Det offentliga (konst)rummet och nolltoleransen

I Norrköping har kommunen sedan många år tillbaka haft en proaktiv inställning till gatukonst, som tydligast manifesteras i en välbesökt laglig graffitivägg i Kolhamnen. Även på andra platser syns konstnärliga uttryck som en del av stadsbilden, tex utanför studentbostäderna vid Idrottsparken och på innergården till Dynamo (Kulturkammaren) och Norrköpings Kulturhus, samt i utvalda tunnlar, vars motiv ofta knyter an till den lokala omgivningen. Alla inblandade tycks nöjda med detta bejakande av människors behov av att uttrycka sig i det offentliga rummet.

I Stockholm bråkar fortfarande politiker, konstnärer och samhällsdebattörer om nolltoleransens vara eller icke vara när det gäller gatukonst. Kulturhuset har sedan juni i år bidragit till att synliggöra och debattera graffiti och gatukonst genom sin Street Smart-utställning, schablon-workshops och föreläsningar och debatter om detta, för huvudstaden, känsloladdade ämne.

Den sista Street Smart-veckan bjöd på ett samtal på Panoramascenen – Vad är en konsttolerant stad? – mellan konstnären Johanna Gustafsson Fürst, Karin Hansson, som forskar om konstnärliga processer i digitala medier, konstvetaren Jakob Kimvall, som kritiserat nolltoleransen i sin debattbok Noll tolerans, chefen för Moderna Museet i Malmö John Peter Nilsson och politikerna Anna-Greta Leijon och Madeleine Sjöstedt.

Panoramascenen, 3/10-12

Förutom de väntade småhätska politiska höger- och vänsterkrokarna, så tog samtalet en del intressanta vändningar, bland annat när Karin Hansson likställer den lagliga reklamen med den olagliga gatukonsten och förordar total nolltolerans för sådant som man inte bett om att få ta del av. Det finns dock en stor skillnad tycker jag – där reklamen är ute efter att öka vår konsumtion av (onödiga) varor, så är konstuttrycken ute efter att beröra våra känslor och intellekt. Just nu pågår en massiv, och till sin storlek grotesk, reklamkampanj av ett stort jeansmärke inne på Stockholm Central. Väggar och tak är bokstavligen invaderade av gigantiska reklambilder, som det är omöjligt att värja sig mot. På vilket sätt detta är bättre för allmänheten att ta del av, än till exempel en graffitimålning, är för mig obegripligt. Men vi har lärt oss att acceptera reklamen som ett ofrånkomligt och naturligt vardagsinslag, och lär oss, åtminstone i Stockholm, att rädas gatukonst som ett onaturligt, kriminellt inslag som bör motarbetas. John Peter Nilsson berör också den självklara förklaringen till detta, nämligen att penningpolitiken styr och att man helt enkelt köper sig in i det offentliga rummet. Och han svarar därmed själv på sin fråga ”Vem är det som bestämmer vad som är bra och dåligt?” – den som kan betala för att använda det offentliga rummet, naturligtvis. Jakob Kimvall uttrycker också, apropå diskussionen om kontrollen av det offentliga utrymmet, att det måste finnas ett offentligt rum med utrymme för informella uttryck, dvs uttryck som föds ur ett behov av att vilja kommunicera utan något annat syfte än kommunikationen i sig.

Begreppen tolerans och förhandling återkom många gånger under det timslånga samtalet. Både Madeleine Sjöstedt och Anna-Greta Leijon tycktes ganska eniga i ståndpunkten att ”eländigt” klotter inte skulle tolereras och att det som är olagligt (att uttrycka sig på någon annans egendom, hur bra det än är, enligt Sjöstedts definition), inte ska få existera i det offentliga rummet. Men Sjöstedt är aningen motsägelsefull när hon å ena sidan menar att det offentliga rummet ska vara demokratiskt och kunna användas av alla, samtidigt som det är uppenbart att det bara rör dem som har tillräckligt med pengar för att köpa reklam- eller affischeringsplats eller har blivit godkända av dem som bedömer kvaliteten på det som vill ha offentligt utrymme – och vem ska bedöma det? Karin Hansson för en intressant diskussion om detta och problematiserar begreppen tolerans och nolltolerans, och menar att om vi ser oss själva som toleranta, så kan vi inte säga att något är tolererat och att annat inte är det, för då blir vi själva per definition icke-toleranta.

Anna-Greta Leijon utbrister ”tack och lov för gråzonerna” – och jag hoppas att hon med det menar att det förutom gråzoner i vad som betraktas som klotter och gatukonst, finns utrymme för andra än den för stunden rådande opinionen som avgör vad som är vad. Och jag hoppas framför allt att Stockholm stad kan vidga sin blick till kommuner som Norrköping, som öppnar upp för kreativitet under kontrollerade former, istället för att förbjuda ett uttrycksbehov, som kommer att fortsätta hitta sin väg ut till en publik, lagligt eller olagligt.

Graffitimålning på tegelvägg vid Dynamo/Kulturkammaren, Norrköping.

 

 

 

Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle

”The act is the beauty, the beauty is the act”

Det måste vara rebellen i mig som lockas av graffitikulturen. När man klickat sig fram till Kulturhuset Screen (Kulturhusets digitala konstgalleri), kan man läsa att verken av Akay, Made och Brad Downey ”är dokumentationer av illegala aktioner, där såväl uttalade som outtalade regler i det offentliga rummet synliggörs och ifrågasätts”.

