Miguel Rio Branco – SOLO

”…Han försöker inte dölja den dystra sidan av livet och dömer inte. Istället ger han den värdighet” (Sebastiao Salgado och Lélia Wanick Salgado i efterordet till fotoboken Miguel Rio Branco, Aperture 1998) 

Jag kom in i Galleri 5 och möttes av stora fotografier, oskarp skärpa, skarp skärpa, skrikig färg, dov färg. Jag tog in alla intryck på en sekund, men för att förstå vad jag stod framför var jag tvungen att stanna upp. Bilderna var laddade. I varje motiv fanns tusen känslor på samma gång, kvinnoansiktena som jag mötte mötte min blick och jag sögs in i deras värld. MIguel Rio Branco får mig verkligen att resa från Kulturhuset och Stockholm, jag kunde känna värmen i rummet och dammet från trafiken runt mig. Det är fuktigt.  Bilderna försöker inte dölja något, men försöker de provocera? Vad vill de egentligen säga? Är det upp till mig att se svaret? Om ens, finns det något?

Jag hör ljud bakom mig, bilar som tutar, barnröster- den här gången är det inte i min fantasi. Jag går längre in i rummet och märker att det spelas en film i ett av de små rummen. Jag går in och sätter mig. Då jag har lyxen att vara där under andras arbetstid får jag sitta själv, solo. Jag landar och svävar återigen iväg till Latinamerika. Jag känner igen kvinnan på bilden, och pojkarna. Bakgrunden och miljöerna. Härinne har fotografierna utanför bildat en rörlig sekvens- ett konstnärligt drag som gör upplevelsen starkare. Bilderna får ytterligare ett djup- jag blir än en gång berörd. Jag känner återigen värmen, fukten, och dammet från trafiken. Jag glömmer för en sekund det gråa utanför. Jag stannar framför filmen ett tag till, låter sekvensen rulla framför mina ögon. Jag kan inte säga att jag blir lugn av att betrakta, men jag blir berörd och engagerad. Det kanske är just det bilderna vill säga.- de vill inte dölja något, inte provocera, de kanske bara vill få mig uppmärksammad- allting har en värdighet och allting finns mitt ibland oss.

it’s complicated

Under november presenterade Kulturhuset, i samband med Miguel Rio Brancos utställning ”Solo”, en samtalsserie med temat Exotism och fotografi.

I torsdags (24/11) ägde det sista samtalet rum i ett fullsatt Kafé Panorama. Tyvärr var vi exakt 11 stycken som hade kommit för höra samtalet betitlat ”Exotism: Konsten, blicken och dokumentärfotografiet”. Resten var där för att fika.

På den lilla scenen slog deltagarna sig ned; Charlotte Bydler (Lektor, Södertörn University), Mia Zeeck (Curator, Kulturhuset), Niclas Östlind (Doktorand i fotografisk gestaltning, Högskolan för fotografi Göteborgs Universitet), Loulou Cherinet (Konstnär). De kämpade för att hålla samtalet vid liv. För att höras, för att få bildprojektorn att visa bilderna, för att inte tappa tråden varje gång någon gick över scenen för att komma till toaletterna eller hissarna.

Deltagarna förtjänade bättre. Samtalet förtjänade bättre. Det förtjänade en annan värld än ett kafé i rusningstrafik.

Samtalet var intressant och alldeles för rikt för att återge annat än i vida drag. Det inleddes med en översikt av dokumentärfotografins utveckling, från 70-talet då många fotografer hade en ambition att med sina bilder förändra samhället, till idag då man hoppas att den som betraktar bilden åtminstone ska reagera. Vilket är lättare sagt än gjort när människor knappt reagerar på verkligheten.

Viljan att skildra och påverka i någon grad, utan att falla in i samma mönster som bildjournalistiken, har fått flera konstnärer att experimentera med det dokumentära. Under samtalets gång nämndes bland annat Alfredo Jaar, Mija Renström och Martha Rosler, som jag i alla fall tänker bekanta mig närmare med.

http://www.martharosler.net/
http://www.alfredojaar.net/
http://www.mijarenstrom.com/

Unlocking Passages

Det är något Lynchskt över hela upplevelsen. Rummet jag kliver in i är visserligen svart, inte sammetsvinrött, men sen är det som att befinna sig framför den dansande dvärgen i Twin Peaks. Hypnotiskt och obehagligt.

