Cocong – hus för framtiden

Jag var och kikade på utställningen Cocong igårkväll. Det är Elise Grosse och Nadia Tolstoy som är initiativtagare till denna utställning som visar olika modeller på hur vi kan bo mer miljövänligt i framtiden. Modellerna visas på Ekoteket nu fram till 16 oktober i skala 1:10. Dessa hus är kanske inte direkt beboliga utan är till för inspiration för att skapa mer hållbara lösningar. Det som är roligt är att man har släppt lös fantasin, det krävs ju att man går utanför ramarna för att man ska lyckas skapa nytt i framtiden. Cocongs syfte är att vi kan och bör tänka mer kreativt samt skapa en debatt kring detta.

Det är sex olika modeller som alla på sitt sätt vill bidra till miljön. Jag tänkte ge korta sammanfattningar om alla men har ni vägarna förbi Ekoteket så tycker jag att ni ska spana in dessa små hus! Där finns det också ett häfte att bläddra och läsa i om man vill ha ännu mer fakta om modellerna.

Back to the Future handlar om att minimera energiförlusten genom tjocka väggar och små öppningar. Precis som i medeltida stenhus. Fasaden här är klädd i tjärade lärkspån som kan ha en livslängd på upp till 50 år. Isoleringen i väggarna är linbaserade. Förr tätade man timmerhusen med lin, särskilt i traker där det odlades mycket lin.

 

Mode de Vie – att odla ett hus? Mode de Vie är till 100 % växtmaterial. Taket, väggarna och golvet är byggda av fura. Väggarna är täckta av växter så det vattnar och göder sig själv i den vertikala trädgården. Ett underhållsfritt sedumtak hjälper bland annat mot regn, dämpar buller och fungerar som viktiga foderväxter för humlor och bin. Ni som har läst mitt förra inlägg vet ju hur viktiga våra söta humlor och bin är för hela ekosystemet.

 

Flow är också intressant och visar på hur man genom byggnadens utformning tar
till vara på luftens strömningar och energin från vinden. Formen på Flow ger
ett vindtryck under ett diskformat tak så när det blåser så roterar turbinvingarna vinkelrätt mot vindens riktning. Flow gillar jag, så otroligt fint! Kanske fascineras jag mest av vinden som fenomen också… tänk att något som vi varken kan se eller ta på ändå kan påverka så mycket. För hur skulle du beskriva vinden för någon som aldrig har känt den? Det är nästan lite mysik över vindar och med lite fantasi skulle jag gärna bo i det här huset!

 

YtaStyrkaLätthet visar hur vi kan minska materialåtgången genom lätta strukturer. Reducerad produktionsenergi, fler och nya designmöjligheter och förbättrad arbetsmiljö är några fördelar med YSL. Till och mer under transport sparar man på energin,
eftersom materialen är lättare att transportera och hantera. Re-board är en pappersbaserad skiva som har en naturlig isoleringsförmåga. Kirigamiteknik är en kombination av att skära och vika. Av lätta, platta skivor kan man skapa olika
3- dimensionella strukturer som dessutom är lätta att hantera då de platta
paketen fälls upp på plats. Det i sin tur sparar på resurser även i montage och
transport.

 

Studio 54 visar hur man genom placering av byggnaden i förhållande till solens bana på himlen kan ge solenergimaximering. En av paviljongens tre visionära tekniker består av solceller i glasfasaderna. De är utvecklade av NLAB Solar och genererar el samtidigt som de kan fungera som solskydd. Det här är en produkt som kommer att finnas på marknaden om 2 år. Solar Ivy är den andra tekniken och består av polyeten blad, organiska solceller och ett nät av rostfritt stål. Det kan också användas för att styra värmestrålning, ljus och utsikt invändigt. Paviljongen visar också skivmaterialet Butong vars bubbliga struktur minimerar användningen av elektriskt ljus dagtid.

 

Vintage visar tre olika sätt att utnyttja återvinning i en byggprocess. Den första handlar om att återanvända färdiga byggnadsdelar. Det andra att använda beprövade och återvunna material, som redan finns ute på marknaden. Det tredje sättet handlar om att experimentera fram nya material där man har ett överskott av just gamla material.

