Vilken båt?

Uppe i taket i ett mörkt hörn på Kulturhusets våning 0 finns ett konstverk. Var då? Tänker man kanske, men ja – det är sant. År 1974 invigdes vårt kära kulturhus, och samma år invigdes även detta mystiska konstverk. Mystiskt kanske det inte ter sig för den som är över 50 vårar, för den som minns invigningen, och kanske till och med minns de gamla Klarakvarteren som fick stryka med för att Stockholms skulle få ett kulturcentrum i det annars så affärsbetonade området kring T-Centralen.

Mystiskt ter konstverket sig däremot för mig, en inte ens infödd Stockholmare på 22 jordsnurr. Jag kände inte till att det existerade innan april månad i år, då jag av en slump fick höra berättat om det av självaste konstnären i egen hög person. Som relativt van kulturhusbesökare kände jag mig då lite dum, som inte hade någon koll, men efter ytterligare undersökningar har jag förstått att det möjligtvis finns fler som jag själv där ute, fler som aldrig lagt märke till detta konstverk.

Tidigare idag försökte jag leta reda på verket, som sitter i ”spetsen” av Kulturhuset, i den lilla gången som man passerar om man går från foajén mot Klarascenen. Väl framme är det första jag ser en liten svart grind som hindrar mig att gå fram till verket. För att göra budskapet lite extra tydligt så är grinden tejpad med en svart-gul varningstejp, och, om någon trots detta skulle ha missförstått så sitter det på en pelare strax intill en lapp med texten ”STOP! STOPP”. Någon vill absolut inte att jag ska närma mig detta konstverk.

Jag gick efter den något trista upplevelsen förbi informationsdisken på våning Plattan för att gå till botten med mysteriet. I informationen kände personalen givetvis till verket, men inte vad det hette. Efter en stunds letande på det stora nätet så gick det till slut att hitta.

1974 Lars Kleen, Båt och Balkar, konstnärlig utsmyckning, Kulturhuset, Stockholm

Mer än så står inte att finna om denna högst otillgängliga och undanskuffade utsmyckning, och jag frågar mig vad vitsen är med en utsmyckning som ingen känner till? Det kanske finns någon alldeles utmärkt anledning till att man som besökare inte får närma sig verket närmre än tre meter, men vilken är då förklaringen? Varför kan inte Kulturhuset kosta på sig mer vägledning till verket än ett deppigt A4-ark med texten ”STOPP”? Varför känner inte personalen på Kulturhuset till ens titeln på konstverket? Och varför, i hela fridens namn, varför möts man som besökare av svart-gul varningstejp som signalerar byggarbetsplats snarare än konstverk?

Jag har skickat iväg ett mail med frågor till Kultuhuset. Fortsättning följer.

/Frida Berglund

Olovlig fotografering

If your photos aren’t good enough, then you’re not close enough – Robert Capa

Min favoritgenre inom foto är gatufotografering, som inte alls handlar om att fotografera gator utan det som sker på dem. Det vardagliga, det anspråkslösa, de små obetydliga ögonblicken som säger oändligt mycket om världen och tiden vi lever men som blir tydliga först när de fångats på bild.

There are things hidden for all the world until photographed. – Craig Coverdale

Det är en omöjlig konst att bemästra eftersom ett oändligt antal faktorer påverkar bilden. Ögonblick, även de perfekta, försvinner på ett ögonblick. En missad bild är missad för alltid. Fel skärpa, fel exponering, ljus, bakgrund, människor som vandrar in framför kameran, slut på batteri. Allt inverkar. Och även när man lyckats ta bilden man tänkt sig kan det visa sig att den är usel. Ännu en sliten gatufotokliché; gatumusiker, tiggare, söta hundar. Men, den svåraste fotografiska genren riskerar nu att bli ännu svårare. Hopplös.

I en promemoria från Justitiedepartementet föreslås att s.k. olovlig fotogafering ska kriminaliseras. Det ska först och främst bli olagligt att olovligen fotografera någon som befinner sig inomhus i en bostad eller toalett, omklädningsrum eller liknande. Dåliga nyheter för de som gillar att borra hål in till grannens dusch eller montera dolda kameror i toalettstolar. Vilket kanske redan borde vara olagligt.

