Miguel Rio Branco

Kulturhuset, Galleri 5. Fredag 7/10, vernissage för utställningen ”SOLO” av Miguel Rio Branco.

Jag hade en inbjudan. Man måste ha en inbjudan för att få komma in. Hälsades välkommen i dörren. Vandrade snabbt genom utställningen och letade mig till vinet som serverades. Tittade mer på bilderna, tittade på de andra besökarna, begrundade.

Efter en stund hälsade kulturhusets chef, Eric Sjöström, alla välkomna. Framförallt drottning Silvia och konstnären själv, Miguel Rio Branco. Eric Sjöström nämnde flera bra saker, som öppenhet och demokrati och sånt. Utställningens producent, Estelle af Malmborg talade varmt om MRB och hans arbete. Hon talade mycket men sa nästan inget som inte kan appliceras på nästan vilken utställning som helst. Den internationella kritikern och redaktören Bill Kouwenhoven talade också han varmt om MRB, om kraften i konsten och de fysiska effekter den har på betraktaren. Halvkokta floskler serverades som de utvalda inbjudna sköljde ner med vin.

Vernissage handlar bokstavligen om yta. Ordet kommer av franskans le jour de vernissage och syftar på dagen innan Parissalongens invigning då konstnärerna fernissade(fr. vernis och eng. varnish) sina målningar för att ge dem skyddande yta. När Parissalongen öppnades för allmänheten låg lukten av fernissa fortfarande tjock i salongen.

Drottningen klippte av ett rött tygband och förklarade utställningen invigd för de invigda med den rätta inställningen. Det blir ofta roligt när kungligheter blandas in, oavsiktligt så. Tänk bara att Sveriges, antagligen världens, finaste litteraturpris överlämnas av Sveriges, kanske världens, minst belästa person. Roligt är kanske fel ord.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utställningen visar bilder som MRB tagit de senaste trettio åren och bredden är stor. Vissa bilder tilltalar mig mer, andra inte alls. Jag gillade framförallt de tidiga svartvita street photography-bilderna och de senare från Tokyo.

Jag kan inte säga att utställningen i sig gjorde något större intryck. Vinflummig och nedsjunken i en skinnsoffa tittade jag på bilder som projicerades mot en vägg. Vid väggen hade man arrangerat genuint slumskrot med riktiga kulhål för att tillföra något viktigt till bilderna. Jag försökte minnas vad de hade sagt, de kunniga, de som förstår och som inte räds att i objektiva termer förklara vad saker betyder. Jag försökte minnas exakt vad det var jag borde känna.

Jag har sett många av bilderna förut. Inte samma, men nästan. I en recension av Clemens Poellinger från 9 oktober på svd.se kunde man bland annat läsa: Bilder från ett hårt och utsatt liv bakom vilka man möjligen kan ana en vit privilegierad persons sociala samvete. Problemet är att det inte är en vit persons sociala samvete som anas, snarare en fotografisk klichés dålig samvete. Hur länge till ska manliga fotografer bli geniförklarade trots att de envisas med att skildra social utsatthet genom att plåta nakna kvinnor och avklädda kvinnokroppar? I sextio år till. Hundra år? Jag kan liksom inte låta bli att ifrågasätta fotografens motiv på grund av valet av motiv.

Jag moraliserar inte över nakenhet eller avkläddhet eller ”den manliga blicken” och jag vill gärna undvika klichéartad bildkritik och hävda att kvinnor aldrig får avbildas som passiva objekt, eftersom i rätt händer kan det ge en kraftfull effekt. Tina Enhoff gör det skickligt i ”Jag är ingenting” där hon gestaltar kvinnor som objekt, som icke-människor, och på så sätt förmedlar hur de behandlas i samhället. I SOLO återkommer flera bilder där kvinnor är nakna och passiva, de sitter eller ligger eller bara står. Ibland reducerade till sina behag, nakna bröst men inget ansikte. Männen på bilderna är aktiva subjekt, så aktiva att de är suddiga, de tränar och boxar. Det är förstås inte automatiskt fel eller dåligt men inte heller speciellt intressant. Ungefär lika tankeväckande som att se ett dussin oljestilleben av fruktfat. Kan bilden av socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor kanske varieras lite? Förnyas då och då?

Det är möjligt att det finns en djupare poesi i bilderna som jag går miste om, att MRB på så sätt kommenterar västvärldens bild av Latinamerika eller nåt. Det är lika möjligt att poesin uppstår i ett önsketänkande om att det ska finnas något mer, något essentiellt. Angående den omtalade fysiska effekten bilderna har på betraktaren så känner jag mig mest håglös. Var det här allt? Finns det nåt undangömt rum fyllt med bilder som jag har missat? Vad är det Estelle af Malmborg och Bill Kouwenhoven ser som inte jag kan se? Svaret är nog att de har sett mycket mer av MRB än det som visas på utställningen. Min besvikelse kommer kanske främst av urvalet av bilder och presentationen av dessa än MRB som konstnär.

Det tjocka lagret fernissa som ska skydda konsten från åskådarnas klåfingrighet ersätts av floskler och gratis rödvin. Vem ifrågasätter kunniga producenter, internationella kritiker och konstnärliga genier? Framförallt nu, när drottningen har klippt av ett tygband och allt.

Utställningen pågår mellan 8 oktober till 29 januari 2012 och är gratis att besöka. Jag tycker man kan gå dit och titta om man inte har något bättre för sig.

Annonser

2 thoughts on “Miguel Rio Branco

  1. Ping: Miguel Rio Brancos utställning Solo får mig att undra: Är jag bara besökare? | B E S Ö K A R N A

  2. Ping: Besökarna fyller 1 år! | B E S Ö K A R N A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s