Jag ska egentligen till Galleri 3 bara för att se Nelli Palomäkis utställning, men stannar till på vägen ut och ser att det visas en videoinstallation av Helen Broms Sandberg – Unlocking Passages. Sätter mig ytterst till vänster på den hårda bänken och kan inte släppa duken framför mig med blicken. Två synkroniserade, parallella projektioner. Till vänster i färg: En prinsessa. En drottning. En man klädd i broderad svart sammet. Till höger i svartvitt: En kvinna vid ett skrivbord, en skrivmaskin, fullt med papper i rummet, på bordet, på golvet. Fyra karaktärer som är delar av samma person. De tre vuxna talar, men flickan är en tyst minnesbild som hela tiden rör sig i korridorer, trappor, labyrinter. Kvinnan i rummet vill ge oss sin historia, på sitt sätt, med sina ord. Först efter en stund ser jag att hon är inlåst. En madrass på golvet bakom henne, en låst dörr och ett gallerförsett fönster. Övervakad.

När jag kom hem läste jag om installationen, och fick veta att drottning Kristina står som förlaga till verket och att hennes brevutdrag och aforismer används i monologerna och dialogerna. För min del spelar det ingen roll, för det är mig själv jag ser och hör.

The Queen - Unlocking Passages

”What do you see when you look yourself in the mirror?”

Jag försjunker i dialogen som pågår mellan den skrivande kvinnan och den sedan länge döda drottningen, som gestaltar behovet att skapa sin egen röst, återskapa sina minnen och sin verklighet. Att födas in i något som man inte väljer själv, men att ändå försöka återerövra bilden av sig själv. Det finns ingen gräns mellan dröm och verklighet, fantasi och minne, fakta och fiktion, och det är det som naglar mig fast i bänken. För är vi inte alla i det gränslandet? Genom att försöka kontrollera språket om mig, av mig, bestämmer jag och ingen annan om det som ska vara jag.

Och det är precis det här jag vill uppleva, när jag upplever konst – att dikt och verklighet ligger så nära, att det är omöjligt att veta vad som är vad.

Vesna Prekopic

Psykologer tittar på film: ”Dolt hot” av Michael Haneke

Psykologer tittar på film.
Jag fastnade för titeln direkt första gången jag stötte på den i Kulturhusets programutbud. För mig for associationerna iväg och jag såg framför mig en absurd korsning mellan Jan Stenmark och Woody Allen. Gillade dessutom både bilden med patienterna på rad – tydliga referenser till rysk affischkonst – och det ironiska fotografiet med psykologen själv iklädd tubsockor och birkenstocksandaler… Humor, tänkte jag.

Psykologer tittar på film

Men så infann sig ett lätt tvivel. Det kanske inte är roligt alls? Tänk om det bara är ett gäng djupingar iklädda svart polotröja; fanatiska psykologi- och filmstudenter med tjocka brillor som överanalyserar och använder svåra ord (ja, just så tänkte jag, trots att jag själv är gammal filmvetare).

Fast fördomar är väl till för att utmanas. Eller?

I årets sista Psykologer tittar på film är det dags för ”Dolt hot” i regi av Michael Haneke (2005). Jag finns äntligen på plats i Klarabiografen, studerar nyfiket varje person runt omkring mig, och noterar att åskådarna som fyller salongen ser ut att vara en högst normal samling människor i olika åldrar.

Moderatorn Jonas Mosskin (blivande psykolog och frilansskribent) kliver in och säger några ord om kvällens upplägg. Okej, han är faktiskt klädd i svart, men förutom det finns det inget i hans uppenbarelse som ens påminner om stereotypen för hur en psykolog ser ut. Han presenterar Michael Haneke som ”en av de stora psykfilmsregissörerna”, och det är ju lite därför vi i publiken befinner oss här. Jag själv har höga förväntningar eftersom jag fascineras av Hanekes genomtänkta och ibland outhärdliga skildringar av människor när de är som värst.

”Dolt hot” visar sig mycket riktigt vara en långsam och krypande obehaglig studie av en på ytan lyckad familj, som långsamt bryts ner när ett yttre hot drabbar dem. Mannen i huset, en framgångsrik tv-producent, får ta emot en märklig barnteckning plus ett anonymt videoband som endast innehåller flera timmars filmande av familjens hus. Detta är upptakten – den betraktande som blir betraktad – och i takt med att videobanden blir mer närgångna ser vi korta, skrämmande minnesbilder som tycks härstamma från tv-producentens barndom. Vi anar att det finns en mörk hemlighet. Förstås.

Den här skildringen är så långt ifrån en Hollywoodfilm man kan komma. Inga häftiga klipp, inga kameraåkningar, inga biljakter eller övertydligheter som lurar tittaren att luta sig tillbaka och bara åka med. Slippa tänka. Här är i stället flera partier riktigt långsamma, och gränsen mellan vad som händer i filmen och vad som är filmat av inkräktaren är oklar. Skeendet flyttas över till åskådaren och därför sitter åtminstone jag på helspänn under de två timmar filmen pågår. Känslan av obestämt hot blir stark. Vad är det som egentligen pågår?

