Miguel Rio Branco får mig att undra: Är jag bara besökare?

När Richard Wagner under mitten av 1800-talet satt på sin kammare och komponerade opera eftersträvade han en form av scenkont som integrerade flera olika konstarter. Det antika dramats sammanflätning av bild-, ord- och ljudkonst hade gått förlorat. Wagner ville dramatisera mångfacetterat. Musik, teater och bildkonst var lika viktiga komponenter för att uppnå fullbordad konst. Hans idéer kom att bli förknippade med begreppet Gesamtkunstwerk. Allkonstverk.

I Kulturhusets Galleri 5 pågår utställningen Solo (som Andreas skrev om 15/10) skapad av fotografen Miguel Rio Branco. Eller kanske borde jag skriva fotografen, filmaren, konstnären. Utställningen innehåller ju långt mer än bara fotografi. Det är ljud också. Och rörlig bild. Och installationer. Och något slags helhetskänsla där alla ingredienser flyter samman, där smakerna gifter sig med varandra och resulterar i en totalitet som jag närmast skulle beskriva som ett konstverk i Wagnersk anda. Fast någon scenkonst är det förstås inte fråga om. Galleri 5 är ett galleri och ingenting annat. Jag är en besökare. Ingenting annat.

Utställningen är en dokumentation av Latinamerika idag och trettio år tillbaka i tiden. Bilderna föreställer prostituerade kvinnor, rödögda barn, grå husfasader, slum och en och annan sovande (eller död?) hund. Jag erinrar mig att jag varit med om samma tema här uppe förut. Den där kontrasten mellan panoramat ut över min egen stad och tredje världens bistra verklighet känns bekant. De bilder som inleder utställningen slår an tonen och bäddar för en spikrak väg in i besökarens tårkanaler. Överexponerade, avklädda kvinnor i smutsiga lägenheter gör ont att titta på. Man tittar ett tag, sedan viker man undan med blicken. Går vidare i hopp om att hitta något annat att fästa blicken vid. Jag går vidare. Och hittar föremål för öga, öra och kropp.

Ju längre in jag kommer, desto mäktigare tycks intrycken bli. Som vore utställningen en Wagneropera, stillsamt mörker blir ett pompöst crescendo och slutar i rummet längst in, där de lågt hängande glödlamporna ingjuter en klaustrofobisk känsla i mig. I besökaren. Trasiga speglar omger rummets alla väggar. Hafsigt uppsatta bilder däremellan. Jag tror de föreställer porrklubbsinteriörer, men jag är inte säker. Jag kommer inte riktigt ihåg. Känslan av att vara besökare i en främmande värld är som allra mest påtaglig i detta spegelrum. Det spelas melankolisk plinkplonkmusik och det är väldigt, väldigt mörkt. Som en filminteriör. Eller en operasceografi. Jag känner hur jag genomgår en transformation. Från besökare, betraktare, blir jag något slags interaktör. Från att blicka utifrån och in till att blicka inifrån och…in. Jag går den slingrande vägen tillbaka till början av utställningen. Är jag bara besökare?

Det hela är starkt, bra, viktigt. Men jag saknar inslag av humor. Något som hade kunnat kontrastera det tryckande svårmodet. Och sammanföra delarna. Kanske till ett gesamtkunstwerk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s