Stockholms filmfestival: We were here

Bara ett dagar tidigare sitter jag på en barstol klädd i koskinn, verklighetstroget utformad så att det känns som att sitta på en bredryggad ko. I ärlighetens namn har jag aldrig suttit på en ko, men jag inbillar mig att det är så här det känns. Med benen dinglande på varsin sida i takt med countrytonerna dricker jag vin (jo, det serveras faktiskt vin också!) på ett westernhak på Östermalm (!). Stället är säreget, minst sagt. Jag har aldrig satt min fot, eller rumpa, på något liknande, säger jag till mitt sällskap. Vilket föranleder honom att börja berätta om sin USA-tid i slutet av 70-talet. Han berättar om Castro Street i San Fransisco. Han, en kompis och en hel stad full av liv, rörelse och cowboyhattar. Gay-klubbar. Frisläppt sexualitet. Droger och glitter och en hejdundrandes massa fest. Han börjar räkna på fingrarna, tänker en stund.

– Det måste ha varit 1978, konstaterar han. Tar en klunk ur glaset. Visst var det samma år som Harvey Milk dog?

David Weissmans dokumentär We were here består av intervjuer med fem personer. Fem berättelser, fem livsöden, med en sak gemensam. Alla har en anknytning till när AIDS-viruset drabbade San Fransisco. Alla sökte sig till San Fransisco för att de, som en av de intervjuade säger, ”didn’t fit in”. Samtliga av dem kom ut som homosexuella. De tilläts skapa sig en tillvaro utan omvärldens förutfattade meningar, fördomar och regelverk. Det var efter hippietiden, det var höjdpunkten av discodecenniet. Efter att ha levt helt återhållet började många idka så mycket sex de bara orkade.

Så en morgon satt en lapp upptejpad utanför apoteket. Polaroidbilder föreställande en kille med bar överkropp. Lila bölder täckte delar av ansiktet, halsen och bröstet. En kort handskriven uppmaning: ”Watch out. There’s someting out there”.

Sveriges Radios SR Minnen sände 8/6 i år ett program till minne av att det är 30 år sedan det första AIDS-fallet identifierades i USA. I Ekot från 8/9 1982 pratar nyhetsuppläsaren om två nya fall per dag av en ”ny mystisk sjukdom” som krävt 200 dödsoffer. Läkarna har aldrig hört talas om något liknande. Sjukdomen tyckes ”undantagslöst drabba homosexuella, narkomaner och invandrare från Haiti”. År 1981 dog den första personen i AIDS i USA. Bara tre år efter att min vän svävade på San Fransiscos dansgolv. Jag ber honom berätta mer, jag ber honom berätta om hur det var hemma i Stockholm.

På nattklubbarna ”Vickan” och ”Alexandra” (bara namnen!) verkar tillställningarna i början av 80-talet ha varit galna, ljuva. Ingenting i jämförelse med San Fransisco, givetvis. Men en guldålder för dansglada 25-åringar. I och med den nya sjukdomen blev folk försiktiga, rädda. Kunde man bli smittad genom att röka samma cigg, dricka ur samma glas? Vågade man dansa nära en bög utan att riskera att få gay-cancer? I Stockholm dog den första personen av AIDS 1983. Min vän nämner modeoraklet och festprissen Sighsten Herrgård som en viktig företrädare för AIDS-upplysningen. Han var den första som berättade att han hade hiv officiellt i Sverige. Han dog 1989.

i San Fransisco dog omkring 15 000 av AIDS. Där, där portarna just slagits upp för ett öppnare samhällsklimat. Misstänksamheten kring homosexualitet började avta. Och så började pionjärerna för den fria sexualiteten helt plötsligt avmagra. Bölder spred sig över kropparna. Unga killar i artonårsåldern blev akut sjuka av vanliga infektionssjukdomar. Den nya lunginflammationen. Spetälskan. Gay-cancern. Som ett bakslag mot hela rörelsen, som ett ”se hur det gick”. Det är så jävla sorgligt alltihop. Jakten på mediciner som var så hetsig att man var beredd att ta till vad som helst för att bli frisk, skydda sig, greppa innebörden av allt det vidriga, men som förhållandevis ofta inte alls ledde någonvart. Många dog av felaktig medicinering.

En av de hiv-positiva männen som intervjuas i We were here förlorade sin första partner, och sin andra. När han träffade en tredje man, också han positiv, försökte han avstyra det hela. Han visste att han inte skulle klara av att mista en till. Men kärleken gick liksom inte att stoppa. De blev ett par, de hjälpte varandra genom sjukdomen. Tills också han dog. Folk frågar mig hur jag klarade av det, säger mannen och hans ögon tåras. Han drar ett djupt andetag:

– As if I had a choice.

Annonser

7 thoughts on “Stockholms filmfestival: We were here

  1. Fick höra av flera som sett den under festivalen att den var så otroligt sevärd. Någon som vet vart man kan få tag i den? Eller om den ska visas på någon annan biograf?

  2. Ping: Rapport från Stockholms filmfestival | Hedvig Ljungar

  3. Absolut något för DOX att ta tillvara! Den här filmen måste distribueras, visas i skolans samhällsundervisning etc. Har aldrig varit i kontakt med ett så mångfacetterat perspektiv på AIDS. Personligt, politiskt, och framför allt osentimentalt!

  4. Ping: Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s