Efter filmen går vi snällt ut ur salongen för att köpa kaffe eller ett glas vin medan Jonas Mosskin presenterar kvällens gäst Malin Edlund, organisationspsykolog, kanske mest känd som Radiopsykologen i P1. De tar båda itu med att analysera vad vi just sett, och en stor del av samtalet kretsar kring frågan ”vem är den skyldige?” Kanske lite för stor del, tycker jag, men säger ingenting. Allt handlar ju om tyckande, och idag har jag valt att bara vara iakttagare.

När mikrofonen börjar vandra runt bland åskådarna bränner det då och då till. Kan ett barn känna skuld? Vad är ondska? Inga svar ges, och det är heller inte meningen. De – mestadels – kvinnor som försiktigt ger ord åt sina funderingar är återhållsamma, trevar sig genom formuleringar och åsikter. Inget är rätt eller fel.

Nu ser jag också att medelåldern är hög, mycket högre än jag hade trott. Några unga tjejer, något par, men ganska många äldre damer. Själva diskussionen håller på i en knapp timme, och jag tittar inte på klockan en enda gång. Det är intressant men på en skön vardagsnivå. Detta måste vara ett perfekt forum för den som inte bara vill avsluta sin filmkväll när eftertexterna börjar rulla.

Det enda jag möjligtvis saknar är någon slags sammanfattning från Jonas och Malin, något som rundar av kvällens samtal. Nu blir det lite oklart huruvida det hela är slut eller ej. Flera runt omkring mig trevar efter halsdukar och skruvar på sig; är det okej att gå nu?
Själv tänker jag att det här vill jag göra om.

Förresten, hur var det nu med min fördom om svarta polotröjor?
Jag såg faktiskt inte till en enda.

Lycka till lunch

Sergels torg, en tisdag i november. Klockan är kvart i tolv. Himlen är gråvit och människorna svartklädda. Med trötta steg skyndar de över Plattan. Det är en vanlig dag.
Eller?
Utanför Kulturhuset är det något på gång. En liten kö har börjat bildas utanför entrén till Studion. Några tjejgäng, ett par män. En kille med kamera fotar de köande ur alla vinklar. Människor går förbi och ser frågande ut. Andra går med målmedvetna steg mot kön, som växer snabbt. Men innan den hinner blockera trottoaren helt öppnas dörrarna och folk försvinner in i Studion. Vad ska ske?

Jag kliver in. Får en biljett i handen. Här inne är det mörkt, det tar en stund för ögonen att vänja sig. Först ser jag lila discoljus som fläckar på golvet. Sen en bardisk. På den, korgar med bananer.
Folk har tagit av sig ytterkläderna och står i små klungor. Många tuggar på mackor som de hämtat ut vid bardisken. Detta skulle kunna vara den konstigaste lunchrestaurangen jag har sett.

Plötsligt: ett dunkande ljud ur högtalarna. House-beats fyller lokalen. Tre killar i ljusa t-shirts kastar sig ut på det tomma golvet mitt i rummet och börjar dansa. Först tänker jag att det ska bli som på svunna tiders mellanstadiediscon, där majoriteten av gästerna stod som klistrade längs väggarna – jag själv inkluderad. Men inte idag! Jag rycks med av musiken och följer killarnas exempel. Först känns det lite konstigt, men snart fylls dansgolvet på och hämningarna släpper. Det här är KUL!

Inom loppet av några minuter har jag gått genom känslor av nyfikenhet, skepticism och munterhet, för att stanna i någon slags försiktig eufori. Kan lycka vara så här enkelt?
Klockan är halv ett på dagen, jag står skuttar omkring i ett mörklagt rum i Stockholm city, omgiven av affärskvinnor, mediearbetare och kostymnissar, som alla dansar som om eftermiddagen inte fanns.

Vi är på Lunchbeat Stockholm och för en stund är vi fria.

Om en stund ska vi tillbaka till våra skrivbord och skärmar. Allt kommer vara som vanligt, men ändå inte. För vi vet något som inte de andra vet. Vår lunch har gett ett annat slags näring.

(Nästa Lunchbeat går av stapeln på självaste Lucia, den 13 december kl.12-13. Ta med dig lusseglittret och tindra ikapp med discokulan!)

Från Stockholms filmfestival: Cormans World – Exploits of a HollywoodRebel

Genre: dokumentär. Alex Stapleton & Gregory Locklear, 2011.

Inledningen är störtskön med omslag och klipp från Roger Cormans filmer. Även om namnet på regissören/producenten inte är bekant för alla så finns det nog få människor som inte vet om hans filmer. Vad sägs om titlarna:

Monster från havsbottnen (1954).

