan passionerat sex, eller organiserar några eldiga strejker. Inte för att känslorna saknas, utan för att de lever inom starkt begränsade sfärer, hela tiden rädda för fler graviditeter och för att inte kunna sätta fram mat på bordet till de barn de redan hade.

Att skildra verkligheten med alla dess mörka sidor kräver sin kvinna. ”Det viktigaste är att SE”, säger Ekman, att vara en synmänniska. Jag föreställer mig att det är tack vare hennes förmåga att stänga distraktionerna ute som hon lyckas hålla fast vid det hon ser tillräckligt länge för att beskriva det för oss läsare. Om det så är en skärv ur ”minnets förunderliga skattkammare”, som medaljrasslet när Karl Ragnar Gierow mödosamt förflyttade sig ur Freys hyrverks-bilen de delade till Nobelfesterna på sjuttiotalet, eller en inblick i en hatisk hjärna som i Mordets praktik, eller kanske årets växt, knäroten som vill berätta för oss om orörda tallskogar.

Blir det för kargt? Erik Siljebladh undrar försynt om inte nån Kerstin Ekman-karaktär kunde få vara lycklig nån gång?

”Jag ska tänka på det.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s