Ett exempel som tas är att om man ofta har problem efter en jordbävning att frakta iväg alla gamla rasrester av byggnader, varför inte använda dessa i nya konstruktioner?

Så med lite fantasi – Vilket av husen skulle du välja att bo i och varför?

Trevlig helg alla!

 

 

 

 

 

 

Bibliotek Plattan: en betraktelse

När Kulturhuset gjordes om försvann Läsesalongen. Jag vet att många var ledsna över detta – men själv har jag sedan dess besökt Bibliotek Plattan betydligt fler gånger än jag någonsin var på Läsesalongen. Detta av flera skäl – nedan listar jag bibliotekets (i mitt tycke) främsta fördelar.

Tillgänglighet
En lånebok som måste lämnas tillbaka senast idag, en massa ärenden att stå i och inte tid att gå till biblioteket? Jamen, just det, Plattan ligger ju på vägen!
Oavsett om det är spontant eller planerat känns Plattan betydligt lättare att ”svänga förbi” än Läsesalongen gjorde – trots att det rör sig om samma byggnad. Dessutom kan jag tänka mig att en och annan Stockholmsturist har irrat sig in i biblioteket sedan det flyttade. Det är kul – hur ofta går man på bibliotek när man är ute och reser?

Inspiration
Bibliotek Plattan har inte den traditionella biblioteksuppställningen på sina hyllor, utan böckerna är organiserade efter teman som ”Stadsliv” och ”Berättelser”. Mer än en gång har detta fått mig att plocka på mig böcker som jag aldrig skulle ha letat upp ”med flit”. Här finns inget jätteutbud, men på något sätt är det skönt: man överväldigas inte av mängden, utan får känslan av ett kvalitativt urval. På så sätt är det lite som en exklusiv butik, fast utan den där stela känslan av se-men-inte-röra som brukar drabba åtminstone mig i såna miljöer (på biblioteket har alla råd)!

Dynamik
När man säger bibliotek tänker många säkert på tystnad. När jag behöver en helt tyst läsplats, då går jag till Stadsbiblioteket, universitetsbiblioteket – eller stannar hemma. Men ibland vill jag ha lite lagom liv och rörelse omkring mig, och vara bland folk. På Bibliotek Plattan kan man sätta sig i ett hörn och läsa och samtidigt känna av storstadspulsen – utan att behöva sitta på ett kafé och tvångsfika för att uppnå samma effekt. Dessutom kan det hända att någon tar kontakt med en, helt spontant. Sist jag var här fick jag prata både franska och engelska.

Vad tycker du om Bibliotek Plattan?

Vad är Kulturhuset för dig?

Som rubriken frågar finns det säkerligen lika många svar som det finns människor i Stockholm.
Kulturhuset för mig är ett ganska dåligt café högst upp, spännande bottenplan, en ständig strid av kultur i alla dess former samt Stockholms Stadsteater. Om jag ska vara ärlig så har väl Kulturhuset mest betytt Stockholms Stadsteater för mig. För det är nog där jag känner mig mest hemma, på scenen. Inte speciellt mycket bland anime eller författarscener.
Jag tänker såhär: Vad är Kulturhuset för dig? Vad skulle du vilja att jag skrev om nästa gång? Jag tänker att jag kanske skulle ge mig på recensioner av kanske caféerna och annat som finns på Kulturhuset. Vi kanske kan bedöma saker från 1 Besökare till 5 Besökare?! Det tror jag att vi provar.
Tänkte börja med ett återbesök högst upp i huset och se ifall det välbesökta cafét kan rädda upp sig från 1 Besökare till något annat.

Animevolution dag 4 och mer info om resterande festival-events och filmer!