The Fast and the Furious (1955) – Orginalet som senare Vin Disel gjort nyproduktion på.

eller

Little Shop of Horrors (1960) – också originalet. Frank Oz gjorde sedan en version som blev poppis 1986,

Vi får en gedigen bakgrundshistoria fram till ”dagens dato” mixad med både Rogers egna upplevelser kring händelser i hans liv och hans närmsta medarbetare med inklippta scener från hans filmer. Det är otroligt roligt att ex Jack Nicholson och Roger Corman känner varandra väl och jobbade ihop i 10 år innan Nicholson blev riktigt stor. Jack själv säger om Rogers independentfilmer att ”han gjorde succéer emellanåt – och jag var aldrig med i någon av dem!!”  Och brister ut i sitt karaktäristiska skratt.

Många av våra stora skådisar har vid ett eller annat tillfälle jobbat med Corman och ingen av dem har ett ont ord att säga om honom utan verkar snarare uppskatta bland annat hans  bekymmerslösa inställning till att allt går lösa och sällan flera omtagningar.

Roger blev känd dels för att han gjorde sk independetfilm – de hade en otroligt låg budget samt att skapa sina filmer i ett rasande tempo, han kastade sig in i filmens värld av skräck, science fiction med ett eller två par bara bröst som guppande fick svischa förbi i scenerna. Det jag älskar är att han var en av de första, om inte DEN första att ta fram starka kvinnliga karaktärer som kunde skjuta och slåss – låt vara i sexigt utmanande kläder men whatta heck, det tillhör genren!

Han var banbrytande på många vis utan att han sökte efter den provokationen som kunde uppstå vid en del av hans filmer. En film som han och hans bror producerade var The Intruder 1962- en roman av Charles Beumont med William Shatner i huvudrollen. Den berättar om den segregation som fortfarande pågick runtom hela landet men aldrig hade de räknat med denna starka reaktion som den väckte. I dokumentären får vi höra fler berättad vad detta innebar både för dem personligen men även vad som skedde i Amerika när filmen släpptes.

Den här dokumentären innehåller så mycket mer än bara en dokumentation av Roger Cormans liv för han har berört filmhistorien så mycket att det även blir en dokumentär över filmens utveckling. Regissörer inspirerade av Corman är Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och George Lucas vilket säger mycket om hur i alla fall tacksam JAG är att Roger Corman valde efter sin examen och korta karriär som ingenjör vid  U.S. Electrical Motors att ge sig in i filmens magiska värld.

/ Jennie

Från Stockholms filmfestival: Jiro dreams of sushi

Jiro dreams of sushi.

Genre: Dokumentär 2010 av David Gelb

När dokumentären börjar upplever jag att den framförs likt en konstnär som ibland målar med breda, svepande penseldrag och ibland dom fina detaljerna med en smal pensel och ibland som en riktigt välsynkad orkester där varje instrument spelar perfekt. Kanske ligger de liknelserna nära tillhands för att Jiro Ono själv känns som en sann kreatör på sitt område och upplevelsen är både visuell och auditiv – bakgrundsmusiken förstärker ofta de partier där vi i närbild får följa, många gånger i slowmotion, hur knivar skär genom mört tonfiskkött, ris som sveps runt i vacker träskål och händer som formar och penslar lax. Han utför rörelserna för att skapa de enskilda mumsbitarna med koncentration, respekt, hänsyn till kunden – mindre bitar till kvinnorna, större till männen och en oförfalskad kärlek till att göra ett perfekt jobb. Han är ständigt självkritisk och letar hela tiden efter sätt att förbättra sin prestation, att få sushin att smaka ännu godare än den senaste serverade måltiden.

Det är underbart roligt att höra hans omgivnings beskrivning av honom och hans egna tankar och känslor – de har alla en humoristisk självinsikt och uppfattning om varandra. Han håller det fysiska enkelt, smakfullt och av bästa kvalité – allt från inredningen på restaurangen som endast innehar 10 sittplatser till det trånga men välplanerade köket. Han lägger sin största energi på att ge den besökande matgästen en oförglömlig kulinarisk upplevelse.

Jiro började inom sushibranschen i tidigt tonår och som aktiv 85-åring är han fortfarande kvar. Hans restaurang var den första sushi-restaurangen i världen att få 3 stjärnor och finns med i Michelin-guiden.

Jag tycker det är fint att sönerna som knappt såg sin pappa när de växte upp sedan fick chans som vuxna att lära känna honom då de i japansk anda har fortsatt inom familjeföretaget. Vi får även följa Jiro och de andra en del utanför restaurangen vilket tillför en bättre förståelse för den japanska matkulturen, Jiro själv och hans medarbetare.

Jag är otroligt glad att jag fick chans att se denna dokumentär och har burit med mig den sedan dess. Jiro är en verklig inspiration att göra det man brinner för, håll det enkelt och ha tålamod.

Här  hittar ni mer om Jiro Ono och hans restaurang Sukiyabashi Jiro

PS: Klarabiografen var mysig men kall som vanlig. Jag grundade med en stor, varm sojalatte från Ekobaren innan så det är ett tips!!

/ Jennie