STOFF: Perhaps, perhaps, quizás …

Foto: Leonardo Manzo

”Perhaps, perhaps, quizás av och med Gabriela Munoz är en clownföreställning som leker med idén om ensamhet, hopp och väntan på rätt man”, ur programmet till Stockholm Fringe Fest 2011 (STOFF).

När jag väl kommer fram till det solsmekta Kulturhustaket (27/8) efter att ha passerat tre nakenchockande Beckettdeklamerande performanceartister, det är ju trots allt STOFF!, landar jag mitt i ensamheten. En uttråkad clown, Greta, klädd i solkigt vita brudkläder, ligger på en soffa och äter tårta med hela handen (härligt klassiskt galen-kvinnobeteende, senast sett i von Triers Melancholia). Hon passar på att spruta lite grädde rakt in i munnen, till publikens förtjusning. Men så bromsar hennes röda plutmunstugg långsamt in och hon möter min blick. Först blir hon orolig. Så tveksam. Rädd? Nej, listig! Och så, tjoff, har hon drämt ner plastbrudparet mitt i den före detta bröllopstårtan! Jubel utbryter!

Munoz clown Greta gestaltar på ett effektfullt sätt alla tänkbara klichéer/sanningar om ensamhet och tvåsamhet när hon trär på en ring på sitt eget långfinger och ger oss alla fingret, ”titta bara!”. Hon gör därefter en lika enkel som genialisk personlig altargång av en toarulle som hon rullar ut i publiken och sen marscherar fram över med en medfaren blomkvast i högsta hugg, nynnande Wagners Treulich geführt.

Väl nere hos oss utser hon sin drömprins i publiken och flörtar vilt och utstuderat med min bänkgranne. ”Only you” spelas på högsta volym, och insatsen höjs när alla vi runt omkring dem skrattar och applåderar. Men icke, hon tvingas ge upp när han bara rycker på axlarna och stirrar på sina skor. Då förändras stämningen omedelbart. Alla ler nervöst eller börjar studera sina egna skor med nymornat intresse. Vi är ju bara publik här, vi vill inte DELTA i föreställningen. Eller? Clownen har hittat ett nytt offer, en annan STOFF-artist med dreads till knäna, och ja, de får ögonkontakt! Med hårfagre ”maken” vid armen klampar hon stolt upp på scenen igen alltmedan ”Only you” återigen spelas på högsta volym. En Yoko Ono-look-a-like fotograferar frenetiskt framme vid scenen, alla fotar! Lättat jubel utbryter och föreställningen kan fortsätta mot sitt obevekliga slut …

Efter föreställningen får jag några ord med Gabriela Munoz. Hon berättar att hon med sin clown Greta vill undersöka allas vår längtan efter kärlek och kontakt med andra människor. Föreställningen har vuxit fram efter många långa samtal med goda vänner om vilka förväntningar vi har på livet, på oss själva och på våra partners.

För Gabriela Munoz handlar föreställningen också mycket om själva rummet som Greta vistas i, hennes desperata längtan efter ett hem, efter Svenssonlivet. Eftersom Munoz månadsvis befinner sig på långa resor från sitt hemland Mexiko får hon nämligen ofta frågan om hon inte saknar ett fast hem, men hennes eget svar är: ”Vi bär vårt hem inom oss”. Bor man i en kappsäck är det förstås en rationell inställning!

Vi pratar vidare om Greta. Hon kan bara vara nöjd i sin relation ett kort tag innan den börjar skava och hon lämnar. Kanske är det själva drömmerierna och jakten på en partner som lockar henne mest? Ingen man kan ju vara lika perfekt som fracken som hänger där på galgen och väntar. Mitt i prick. Hur vanligt är det inte idag att betrakta sina relationer och partners som ett slags konsumtionsvaror, som man uppgraderar till nya efter ett tag? Slit-och-släng-relationer …

Föreställningen om Greta visar kanske hur omöjligt det är att älska en drömmare, eller en clown. Men Gabriela Munoz kan man älska, sín problema!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s