Klarabiografen_Anime_DunwichK1-lu.jpg   AnimevolutionK13-lu.jpg     AnimevolutionK11-hu.jpg

KOMMANDE FILMER: 

AnimevolutionK4-hu.jpg     AnimevolutionK12-hu.jpg     AnimevolutionK13-hu.jpgAnimevolutionK14-hu.jpg 

Klarabiografen_Anime_Sailor MoonK1-hu.jpg   AnimevolutionK5-hu.jpgKlarabiografen_Animevolution_KaijiLogoK2-hu.jpg

Jag upplevde flödet ännu smidigare idag, med allt från övergångarna mellan filmerna, till själva stilen de var tecknade i och de flesta hade en lagom längd. Fortfarande i svartvitt men med mer nyanser i skuggor och skarpare bild. Det var endast en eller två som slutade tvärt och några få som var vaga i skärpa men med tanke på hur gamla filmerna är är det oerhört bra jobbat. Och ljudet var perfekt. Inga nervikta öron idag! Själva teman i filmerna varierade från dolda politiska synpunkter till folksägner och givetvis nöje!

I alla fall är jag superglad att jag fick chansen att gå sista visningen.

Det var otroligt roligt att salongen var så full!! Jag såg typ två tomma säten. Publiken var taggad och glad – Calle öppnade med en kort inledning och lämnade över ordet till Larry Greenberg. Och jag blev jätteglad att Larry fick en rejäl applåd efter sitt intro men också efter sista filmen – ganimen – då allting var över. Jag tycker det är häftigt att han tagit sig tid att flyga till Sverige och delta i detta, han är ju själv en kunnig ”mogul” inom branschen – prova googla honom så får ni se själva. Förstå att få sitta ner med honom och bara höra hur allt startade för honom och allt han fått uppleva och se! Blev tyvärr för blyg för att fråga om någon kunde fota oss tillsammans då jag hade chansen-  hade varit Kult – men den känslan tänker jag aldrig mer låta vinna. Nästa gång ska jag fråga!

I alla fall var det himla rolig publik idag och det skrattades och ropades och spontanapplåder utbröt ganska ofta. Disc 4 slutade dock så tvärt att vi satt som nyvakna ugglor och blinkade när lamporna tändes. Larry pratade lite mer och pushade för ga-nimen som skulle komma efter och varnade också att de som var känsliga eller inte gillade skräck inte borde stanna och titta.

15 minuters paus inleddes. Jag satt kvar under dunjackan – jepp, det var kallt men tack vare den fulla salongen inte så farligt som tidigare – och mumsade i mig medhavd matsäck och vilade lite. Min stolsgranne kom tillbaka. Han hade varit alla fyra dagarna så jag frågade honom om gårdagens visning och vad han tycker om ga-nime. Vi enades om att det är väldigt roligt att fått vara med från start och att vi nu var nyfikna på sista ga-nimefilmen. Den skulle vara något skräckbetonad och jag gillar att se på skräckfilm emellanåt fast jag sällan blir rädd – kanske för att jag mer tittar på själva sättet de filmat, vinklar, filter, effekterna osv.

Låt mig säga såhär:

Om du gillar Stephen King och hans stil att framföra historia- på film eller i bokform – och känner att det når in, gillar du den sista filmen.

Om du är som mig och istället oftast börjar skratta eller tycker att det är bara FÖR konstigt med Stephen King skulle du förmodligen reagerat som mig ( jag har både läst och sett flera av hans filmer).

Jag led.

Jag var nyfiken och intresserad när den satte igång men det togs snabbt ur mig. När den korta filmen gick till sitt slut tänkte jag lättat: Det var 30 snabba minuter! varpå nästa sekvens sätter igång….. jag bet ihop och försökte hålla mig neutral och koncentrera mig på vinklar, ljussättning och miljön – det gick sådär – och när den var slut, blev jag lättad… tills nästa sekvens satte igång!!! Hur många gummimuns-grinande modellera-gubbar kan man egentligen tåla??

Där gav jag upp och satt med halvrynkade ögonbryn och ett förmodligen lätt irriterat, misstroget och ibland full i skrattuttryck i ansiktet med armarna i kors och en isande känsla i magen att Det tar aldrig slut!

Denna ga-nime är baserad på H.P Lovecrafts spökhistorier. Karaktärerna var gjorda av modellera – vilket alltid får mig att tänka på barnprogram –  men miljöerna var dock intressanta och påminde till viss del om Tim Burtons Corpse bride fast råare och ”fulare” men det var allt. Jag tycker inte heller att den riktig följde vad jag uppfattat att ga-nime ska vara men som sagt är ju genren i utvecklingsfasen ännu.