The marvels of daily life are exciting; no movie director can arrange the unexpected that you find in the street. – Robert Doisneau

Men lagen omfattar även olovlig fotografering på allmän plats om den sker på ett sätt som uppfattas som ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst ett år.

To me, photography is an art of observation. It’s about finding something interesting in an ordinary place… I’ve found it has little to do with the things you see and everything to do with the way you see them. – Elliott Erwitt

Fotografering har alltid setts som potentiellt integritetsproblem (Det är alla som har kvar en skolkatalog från högstadiet smärtsamt medvetna om.) Men vad om är påträngande eller närgånget och kränkande är enligt lagförslaget upp till den enskilde att avgöra, ”Allmänt åtal föreslås få väckas om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är motiverat från allmän synpunkt.” Vad ”allmän synpunkt” är avgörs i domstol.

Enligt förslaget ska det finnas undantag om ”gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Undantagen som nämns är journalistisk och konstnärlig verksamhet. Svenska Fotografers Förbund (SFF) kritiserar lagförslaget i ett läsvärt remissvar där bl.a. föreslås att befintlig lagstiftning moderniseras och smygfotografering i privata utrymmen betecknas som ofredande och stalking, vilket låter som en förnuftig lösning. När det gäller förbud av olovlig fotografering på allmän plats är SFF mest oroade att det ska hämma deras medlemmar i arbetet. Men vad som är ”konstnärligt” och ”försvarligt” ska vara upp till domstolen att besluta.

There is a creative fraction of a second when you are taking a picture. Your eye must see a composition or an expression that life itself offers you, and you must know with intuition when to click the camera. That is the moment the photographer is creative. Oop! The Moment! Once you miss it, it is gone forever. – Henri Cartier-Bresson

Kränkningen uppstår oftare i publiceringen av bilden snarare än vid fotograferingen. En gatufotograf kan ta tiotusentals bilder under många år för att slutgligen välja ut femtio eller hundra som blir en bok eller utställning. Är personerna på de dammiga negativen som det aldrig blev nåt av kränkta för evigt?

Man vet inte hur bilden blir förrän den har tagits. Och omgivningen vet inte vad fotografen ser i sökaren. Var skärpan ligger, vilken brännvidd objektivet har, hur hon exponerar. Fotograferar hon bara suddiga siluetter? Många ikoniska bilder har tagits närgånget utan tillstånd, på allmän plats, av fotografer som Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Robert Capa, Garry Winogrand, Helen Levitt (som nu visas på fotografiska), Martin Parr och Bruce Gilden. Utan dem och deras bilder skulle världen vara mörkare och fattigare och därför är lagförslaget en usel nyhet för alla.

I love the people I photograph. I mean, they’re my friends. I’ve never met most of them or I don’t know them at all, yet through my images I live with them.  – Bruce Gilden

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Olovlig fotografering
Ds 2011:1
Utgiven: 24 januari 2011
Departementsserien (Ds)
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/159570

SFF avvisar lagförslag
http://www.sfoto.se/sff/sffs-remissvar/sff-avvisar-lagforslag

Brasilcine: Rosa Morena

I helgen var det dags för filmfestival på Kulturhuset igen. Denna gång var det brasilianskt på menyn, under namnet Brasilcine. Precis som vid många andra av dessa små filmfestivaler visades filmer på både Klarabiografen i Kulturhuset och på biografen Zita. Och precis som med andra små filmfestivaler är det lätt hänt att man missar festivalen, som inte gör speciellt mycket reklam för sig*. Dessa fantastiska cineastiska projekt, drivna av eldsjälar, lever i skuggan av jättar som Stockholms Filmfestival. Det är synd, eftersom det finns många guldkorn i programmen som man förmodligen aldrig skulle hittat på egen hand.

