Torsdag eftermiddag och det decemberdeprimerande duggregnet tar mig in på ett spontanbesök på Kulturhuset. Och så står jag bara där, vid platsen jag aldrig riktigt vågat närma mig tidigare. I en (medvetet?) undangömd del av Kulturhuset sitter det 16 män, djupt koncentrerade i schackpartier. Jag får det till ytterligare elva män som tittar på, vissa under tystnad, andra (som vid det bord jag själv ställer mig) med suckar och besserwisserkommentarer.
Jag kan inte säga annat än att jag blir fascinerad. Först och främst av spelet, som jag själv har spelat och älskat sen 8-årsåldern. Att stå bredvid och fundera ut vilka drag och motdrag man själv skulle göra, att omedvetet och knappt märkbart nicka eller skaka på huvudet, beroende på vad som sker på brädet. Männen bredvid mig drar sig inte för att mer eller mindre explicit såga och hylla om vartannat (”sover du, vakna, du kan ju inte vara vaken, ojojojoj” eller ”ett genidrag, vackert, vaaaaackert!”), och jag förundras över att de som spelar inte får ett spel på allt snack runtomkring och alla stirrande expertkommentarer.
Det är uppenbart att jag är en udda fågel här. Det vänds och vrids på huvudena, och när jag går fram till ett av borden för att kunna följa spelet, tittas det roat på mig. Jag frågar efter en stund om det aldrig spelar några kvinnor här. Jo då – två stycken! Men de kommer bara ibland. Och jag undrar verkligen vilka de är som har hittat denna undanskymda, inte särskilt välkomnande, plats och ger sig in i denna så uppenbart segregerade, manliga sfär. Och det gläder mig att de tycks vara bra på att spela, eftersom de nämns med viss respekt i tonen.
Det tar inte lång tid innan jag inkluderas i resonemangen kring dragen och jag vet inte om det är ett test när jag får frågan vilket drag den till synes vinnande spelaren borde göra. Jag visar, det hummas gillande och jag blir barnsligt stolt. ”Vill du spela?” frågar de mig och jag ljuger delvis och säger att jag inte hinner, men att jag gärna kommer tillbaka och spelar någon annan gång. Och jag är inte bara artig, utan menar det.
Då slår det mig plötsligt att jag kommer att göra det för mitt eget schackintresses skull, men också för att dra mitt lilla strå till stacken för att utjämna könsobalansen i den där hörnan bakom rulltrappan, för att visa att det finns kvinnor som kan och vill spela också. Och om Kulturhuset vill dra sitt strå till den stacken, så varför inte flytta ut schackhörnan till en luftig, central plats, som känns tilltalande att vara på. Jag är säker på att många skulle uppskatta det draget.