Det var helt enkelt som en film med korta noveller för Skum Skräck-älskande människor i överlag. Och möjligen en fascination för modellera-gubbar!

När lampan tändes stirrade jag på stolsgrannen. Vi var lika stumma båda två först men kunde sedan efter att jag frågat vad han ansåg enas om att den var skum och för att citera honom – ”Inte ett dugg likt om man jämför med den igår!” – sedan var jag tvungen rusa men om Du som satt brevid mig idag läser detta – gå in på min blogg och lämna din åsikt för jag vill veta mer om vad du tyckte 🙂 Sen glömde jag säga att Pokemón är grymma men jag gillar Digimon snäppet bättre 😀

Men jag är glad att jag fått chansen att vara med om denna start på festivalen och håller långa tummar och tår att den blir ett stående inslag många år framöver.

Nu kommer info om kommande events och filmer:

Nästa helg 1-2 oktober är rätt späckad och utspridd över staden.

På Klara bion vigs den åt mannen som kallas ”Mangans Gudfader”:  Osamu Tezuka och nu är det barnvänlig så ta med dina barn, småsyskon eller andra lyckostar till ungar att få se manga på stor duk!! Givet är det för vuxna också.

Många glömmer att det ÄR tillåtet för vuxna att gilla manga och att det är COOLT att ha sin favoritmanga på matboxen, t-shirten eller som bakgrund på datan! Hear! Hear!

Lördag 1 okt

Astroboy 13:00 – 15:30 del 1-4

The phoenix 16:00 – 18:30 del 1-4

Söndag 2 okt

 ”Jungle emperor Leo” 14:00-16:30 en 106 minuter lång tv-special

Här kan ni läsa mer om dem.

Ni hittar biljetter här!

Samma helg pågår det massor med roligheter i Järfälla och Jakobsberg. Checka in coola workshops – dom kostar dock en slant men materialet ingår och man betalar för båda dagarna,  chansen att se ”Min granne Totoro” på bio a´ 60kr– det är en upplevelse kan jag lova – missa inte – eller varför inte prova gratis aikido från 8 år och uppåt i Jakobsbergs sporthall, C-hallen. All info om detta hittar ni här

Helgen efter som är lör 8 okt – sön 9 okt bjuder Klara bion på både Shôjo-anime – Tjejmanga och Nytt och kritikerrosat!

Lör 8 okt – Shôjo-anime

Först ut vår allas ”Sailormoon” 13:00-15:30 del 1-4

Sedan följer ” Heart catch pretty cure – Fashion show in Paris”  film på 70 min 16:00 – 17:30

Sön 9 okt- nytt och kritikerrosat

SVERIGEPREMIÄRER:

”Kaiji – Ultimate survivor”  13 – 15:30 del 1-4 – den verkar riktigt bra.

”Summer wars” film på 110 minuter. 16:00 – 17:30

Här läser ni mer om dessa!

Biljetter hittar ni här

Visst låter allt roligt!!

Givetvis kommer recensioner från oss här på bloggen alltefter festivalens gång!

Vi syns!

/ Jennie

Animevolution – Dag 3

Vi fortsätter att gräva ned oss i animehistoria. Denna dag fick vi uppleva anime från 1934 till 1936. Allt som allt 16 stycken varierande animes som drog till sig mycket skratt och ett och annat höjt ögonbryn.

Verkar som om många som befann sig på Klarabiografen idag hade missförstått detta med Animevolution. Många av de som kom med barn trodde väl att de skulle få se Sailor Moon eller någon annan mer populär manga. Så det var föga förvånande att många försvann under visningens gång. Men jag vill påminna dessa personer att inte missa nästa veckas föreställningar! Mer barnvänligt och definitivt något ni inte vill missa.

Idag var det mesta vi såg förknippat med japanska seder, folksagor och historia så om man inte redan har en någorlunda klar bild av dessa – då kan det ha varit svårt att förstå. Men vissa saker var så bisarra att man inte kunde göra något annat än att skratta.