I söndags var jag och såg vad som visade sig vara just ett sådant guldkorn. ”Rosa Morena” är ett dansk-brasilianskt drama som utspelar sig i  São Paolo. Filmen handlar om Thomas, en dansk homosexuell man som reser till Brasilien för att försöka skaffa barn. Han har försökt adoptera i Danmark, men inte lyckats, och letar nu efter alternativa sätt att uppfylla drömmen om att bli pappa. Det visar sig dock vara svårare än han trott: även i Brasilien kommer lagen i vägen. Men det ska inte hindra honom…
I takt med att Thomas barnlängtan växer minskar också hans moraliska betänkligheter. När han får kontakt med en gravid ung kvinna som kan tänka sig att ”ge bort” sitt barn – mot viss ersättning – tar han chansen. Från början verkar det enkelt: en affärsuppgörelse där alla är vinnare. Men så lätt blir det förstås inte.

Som tittare är det svårt att se på: man ser hur Thomas ger sig ut på djupt vatten, hur han förlorar både kontroll och verklighetsuppfattning. Situationen blir allt mer komplicerad, och det eskalerar snabbt. I sin desperation blir Thomas naiv och blind.
Jag känner att det här kan aldrig sluta väl. Flera gånger blir det så jobbigt att jag vill lämna salongen. Det bokstavligen rycker i benen på mig. Men jag sitter kvar, som fastlåst i stolen (om än med huvudet bortvänt ibland).

Efteråt frågar jag mig själv varför. Varför härdade jag ut? Varför satt jag kvar fast det kändes så tungt?
Svaret är enkelt: Jag ville veta hur det skulle gå.

Det handlar inte om nyfikenhet. I en sämre film hade det lätt kunnat bli för mycket av alla problem, och då räcker inte nyfikenhet till. Men i ”Rosa Morena” lyckas man med något mycket viktigt: man gör karaktärerna mänskliga. Det går att känna sympati för dem. Under hela berättelsen känner jag med Thomas. Jag förlåter honom till och med, trots alla hans misstag. Och även om jag själv inte kan identifiera mig med Thomas barnlängtan kan jag förstå honom. Häri ligger filmens styrka. Ingenting förenklas. Den gör inte Thomas till skurk, och inte till hjälten som räddar ett barn ur slummen. Den gör honom till människa.
De andra karaktärerna i filmen är inte lika framträdande, men minst lika mänskliga. Ner till minsta biroll.

”Rosa Morena” är en mycket bra film. Den behandlar ett svårt ämne utan att förenkla det. Man väjer inte för något; man visar São Paolos kåkstäder, droger, alkoholism och fattigdom. Människor som gett upp. Men också människor som vågar hoppas, längta och drömma.

Jag vet inte om filmen går att få tag på i Sverige, men om jag fick skulle SVT visa den å det snaraste. (Det skulle passa utmärkt som en uppföljning på dokumentärserien ”Barn till varje pris”, som sänds i svt under hösten och som handlar just om ofrivillig barnlöshet.)

Här är en trailer:

* Mitt bästa tips för att öka chansen att hitta filmfestivalerna, är att göra ett bokmärke för Kulturhusets hemsida, så att du kommer ihåg att gå in och kolla vad som är på gång. (Det finns en särskild flik för film.) Och så läsa Besökarna förstås, men vi skriver ju oftast först i efterhand.

Lunch It!

Vilken lunch! När jag steg ut ur personalhissen och hörde musiken kände jag att ”det är inte sant! Vad är detta?!” Jag blev positivt överraskad när jag steg in i Studion och såg alla människor som var på plats denna Lunch Beat (25/10).

Jag uppfattade atmosfären som glad, trevlig och allmänt positiv där alla dansade, minglade, rörde sig till musiken och socialiserade tuggandes på lunchen. Jag tänkte att detta var verkligen en fristad undan jobb och ansvar, en timmes flykt undan jobbet för kontorsnissar, affärsbiträden och bibliotekarier för att släppa loss och bara ha kul. Ett bevis på att man faktiskt kan ha roligt utan alkohol och att det nödvändigtvis inte måste vara fredag eller lördag kväll för att dansa.

Klubb Freshest – En fräsch, lite lesbisk klubb.

