Eldflugornas grav. Regisserad av Isao Takahata, baserad på en roman av Akiyuki Nosaka

Jag visste inte så mycket om denna film innan. Bara att den var skapad på Studio Ghibli och att det handlade om 2 syskon som dör under andra världskriget.

Hela familjen följde med och vi tillbringade först en halvtimme nere på Plattans fik med en kopp kaffe och biskvi samt pärondricka och chokladboll. Efter det strosade vi in på Serieteket och slog ihjäl 40 välbefinnande minuter med att läsa manga. En halvtimme innan man fick komma in ställde vi oss vid insläppet – platserna är ju onumrerade – och medan jag skickade familjen att titta och sedan avlägga åsiktsrapport om utställningen Cocong som är på Ekoteket, just vid Klara-bion, stod jag skamlöst längst fram och smuttade uppskattat på det kaffe som bjöds för att visningen blev en aning försenad .

Pluspoäng för för kaffet – dottern blev erbjuden mjölk – Gilla.

Väl på plats i salongen öppnades medhavande kakpaket – för att det inte skulle prasslas under filmen och fram åkte – tadaa: en filt till dottern! (jag hade dock 2 till ifall att). Dotterns filt behövdes av 2 skäl. Ni kommer läsa vilka och för er som läst mitt inslag om Warren Ellis kan nog räkna ut ett av dem 😉 .

Så gick filmen igång.

Omgående slår den mörka tonen an då vi utan omsvep får veta av huvudkaraktären Seita själv, att natten han dog var den 21 september. Efter det rör sig filmen bakåt i tiden men inte så långt att vi får se deras vardagsliv innan kriget utan bara så långt tillbaka att man förstår att familjen, kriget till trots, levt i rätt bra välstånd. Mest ensam med deras mamma då pappan är officer i flottan och utkallad. Vi hoppar till en tidpunkt då ännu en bombräd görs mot hans hemstad Kobe. Mamman går i förväg till ett av skyddsrummen – som blir träffat och hon skadas oerhört svårt och överlever inte länge efter.

Nu börjar kampen för den 14-årige Seita att överleva – och ta hand om sin lillasyster Setsuko – jag skulle gissa att hon är runt 4 år. De får flytta till sin faster men hon är en passivt aggressiv kvinna som blev hjärtligt illa omtyckt av hela min familj och säkerligen hela salongen då hon utnyttjar de båda barnens utsatthet att vara utan föräldrar och vänder deras hemska situation mot dem. Seita försöker kontakta deras pappa men får inget svar. Situationen hos fastern blir ohållbar och barnen bestämmer sig för att flytta. Nu följer en ganska ljus tid men bristen på mat och omtanken och kärlek från någon vuxen börjar ta ut sin rätt och mörkret kommer närmre. Setsuko som är yngst tål sämst den dåliga kosten och börjar gå mot svår undernäring.

Hela filmen igenom har jag hållt en distans till det jag såg, men när han sitter där ensam och tar på sig begravningsceremonin för sin lillasyster – och dessutom kremera henne – då börjar jag gråta över det tunga ansvar han tog på sig. Att han ändå levde vidare ett tag efteråt… men hur såg det livet ut, innan han själv dog? Letade han sin pappa? Sina släktingar i Tokyo? Slogs han med andra föräldralösa om maten på gatorna eller var dom ett gäng? Varför satt han på stationen – väntade han på att få se ett bekant ansikte?

Filmen som är 88 minuter lång kändes mer som max 30. Filmen är ambivalent. Bildspelen känns storslagna och enkla, situationerna är basic men komplexa, syskonen pratar inte så mycket med varandra och ändå säger de massor med sina kroppsspråk, miner och gemensamma skratt och tårar och historien känns komprimerad men det är i positiv bemärkelse. Vi skrattar faktiskt också emellanåt – den är inte ett idel jämmer och elände. Regissören Isao skildrar det hela med utmärkt balans mellan det ljusa lätta och tunga mörka i tillvaron de lever i och han rör sig ledigt mellan ”nutid” och dåtid och det är inte svårt att hänga med vilket som är vad.

Den lämnar så otroligt mycket utrymme för egna funderingar och fantasier.

Det här är en film jag inte kommer se igen – inte för att den är dålig utan för att den sätter sig redan efter första gången. Den har blivit jämförd med Schindlers list – jag kan förstå varför. Den har jag heller inte sett en gång till och den bär jag ännu med mig.

Filten, den användes dels till att hålla värmen men också för dottern att gömma sig i när det blev läskigt under bombanfallen. Är det en film för barn? Ja, stora barn – den är från 11 år. Jag blev lite förvånad att våran dotter var det enda barnet där, som jag såg i alla fall. Däremot skulle jag inte rekommendera att låta barn under 13 år se den ensam. Det är nog skönt att ha en vuxen famn att krypa in i när man ser en film som får en att känna hur stor och djup ensamheten och längtan efter mamma och pappa kan vara.

Om ni inte sett denna film – se den.

Jag rekommenderar en dos lättsamhet efteråt – inte för att smita det svåra utan för att ge det tid att landa. Vi stack hem och såg Beppes Gonattstund 🙂

Filmen finns kvar hos oss än och kommer nog stanna ett tag och det är helt ok.

Ni kan läsa lite mer om författaren och filmen: HÄR

Vi syns!

Jennie

Annonser
Det här inlägget postades i Film av Jennie Johansson♥. Bokmärk permalänken.

Om Jennie Johansson♥

Produktiv ide spruta som älskar att ta det lugnt mellan varven. Estetiskt känslig och jättesnäll. Fördomsfri men tolererar inte rasism, mobbing eller diktatorer. Anser att balans är A och O. Att vara kreativ är ett grunddrag jag äger som speglar sig i nästan allt jag gör. Jag tror inte på begränsningar, jag tror på många val och det under ansvar. Och jag älskar att upptäcka, utforska och utbilda mig. Jag läser en massa och har ofta SVT2 på, grymma program Ppl - kolla in. Är familjens MangaNörd fast vi allihopa gillar genren ~ Kawaii är en livsstil. Älskar film och serier. Går gärna på utställningar, seminarium, konserter och teater. I min familj citerar vi Simpson lika ofta som från Amarcord, Gilmore girls, Star wars och LOTR för att nämna några. Livet är kort men STORT. Amen ;) Tryck på den lila bilden här uppe till höger om brevid texten så kommer ni till länkar där ni hittar mig. Ex bloggen, Sourze etc

2 thoughts on “Eldflugornas grav. Regisserad av Isao Takahata, baserad på en roman av Akiyuki Nosaka

  1. Jennie – vilken bra recension och det verkar som en bra, och sorglig, film. Jag tycker om din stil – att blanda dina personliga kommentarer kring filtar och kaffe och biskvier med kloka tankar om filmen och huvudpersonerna – tack för läsning om något jag inte skulle ha vetat någonting om utan dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s