Personligen fann jag att den historiska kopplingen var det som intresserade mig mest. När man ser på anime från denna epok så är det flera saker man måste ha i åtanke – såsom hur världen såg ut på den tiden, hur samhället var. Om man vet detta, då är det lättare att förstå det man ser. Eftersom jag älskar historia så var det för mig otroligt intressant. Det blev möjligt att få en mer intim bild av hur Japan var på 30-talet.

Men vissa av filmerna var väldigt korta eller för snabba. Larry Greenberg förklarade att detta berodde på att det har inte varit lätt att restaurera filmerna. Vissa har varit i så dålig skick och man har räddat det man har kunnat. Dessutom har man anpassat dem till den hastighet som används på biograferna nu för tiden. Men det var inte svårt att hänga med.

Det var i sin helhet en väldigt intressant och lärorik visning. Jag är otroligt ledsen att jag blev tvungen att missa resten. Är väldigt nyfiken på hur animen såg ut på 50-talet. Jenny får berätta mer om det när hon nu delar med sig om vad som hände på den fjärde dagen.

Vid pennan,

Julyssa

Bibliotek Film & Musik

På andra våningen alldeles intill Serieteket hittar du ett av Stockholms smultronställen, Bibliotek Film & Musik. Det är ett bra alternativ för alla oss cineaster som vill se kvalitetsfilm utan att behöva trängas i videobutikerna bland överprisade produkter.

Här finns klassikerna som Citizen Kane, Metropolis och Casablanca men även nyutkomna favoriter som Black Swan. Dessutom finns även ett begränsat utbud av dokumentärfilm. Man får låna upptill 5 filmer i max en vecka, överskrider man lånetiden kan det bli rejäla kostnader. Som stammis lär man sig att det finns en del populära titlar som man bokstavligen måste jaga efter. Det handlar om att vara där rätt dag och rätt tid för att ha en chans. Ett exempel är Stanley Kubricks tolkning av Lolita som enligt rykten ska finnas på hyllan men som det inte finns några spår av varje tillfälle jag besöker biblioteket. Jag vandrar gång på gång hem något besviken men med tre andra titlar att mysa med i soffan en söndagskväll. Gärna också med en påse popcorn.

INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN 2011-09-22 Jonathan Franzen

Den amerikanska författaren Jonathan Franzen i samtal med vännen Daniel Sandström, chefsredaktör på Sydsvenskan.

Aya_Stehager_JFranzen

Teckningen föreställer Franzen när han med basröst citerar en reklamfilm för en ny Ford: ’Americans will NEVER accept limits of any kind’.

Någon har sagt om Stig Claessons romaner att de är bäst när det inte händer så mycket. Jonathan Franzen har en liknande tanke om sin egen storsäljare, Freedom: ”Very little happens in the book, to be honest. I’m not sure I would read a book like this.”

Självklart skrattar Författarscenspubliken hjärtligt och förväntansfullt, för vi vet ju, för nu ska vi äntligen få höra honom berätta. Väntan har varit lång, särskilt för alla oss med fel starttid på biljetten. Festligt, folkligt och fullsatt är det hur som helst. Ska vi nu få höra några personliga vinklar om hans Sverigeband, eller ska vi få några ledtrådar till hur titeln ska tolkas?

Inledningsvis kommer förväntningarna på skam. Trots Daniel Sandströms tålmodiga lirkande verkar det inte finnas mycket mer än några udda skrönor att återge om emigranterna i släkten. Banden är brutna och någon svenska har aldrig talats i det franzenska barndomshemmet. Enda tributen till ursprunget visar sig vara en julaftonssnaps. Men titeln då? Hur ska vi tolka den? Vad menar Franzen med FRIHET?

”The thing I really hate talking about is Grand Themes” säger han och skruvar på sig. “But, I have noone but myself to blame. I was ashamed to say it before it was out: ‘Do you have a title?’, ‘Eh … Yes …’”

Ledtrådarna till frihetsbegreppet ska åtminstone inte sökas i det politiska, rösträtten, etc. Detta är klassiska, europeiska uppfattningar om vad frihet innebär. I USA är det annorlunda, där är friheten en personlig resa. Man befriar sig genom att flytta till en ny plats och bli någon annan, precis som romanens huvudperson Patty Berglund har gjort. Även om Franzen själv upplever sig som mer europé än amerikan i många bemärkelser är det inte så när det gäller friheten. ”It’s MY own liberation, challenging myself to live up to this almost unspeakable title.”