Hej alla.
I lördags var jag och min kille på Klubb Freshest på Studion. Vi kom dit vid 22:30, efter en hemmaförfest med nachos, salsa och en hel del tequila. Min första tanke: Det står tre vakter i dörren, plus en tjej som sitter i kassan, plus en till vakt precis när vi ska gå in. Okej, fem säkerhetspersoner innan jag ens sett en människa.
När vi väl kom in ser jag små små klasar av människor och två vakter till.
I baren står fem (!) personer och ser dryga ut.
Några kvinnor spelar pingis.
Mitt fösta intryck: alkoholfri mellanstadiefest.
Fick senare under kvällen höra att Kulturhuset är väldigt noga med vakter kontra antalet besökare, vilket till en början ter sig väldigt lustigt. Varför ska Kulturhusets klubb husera med fler vakter än en vanlig nattklubb? Studion tror jag är en betydligt lugnare klubb än vilken annan klubb i Stockholm stad som helst (skulle jag påstå och tro).

Vid en första anblick påminner Klubb Freshest väldigt mycket om numera nedlagda Högkvarteret. Klientelet är väldigt queer med en stor touch av korta frisyrer och lite lesbianism (klippte själv håret igår och stoltserar nu själv med en lite stereotyplesbisk frisyr).
Något senare än utlovade 22:30 började en dryg timme med queera och feministiska uppträdanden. Har aldrig förstått mig på det där med queer feministperformance/uppträdande; det får mig alltid att fundera i tankar om kvalitet.
Jag kan väl inte påstå att jag höll fokus på uppträdandena som avlöste varandra ganska rappt 100% hela tiden, men det som slog mig efter ett tag var: Varför måste det alltid vara två tjejer på scenen som inte är jättebra på att sjunga eller spela sina instrument. Är det vad som definierar queer konst? Lite slappt? Lite: jag-bryr-mig-inte-om-jag-inte-kan-spela-jag-är-queer? Själv tycker jag att det är väldigt trist att behöva lyssna på någon som gör egen hittepåcountry med feministisk ton och gör det halvtaffligt. Varför kan man inte göra det bra för en gångs skull? Varför inte ställa sig på scenen och faktiskt vara riktigt jävla bra på countryn? Inte bara vara lite ironisk/fräck och sjunga dåligt.

Efter ett tag börjar det strömma på med folk vilket gör mig bättre till mods.
Klubb Freshest är bäst när det gäller musik och dansgolv. Det är sällan jag upplever att folk dansar på riktigt som jag gjorde i lördags. ALLA dansade. Eller så var det bara att min promillehalt ökade i takt med att bpm:en ökade.
Jag hade ändå såpass kul att jag, efter att till en början bestämt att vi skulle avlägsna oss vid 00 eftersom att jag skulle jobba dagen efter, sa: vi stannar längre! Jag vill dansa!
Det är ett gott tecken. När Oskar vill stanna.

Kan man locka med lite bättre ”artister” till de första timmarna tror jag att Klubb Freshest kan bli en bredare, och bättre, arvtagare till Högkvarterets feministiskt queera arv. Lokalen är betydligt bättre och kan potentiellt fyllas med betydligt fler personer. Jag tror att intresset finns och jag tror att man skulle kunna locka dit fler ”söderfolk” från de lite större ställena som Södra teatern eller liknande. Vi som kanske klassar oss till den lite mer söder-queer-gay-genren är inte direkt bortskämda på bra klubbar. Därför tycket jag att Klubb Freshest behövs.
Vi behöver fler ställen att gå till i den här stan!

Tack Malin och Talia för att ni vet vad vi lesbiska bögar (och liktyckande/likasinnade/andra/queera) vill dansa till.

(Tänkte bara anmärka på en sista grej: baren stoltserar inte direkt med ett gediget utbud av alkohol, varför tar man då ut relativt dyra priser för en öl eller drink? De där priserna borde Kulturhuset se över ganska omgående tycker jag. Vi kan väl omöjligt betala för ”läget” (platsen)? Men som en medskribent skrev: Kulturhuset är inte direkt känt för sina billiga priser på caféer, och man verkar inte göra ett undantag för en nyöppnad klubb som riktar sig mot ett yngre klientel heller. Synd!)

