På djupet med Leif GW Persson

Leif GW Persson är inte bara känd kriminolog och professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen. Han har även hunnit med att skriva en hög med böcker. Den senaste – ”Gustavs grabb” – handlar om hans egen klassresa. Jag var på plats i Hörsalen i tisdags, 8/11, för att lyssna på ”På djupet”- samtalet mellan Leif och Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Jag har läst Leifs böcker och sett honom medverka i Efterlyst där han svarade på tittarfrågor. Det jag tänker om Leif är att han är bra på att skriva och tala för sin sak. I min mening har han förmågan att kunna sätta de flesta på plats med ett enkelt svar. Minns fortfarande när han för många år sedan i Efterlyst fick tittarfrågan om varför han ”mummlar” så mycket när han pratar. Varpå Leif svarar att ”när personen har lärt sig att man stavar ‘mumla’ med ett m så kan jag kanske svara på det. Nästa fråga handlar om…” Ja ni vet, det går inte att försöka håna eller trycka ned någon som Leif GW Persson inte.

Nåväl, tillbaka till Hörsalen i tisdags. När lokalen var fullsatt släcktes lamporna och det blev becksvart. Ja, förutom det lilla sken som stadsbelysningen bjöd in genom de
enorma fönstren i Hörsalen. Framme vid scenen lyser det två starka lampor och
där sitter självaste Leif GW Persson tillsammans med Bolin i varsin, till synes,
hård fåtölj. Ett brickbord mellan fåtöljerna serverar vatten i glas.

”Gustavs grabb” är en självbiografisk roman där han vågar beröra det som är personligt och känsligt. Så även under samtalet, Leif GW Persson bjuder verkligen på sig själv och berättar öppenhjärtligt om sitt liv. Han berättar en del härliga och besvärliga
anekdoter från sin barndom. Redan som liten skolgosse spanade Leif efter
misstänkta bilar. Med en nyvässad blyertspenna skrev han ned förbipasserande
bilars registreringsnummer i sitt privata och mycket hemliga anteckningsblock.

Under samtalet berättar Leif vidare om sin mor som ständigt var sjuk, eller i alla fall trodde hon det själv. Han minns hur hon ofta fick åka in akut till sjukhuset. Att se sin mor vara ständigt döende, fast det som spökade mest var hennes hypokondri, resulterar förstås i en mycket stor ångest för en liten pojke. Kanske var det därför han älskade att läsa och kunde läsa redan när han började skolan. Att läsa ger ju en frihet att resa bort från verkligheten en stund. Men hans föräldrar läste aldrig böcker själva. Pappan poängterade vikten av att inte ”slita ut sina ögon genom att läsa för mycket”. Fast det fanns förstås en sönderbläddrad bok hemma hos familjen Persson, någon typ av ”Familjens egen läkarbok”. Från den boken bockade hans mor av varenda sjukdom utom malaria. Leif berättar också att hon dog för bara några år sedan, 92 år gammal. Och att han aldrig hade vågat sig på att skriva denna roman om sin klassresa om hon fortfarande hade varit i livet.

Leif var ensambarn, familjen var varken rik eller fattig men mamman var mycket sparsam och tyckte att det mesta som man kunde lägga pengar på var onödigt. När han började skolan på Norra Real fick han ändå rätt snart veta att han inte bodde på ”rätt sida” av vägen, den finare sidan. Han blev också retad för sitt andranamn Willy och för sina utåtstående öron vilket i kombination resulterade i ”Wille Vingmutter”. Eftersom Leif kunde läsa redan när han började skolan, blev det tal om att han kunde få flyttas upp en klass. Men det gillade inte lärarinnan tydligen, för när ett lästest skulle till gav man en helt obegriplig bok till 7-åringen att läsa högt ur. Än idag undrar Leif vad det egentligen var för totalt oläslig bok, med ord han aldrig ens sett förut.

Samtalet mellan Leif GW och Bolin pågick under 1,5 timme vilket var perfekt lagom tid, tycker jag. Samtalet varvades med allvar och humor på ett fint sätt, inte för mycket av det ena eller det andra. Som jag knappade in inledningsvis, så visste jag inte
riktigt vad jag hade att förvänta mig av kvällen. Det visade sig helt klart bli
en högst intressant och roande kväll. Gunnar Bolin ställde bra frågor och Leif
vågade bli mer privat än jag trodde att han skulle inför så många lyssnare. Efter
samtalet ställde jag mig givetvis i kön för signering av boken ”Gustavs grabb”
som min pappa ska få i present på Fars dag. Leif namnade boken och jag tackade
för kvällen.

Jag tycker att kvällens nyckelord var ”underhållande”. Det var också det jag hörde flera besökare säga när vi alla i en enda lång trupp åkte ned rulltrapp för rulltrapp mot utgången.

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s