Franzen vill alltid utmana sig själv när han skriver en bok. Utmaningen för honom är att skriva en bok som är en härlig läsupplevelse. Det finns många Tolstojreferenser i böckerna och trots att den ödmjuke Franzen inte vill jämföra sig med sin förebild på något sätt, så har de samma ideal. ”I want you to ENJOY the book. I’m a love guy!”.

Franzen säger att han vill skriva öppna böcker, som inte kräver någon speciell utbildning och erfarenhet. Det blir riktigt gripande när han förklarar varför. Han vill skriva böcker som hans föräldrar kanske hade kunnat ha förmågan att läsa och uppskatta, trots att de inte var några läsare. På väg ifrån Kulturhuset senare på kvällen hör jag flera som känner igen just den reflektionen från sina egna liv, ”Det hade varit kul om mina föräldrar hade haft förmågan att läsa och verkligen uppskatta det som jag skriver/gör/är.”.

Är det något som Jonathan Franzen avskyr så är det avant garde-författare som sätter sig på höga hästar och ser ner på sina läsare. Franzen vill hellre vara vän med sina läsare, och det är därför han ibland talar om ”a community based notion of readers.” Alltså, community i bemärkelsen besläktade själar, inte i bemärkelsen Facebook-communities … Det överstimulerade (sociala-) medielandskapet av idag ger han inte mycket för.

Han säger sig vara stolt över att han inte kan skriva utifrån en skrivplan, utan att han måste arbeta sig fram till resultatet genom att just skriva. Freedom tog sju år av förberedelser innan han hade tillräckligt intressanta karaktärer som kunde spelas ut mot varandra för att berätta en bra historia. Just användandet påhittade karaktärer till att ge röst åt olika sidor hos författaren ser Franzen som den viktigaste egenskapen hos skönlitteraturen. Hittepået fungerar som en katalysator i en reaktion mellan författare och läsare. Eftersom vi läsare vet att allt i romaner är fiktivt, har vi märkligt nog blivit mycket mer engagerade än vad vi var på den tiden då alla böcker låtsades vara någons biografi som författaren på mystiska vägar fått tillgång till. När romanen släppte taget om den fejkrealismen kunde författaren hälla i sina drömmar och tankar i den utan hämningar, och läsaren kunde möta drömmarna utan att behöva tänka på om de var verklighetstrogna eller inte: ”The fig leaf of fiction is so important.”

”Three cheers for invention! It’s liberating both on the writers’ side and on the readers’.”, säger Franzen och fortsätter tala om fiktionalitetens betydelse. Det är förstås nyckeln till varför han är så uppskattad. Han har bidragit till att uppgradera vanligt, hederligt skönlitterärt berättande, vilket folk törstar efter förra seklets läsarfrånvända postmodernistiska navelskådande. Hans egen terapeut slog huvudet på spiken: ”I’m a reader. I need something to read!”

Efter jublande applåder och utdelande av svenska gåvor (snapsglas) vidtar en kort frågestund, som Franzen flera gånger har hänvisat till. Jag tror att han uppriktigt menar att det är viktigt för honom att inte svika sina fans, trots den sena timmen och en knorrande mage. Så det blir både frågestund och boksignering.

Den mest minnevärda publikfrågan var ordrik, invecklad och behandlade fiktionaliteten i Joyces Odysseus. Ja, frågan i sig har vi alla glömt, men tystnaden efteråt och Franzens bekymmersrynkade panna ledde fram till det oförglömliga. Där har hon suttit, den späda frågeställaren, och klurat på sin intrikata fråga, hon har lyckats få miken och hon har vågat formulera den, kanske i ett utfall av ”five-minutes-of-fame-jävlaranamma”, men så – när hon av hans tvekan inser att frågan eventuellt var obekväm, kanske omöjlig eller rent av obegriplig – kommer från hjärtat ett halvkvävt och mycket hastigt ”I take it back!”

Jonathan Franzen har kärleksfulla fans, och han förtjänar varenda en av dem.

/Aya Stehager