(foto: Anna Classon. Objekt: Malin Träff och Talia Gallegos Fadda, skaparna av Klubb Freshest och Freshest: The Evolution of Streetdance)

Detroit – ett självporträtt

MC5, Iggy Pop And The Stooges, Alice Cooper och KISS är bara några namn som satt staden Detroit på kartan. Andra faktorer är Henry Ford, General Motors och DaimlerChrysler. Men så hände något. På grund av bensinkrisen på 70-talet flyttade produktionen till Asien och en kraftig avfolkning av staden och nedläggningar av industrier skedde. Enligt wikipedia blev Detroit en av de fattigaste städerna i USA och har idag en hög kriminalitet som motsvarar 33 %.

I utställningen ”Detroit – ett självporträtt”, som visas just nu i Lilla galleriet vid Bibliotek Plattan, har Arianna Arcara och Luca Santees samlat hundratals bilder från 1980- och 90-talet för att illustrera staden Detroit under den tid då staden började falla samman. Fotografierna har konstnärerna hittat och de flesta verkar vara polisbilder för identifikation och bevis. Bilderna ger mig en ödslig känsla från en stad som en gång var blomstrande och full av liv förvandlad till en spökstad anno vilda västern.

Andra känslor är tomhet, kyla, misär och frågor. Varför lämnades dessa bilder kvar? Hade de utflyttade familjerna/personerna för mycket att bära? Kanske ville de förtränga minnet av Detroit för att på lättaste sätt börja om från början någon annanstans.

För bilderna är definitivt starka. På grund av värme, fukt och kyla tycks människorna på polaroidbilderna vara förvandlade till spektrala uppenbarelser, nästan spöklika ting. Och bilderna på de bruna, sunkiga nerbrända husen och dess interiörer är kompletta med blodfläckar på golv och heltäckningsmattor. Andra bilder visar krockade, kanske också sönderslagna, bilar varav en av bilderna illustrerar en död man liggandes på den kalla asfaltvägen. En annan bild visar bilens blodiga instrumentbräda- och sittplats. Ett antal hot- och mordbrev finns uppsatta att läsa och under läsningen chockades jag av vreden, hatet och frustrationen i breven jag läste.

Jag tycker definitivt att utställningen är värt ett besök för att uppleva den totala stämningen av hur en blomstrande stad faller samman och varför. Vad krävs det egentligen för att rasera ett samhälle och lämna dess befolkning helt utblottade? Hur ser tillvaron ut för de kvarvarande människorna?

Jag tror att desperation, en oförklarlig rädsla för framtiden, kriminalitet och massutvandring skulle kunna ödelägga samtliga städer och civilisationer. Detroits huvudnäring var på den tiden bilindustrin och när den flyttade i takt med bensinkrisen uppstod stor arbetslöshet och därmed desperation och en fruktan för vad som skulle hända nu. Om en stads medborgare tar sitt pick och pack för att inte återvända igen eller inom en snar framtid lämnas stora luckor, ibland så pass stora att de inte kan fyllas igen. Som i Detroits fall . Därav denna utställning.

Rum för barn i bilder

Var är "Barn för rum"? Är vi framme snart? Foto: Aya Stehager

Var är "Barn för rum"? Är vi framme snart? Foto: Aya Stehager

Äntligen framme på Rum för barn. Foto: Aya Stehager

Äntligen framme på Rum för barn. Foto: Aya Stehager

Nu ska vi läsa! Foto: Aya Stehager
Nu ska vi läsa! Foto: Aya Stehager
Eller klättra upp ända till taket ... Foto: Aya Stehager

Eller klättra upp ända till taket ... Foto: Aya Stehager

Mysigaste läshörnan är under trappan. Foto: Aya Stehager
Mysigaste läshörnan är under trappan. Foto: Aya Stehager

Full fart mot utklädningskläderna! Foto: Aya Stehager

Full fart mot utklädningskläderna! Foto: Aya Stehager

Drake kanske? Foto: Aya Stehager

Drake kanske? Foto: Aya Stehager

Eller cowboy? Foto: Aya Stehager

Eller cowboy? Foto: Aya Stehager