Internationell författarscen: Herta Müller om inre och yttre motsättningar

Läsning förstör nerverna. Så sa Herta Müllers mor. I barndomshemmets bokhylla fanns Bruckhaus encyklopedi (som morfadern läste som en roman), flera hyllmeter på bokstaven R (rasbiologi), en hel del stalinistisk partihistorisk litteratur samt en läkarbok med tillhörande recept på huskurer.

I den kommunistiska diktatur som rådde i Rumänien mellan 1947 och 1990 sas det att människornas ben inte kunde läka på grund av undernäring. Statens jakt på sanning närde innevånarnas lögner. Den rådande intoleransen mot nonkonformister uttrycktes i hård censur, ett schema för hela tillvaron: man växte upp, gick i skolan, gifte sig, skaffade barn, arbetade och dog. I Herta Müllers hem rådde tystnad. Modern teg om de fem åren i sovjetiskt arbetsläger. Fadern om tiden som SS-soldat. Man teg för att glömma. Arbetade för att avleda tankarna. År 1982 debuterade Herta Müller med den regimkritiska novellsamlingen ”Flackland”. Första versionen var kraftigt nedbantad av Ceauşescusdiktaturens censorer. Nyligen publicerade Wahlström & Widstrand en nyöversättning av originalutgåvan, så som den egentligen skrevs.

Ett återkommande motiv i Müllers böcker är motsättningar, säger Ingrid Elam, litteraturvetaren som intervjuar den från Göteborg nyanlända författaren vid Internationell författarscen (27/9).. Müller nickar medhållande på sitt spartanska vis. Attityden är eftertänksam, hon utstrålar skärpa.

”Hunger och siden” heter en på svenska för första gången nyss utgiven essäsamling av Müller. Ingrid Elam funderar över titeln, och Müller svarar – apropå motsättningar – att den anspelar på de extrema situationer som ofta ger upphov motsättningar i diktaturer. Svält, tvång, regler. Yttre omständigheter, begränsningar av utrymme för den enskilda individen som leder till individens vilja att slå sig fri. Hon talar om diktaturens avsaknad av ett ”jag” till förmån för ett oövervinnerligt ”vi”. Man nämnde aldrig sina egna känslor. Att tala om känslor innebär att tala om sig själv – det gör man inte i diktaturen. Utanför de kollektiva, gemensamma känslorna får inga känslor kännas. Människorna lärde sig det. Levde efter det. Müllers alster utgjorde därmed inte bara hot mot regimen, utan också mot hennes närmaste. Familjen, grannarna i byn – dem hon skrev om. Deras vrede var symptomatisk, menar Müller. Staten ingöt dualism i människorna. Å ena sidan fick man – å andra sidan fick man inte.

Motsättningar, jovisst.

– Men även i de västliga demokratierna, säger Müller och gör citationstecken i luften, finns det motsättningar.

Någon i publiken skrattar hjärtligt. Herta Müllers kritiska blick verkar genomsyra det mesta. Hon antyder att hon anser dagens spring till terapeuten i tid och otid, den ogenerade självcentreringen, kanske bara har fått tigandet att byta spelrum. Hon utvecklar inte vad hon menar, och Ingrid Elam ställer ingen följdfråga. Men hon säger, som något slags konklusion, att människan väl av sin natur består av dem. De inre motsättningarna. Talandet och tigandet. De som hon beskriver i sin vilja att förmedla den förljugna sanningen. För att aldrig tystna, för att alltid fortsätta beskriva hur det var. Trots att modern också sa att den som skriver är galen.

På frågan vad litteraturen gör med människan tänker hon en stund innan hon svarar. Kommer fram till att varje läsare själv har makt att bestämma om denne ska låta sig påverkas av litteraturen eller inte. Tror hon på litteraturen då?

Herta Müller stryker håret bakom öronen, himlar med ögonen och lägger armarna i kors. På den saken är hon inte helt säker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s