Cullbergbaletten – Jefta van Dinther’s ”The way things go”

"möte"
The way things go är en koreograferad händelsekedja av orsak och verkan” – det läste jag i presentationen över Cullbergbaletten på Kulturhusets hemsida och det var just det jag bjöds på den där soliga fredagen uppe i Foajé 3. Jag stod bland ett femtiotal småpratande människor i det stora rummet, förväntansfull och ovetande om vad jag snart skulle få se. Då klockan blev tolv kom de nio dansarna in ibland oss, utan att säga ett ljud. De hade inga utstickande scenkläder, var vardagligt klädda, osminkade och hade på sig vanliga skor – det skulle kunna ha varit du och jag.

Till en början kändes det lätt förvirrande, jag och han och hon bredvid mig visste inte var eller hur vi skulle placera oss själva. Rummet hade ingen utsatt publikplats utan vi fick stå och sitta där vi själva ville. Inne i rummet fanns ingen riktning, vi fick helt enkelt slappna av och följa dansarnas mönster. En rörelse ledde till en annan, dansarna lät sina kroppsvikter framkalla en ny rörelse, en rörelse som tog oss till ett nytt möte. Domino-effekt.

Dansarnas lugna ansiktsuttryck fick det att se så enkelt ut, kroppens impulser skapade rörelse som i sin tur skapade dans. Det var som om hela publiken tillsammans med dansarna var med. Vi betraktade koreografin utifrån men var på samma gång lika med och fokuserade. Det var som om jag ibland höll andan. Stundtals stod de helt still; då stannade även publiken upp, flyttades närmare varandra och laddade för nästa sekvens.

Mitt under tystnaden spräcktes bubblan, en av dansarna skrek till, ett skrik som kom att skära igenom luften – tonen skapade en ny stämning i rummet och det var som om jag ruskades till. Den tysta koreografin fick en ny vändning. Samma känsla gavs då dansarna klappade händerna – ljuden som framkallades i detta tysta fick mig att på något sätt vakna upp. Plötsligt oväntade gester som överraskade oss i publiken gjorde kompositionen flerdimensionell.

Mot slutet av koreografin – jag vet inte om jag ska kalla det föreställningen? Upplevelsen? Mötet? – ökades tempot och dansarna började andas häftigt, något jag till en början inte lade vidare märkte till, det var först efter några minuter som jag kom på mig själv andas i deras tempo vilket gjorde mig andfådd, varm inombords. Återigen kände jag mig delaktig, delaktig utan att jag själv vetat om det.

Mötet slutade lika plötsligt och enkelt som det började. Dansarna stannade upp och det var som om de visade ett tecken på att det som de skulle berätta för oss var berättat och vi alla i publiken visste att det var slut. Då jag applåderat klart och stod i rulltrappan ner igen kände jag mig full av intryck. Intryck jag inte kunde sätta fingret på var det var. Allt jag visste var att jag hade varit med om ett möte, någonting utöver det vanliga. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s