Manchester England, England…

Det måste vara en dröm för varenda showartist. För varje sångare och dansare född på den här sidan av 40-talet – och det borde ju bli ganska många – måste det vara en dröm. Inget mindre.

Det oemotståndliga trycket i Galt MacDermats funkiga låtar, den storvulna paradoxen i det rebelliska kärleksbudskapet och den blinda lydnadens grymhet, anpassningen i ledet, friheten och underkastelsen, kärleken och kriget. Jag såg Hair första gången när jag var tio år gammal. Filmen alltså, av Milos Forman. Jag förstod nog inte riktigt allt, men jag hade aldrig tidigare gråtit så mycket på en biograf, som när Berger marscherade upp i flygplanets mage. Senare skulle jag gråta ännu mer, när jag såg E.T. Men Hair blev en milstolpe i mitt liv. Den satte en slags nedre gräns för underkastelsen. Överdriven lydnad kanske inte bara drabbar dig själv, men också de du älskar.

(När jag såg om filmen senare i livet såg jag också andra budskap – som det vådliga i att leva med en absolut frihet som främsta ideal och att viljan till kärlek inte alltid räcker.)

I tisdags såg jag Ronny Danielssons uppsättning av Hair på Stadsteatern. Jag fick biljetterna på min 40-årsdag, för några månader sedan. Jag tog med mig en kompis som nyss fått barn och för andra gången någonsin lämnat barnet hemma med pappan. I övrigt bestod publiken till absolut övervägande del av ungdomar i det uppskattade åldersspannet 14-17 år. Inte en kulturtant så långt ögat nådde, bortsett från mig själv då. Och möjligen Clarie Wickholm, men hon stod ju på scen. Det gjorde mig glad.

Det första jag konstaterade var att stora scenen verkligen är väldigt stor, och att balkongerna sitter ganska högt. Sedan började det. På några svindlande minuter drogs jag ner från min bänk på första balkong och in i MacDermots känslomaximerade sväng. Och som jag imponerades av artisterna – vilka röster! – hur många av den rangen har vi i Sverige? Jag vet inte, men tydligen fler än jag hade inbillat mig, utan att egentligen tänka igenom saken. Fantastiskt! Och så slog det mig – när hela kören drog i och musikerna på de flytande scenerna hamrade upp ett underbart dån av pubertalt fuck-you anpassning och normer och mellanstatlig krigsföring, hello love! – att få göra Hair måste vara varenda showartists dröm. Det måste det bara vara. Vilket jävla tryck!

Jag har aldrig sett Hair på Broadway, eller någon annanstans, än som Formans film, och jag vet att Danielsson har utgått från originalmusikalen. Jag kan inte kalla mig expert på Hair, även om jag har stått och mimat varje textrad säkert tusen gånger. Storyn är inte densamma som i filmen. Vad kan man säga om det? Egentligen inget. Den följer originalet. Det är musiken, showen, som står i centrum här. Inte storyn. Ändå störde det mig en smula att Berger, den gamle charmören, här blivit någon slags piercad alfahanne. Visst, det kanske bidrar till att placera Rado och Ragnis 60-talsmusikal i samtiden, på samma sätt som en del av musiken uppdaterats med hårdare beats. Men den där rakade ledartypen, som Berger i Fredrik Lyckes skepnad blivit här, rimmar lite illa med flower power-rörelsens demokratiska, icke-auktoritära budskap.

Det hade kunnat vara intressant att se en helt och hållet samtida uppsättning, men i Stadsteaterns Hair utspelar sig det mesta fortfarande i den fria kärlekens 60-tal, det finns inget över Sheila (Sara Jangfeldt), Claude (Albin Flinkas) eller de andra som antyder att de skulle föreställa dagens twittrande och bloggande ungdom, bara spridda referenser pekar framåt. Den myckna nakenheten, som väckte ett sådant rabalder på 60-talet när musikalen först sattes upp Off-Broadway, blir jag inte heller helt klok på, inte om det ska antydas nutid. Varför klär Berger/Lycke av sig naken? Det fattar jag inte. Helt övertygad är jag inte heller om infallet att göra den välartade lantisen Claude till någon som redan låtit håret växa innan han träffar Berger & Co. Eller är jag bara för insnöad på Milos Formans filmversion? Är Claude en ung rebell redan när han lämnar föräldrahemmet i Oklahoma, enligt originalmanus? Kanske. Men jag gillade det inte. Det hela tiden dubbelspeglade föräldraparet däremot tyckte jag var roligt. Och krigets effekter var…häftiga. Action på scen.

(Det ska sägas att rollen som Berger också har spelats av Alexander Lycke och Patrik Martinsson. Om Berger i deras skepnad fått en annan air än den som hård och tuff alfahanne vet jag inte. Och också det att Fredrik Lycke gör rollen starkt och bra, bara inte enligt min bild av karaktären.)

Bäst av alla var i alla fall Jennie, Anna-Maria Hallgarn. När hon, ensam på scen, i det tomma badkaret med sin gravida mage, full, hög, stenad, lämnad, sjöng sin oro i en övergiven staccato till ett plink-plokande komp – då både rös jag och fick tårar i ögat.

Rekommenderar också att man inte går direkt hem efter att ha sett föreställningen. Gå ut och dansa på plattan istället! Sjung högt över Sergels torg! Man får göra det. Det är faktiskt okej.

Hair spelas på Stadsteaters stora scen sedan den 19 mars 2011. Sista föreställningen ges den 5 februari 2012.

/gabriella

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s