Sitter som hypnotiserad på Akays hemsida och kollar in foton på det han gjort genom åren.  Vad är akayism? Jag gissar att det är att tänka vad du vill, att göra vad du vill, att inte gå i andras ledband och att våga uttrycka det, så att andra inspireras av det. Att beröra. Att röra om. Att röra. Att peka finger åt alla som står i din väg och bara göra. Att ifrågasätta det befintliga, att kliva utanför ramar och stå emot normföljandet är för mig konst som berör, och en sådan inställning till livet levandegör också den konst man utför.

På Streetsmartutställningen distraheras jag av att Akays videokonst exponeras på en alltför öppen yta, och en stor fördel med Screen (Kulturhusets digitala konstgalleri) är att jag kan sitta framför datorn hemma och se, och se om och se om, verken som jag gillar, som jag inte riktigt kan få ro att ta till mig när jag går runt i det fysiska galleriet inne på Kulturhuset.

Favoritfilmen är ”The Box”, gjord av Akay och Made – en briljant ”skrattar-bäst-som-skrattar-sist”-film, som dokumenterar en illegal kupp mot Fredells, men i förlängningen hela det begränsande Storebror ser dig-samhället, som bestämt sig för att graffiti inte platsar på offentliga platser. Skruvar lossas från träreglar, placeras i en minutiöst filmad egenhändigt byggd, perfekt kopia, av en ask skruvar från Fredells. Ett kvitto förfalskas och sedan görs ett återköp av de oäkta byggvaruhusskruvarna.

Kan inte låta bli att associera till Dan Wolgers bänkkupp på 90-talet, när han sålde två bänkar på en auktion från en utställning, som han själv skulle delta i. Istället för att ge nåt till utställningen, tog han bänkarna som en konstpolitisk aktion för att väcka debatt om de dåliga konstnärsvillkoren och låga utställararvodena. Sina böter använde han till att köpa in praktiska förnödenheter till ateljén. Jag hoppas att Akay och Made använde sina Fredellspengar till att köpa sprayfärg, skrattandes hela vägen till butiken.

Akays hemsida: http://www.akayism.org/

Om Dan Wolgers bänkstöld: http://www.liljevalchs.se/parlor/banken-som-forsvann/

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/

Graffitin är död, länge leve graffitin!

Ok, lika bra att inleda med det: Jag älskar graffiti. Och jag kallar det konst. Street art, gatukonst, prydnad av offentliga ytor, kalla det vad du vill, bara inte klotter. Jag trodde faktiskt inte att det var sant att en kommunalt finansierad verksamhet som Kulturhuset skulle satsa så stort på olika gatukonstevenemang – allt ifrån Pär SlumpArt Öhmans hiphop-utställning på Lava (som jag skrivit om tidigare i  http://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/2012/06/18/svensk-hiphop-en-hyllning/), till workshops (!) i hur man målar med sprayfärg eller gör schabloner och screentryck till filmvisningar på graffititemat på Kulturhustaket i augusti.

Den majestätiska kronan på verket och den röda tråden i satsningen är utställningn Street Smart – en tolerant samtidsutstälning (14/6-7/10-12) på Galleri 5. Utställningen utgörs av 21 internationella konstnärer som på olika sätt gestaltar sin egen variant av gatukonst. SvD:s recensent Håkan Nilsson tycker utställarna har valt lite för många säkra kort (http://www.svd.se/kultur/sakra-kort-nar-gatukonst-blir-innekonst_7304345.svd), men jag tycker mest att det är klokt av Kulturhuset att göra en ”rumsren” utställning, när hela grafitti/nolltoleransdebatten tenderar att hamna i återvändsgränder, så fort tillfälle ges av både politiker och allmänhet. Kulturhuset är en röst i medie- och kultursverige, som definitivt har makt att påverka  den gängse uppfattningen om gatukonsten, och för min del får det gärna vara för att öka acceptansen och uppskattningen för graffiti och gatukonst

Street Smart, Kulturhuset
14/6-7/10-12

Att utställningen fick extra uppmärksamhet genom att en av de medverkande konstnärerna, Peter Baranowski , skrev ”KlisterPeter ”med versaler i fontänen utanför Kulturhuseti (http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/stalls-ut-pa-kulturhuset–klottrar-pa-sergels-torg) bidrog inte bara till ett metakonstnärligt uttryck, utan också till en känga i både samhällets och kulturetablissemangets skrev för att visa autonomiteten och den eviga rebell- och normbrytarandan. Medan den ena sidan av gatukonstmyntet fogligt paketeras i en utställningssal, så fortsätter den andra sidan att leva sitt liv utanför gängse lagar, regler och föreställningar om vad som är konst. Street Smart, om något.

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/stalls-ut-pa-kulturhuset–klottrar-pa-sergels-torg

http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/gatukonsten-tar-en-lekfull-titt-pa-sig-sjalv

http://www.riksteatern.se/artofthestreets

Klotterkriget och muthärvan på SL/P3 Dokumentär: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=4789506

Graffiti tar plats på Kulturhuset i Stockholm/Kulturnytt, P1: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5150321