The Science of Sleep på Klarabiografen

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!

Conan The Barbarian på Klarabiografen

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Körkarlen av Victor Sjöström med musik av Matti Bye

Förra veckan visades Victor Sjöströms stumfilmsklassiker ”Körkarlen” från 1921 på Klarabiografen. Visningen anordnades av Bibliotek Film & Musik, och en överraskande stor publik fanns på plats i salongen. ”Körkarlen” är baserad på Selma Lagerlöfs roman och blev nyligen framröstad som den bästa svenska filmen genom tiderna i filmtidskriften FLM. Jag vet inte om jag håller med, men det är en klassiker, absolut. Det tar heller inte lång tid för publiken att ”vänja” sig vid den gryniga bilden, det långsamma tempot, och den överdrivna mimiken hos skådespelarna på duken. Trots att filmen är snart hundra år gammal så rymmer den stor dramatik. Mycket beroende på Matti Byes fantastiska filmmusik.

Att jag ens går och ser ”Körkarlen” igen beror mycket på just Matti Bye. Har man en gång sett en svartvit film med en livs levande pianist i salongen så vill man knappt använda begreppet stumfilm igen, eftersom stum ju syftar på något ljudlöst. Även om ingen talade i äldre svartvita filmer så visades de aldrig under tystnad. Tvärtom. Salongerna fylldes av musik från ensamma pianister eller en hel ensemble och skapade olika upplevelser beroende på dagsform eller lokal, nästan på samma sätt som teater. Själv har jag sett filmer ackompanjerade av tre olika pianister i Cinematekets regi, men det är Matti Bye jag minns. Hans fantastiska känsla för vad som händer på duken, hans blandning mellan klassiska ackord och fri improvisation, det lekfulla som vågar vara både romantiskt och dramatiskt. Att sitta i en biosalong med en ensam pianist och några tända stearinljus skapade för mig filmmagi på en ny nivå, och ett tag gick jag och såg flera stumfilmer i månaden. Sedan dess har jag alltid hajat till om Matti Byes namn dykt upp på tv eller i filmsammanhang. Han har en sådan tydlig musikalisk profil som för mig också utlovar hög kvalitet, ungefär på samma sätt som Nino Rota eller John Williams.

Den version av ”Körkarlen” som nu visas är en restaurerad version från 1998 där Matti Bye skrivit filmmusiken. Just detta höjer verkligen upplevelsen ett snäpp. Balansen är perfekt: musiken tar inte över men hjälper ändå berättelsen framåt, och jag tror hela publiken märker hur väl allt fungerar tillsammans. Även tystnaderna som uppstår är genomtänkta och vältajmade. Efter halva filmen hör jag till och med en man bakom mig viska ljudligt till sin kompis ”vilken bra filmmusik” och jag kan inte låta bli att le.

Naturligtvis ska jag berömma Victor Sjöström också. Han spelar själv den försupne David Holm som på väg mot undergången får besök av Körkarlen/Dödens tjänare, som visar upp vilka konsekvenser Holms handlingar får. Det är en känslomässig resa genom ett liv som kunde ha levts annorlunda, och visst tänker man på Charles Dickens och hans Ebenezer Scrooge. Av en komplex historia lyckas Sjöström skapa en spännande berättelse, och trots dess många olika skikt är det aldrig oklart för åskådaren var vi befinner oss. I denna filmversion har de olika delarna i berättelsen tintats i olika nyanser, och det underlättar förstås. Övertoningarna mellan de döda och deras andar kan tyckas enkla, men upplevdes av dåtidens publik som oerhört sofistikerade. Realismen vävs ihop med det övernaturliga utan några synliga skarvar, och jag kan förstå varför ”Körkarlen” fått sin klassikerstatus.

Värt att nämna är scenen där David Holm forcerar en låst dörr med en yxa. Om den känns bekant så beror det på att Stanley Kubrick gjort den känd för en större publik – han kopierade den rakt av till sin skräckfilm ”The Shining” där Jack Nicholson med samma vansinniga blick hugger sig igenom en låst dörr.

Livet är underbart – favorit i repris?

Förra julen var jag och såg ”It’s A Wonderful Life” på Klarabiografen strax innan jul (läs vad jag skrev om filmen här). När jag nu upptäcker att filmen återigen visas på Kulturhuset blir jag sugen på att se om den. Naturligtvis hänger det ihop med årstiden. Jag som aldrig haft någon koppling till denna amerikanska julfilm, och plötsligt drar tankarna iväg utan att jag kan hjälpa det. ”Om man skulle ta och skapa sig en tradition”. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Jag får med mig en kompis och vi bestämmer träff utanför Klara. Tar plats i salongen, sjunker ner i biomörkret. Killen som presenterar filmen frågar om någon i publiken var på plats förra året, jag räcker upp handen och känner mig smått nördig. Eller är jag det?

Att prata om traditioner och trygghet är lite gammeldags. Ordet har också på senare tid varit överrepresenterat hos konservativa och invandrarfientliga partier – vi måste hålla på våra svenska traditioner – och vi som inte vill förknippas med sådana tankar vill gärna bejaka förändring och nya impulser. Att vara modern innebär att ibland välja bort det gamla, att hålla på spontaniteten, att kunna kasta loss på bara några sekunder. Men ändå. All denna frihet skulle inte vara möjlig om vi inte hade några fasta ankarpunkter i livet.

Ordet tradition är latinskt och betyder ungefär överlämnande. Det syftar på hur vi lämnar vårt sociala och kulturella arv vidare i form av seder och bruk, synsätt och värderingar. Mer specifikt betecknar det sedvänjor och normer som återupprepas genom släktled och samhällsskikt. De flesta traditioner förändras under tid, vi utvecklar gamla vanor eller lägger till nya.

Julen får mig alltid att fundera, eftersom den är en sådan märklig hybrid mellan totalkommers och superkonservatism. Årsskiftet innebär också ett sorts bokslut, och det är naturligt att reflektera över året som gått. Över nu och då. Allt detta far genom mitt huvud medan filmen åter rullas upp i salongen. Är jag för eller emot traditioner? Ska jag nu se ”It’s A Wonderful Life” även nästa år?

Filmen är ovanligt lång – över två timmar – och fast jag tror att jag kommer att gäspa och längta efter upplösningen så upptäcker jag att den är minst lika underhållande den här gången. Om inte mer. Trots amerikansk superkonservatism, många böner till Gud och hyllningar till kärnfamiljen och traditioner så håller den. De unga tjejerna bredvid oss skrattar hysteriskt varje gång något riktigt otidsenligt dyker upp (fåniga svordomar, överbeskyddande mödrar, spontana dansutbrott, den kurviga tjejen som får karlar att vissla och bilar att tvärbromsa), men det suckas också här och var i salongen, och min gråtmilda kompis måste låna näsdukar av mig.

Personligen tycker jag bättre om Karl-Bertil Jonsson. Lite mer svensk, lite mer åt vänster. Men James Stewart och Karl-Bertil har det gemensamt att de försöker klamra sig fast vid julens ursprungliga budskap även om det till att börja med inte går riktigt som de tänkt sig. Skalar man bort allt som är otidsenligt så är det en klassisk julsaga med allt som hör till.

För er som inte sett ”Livet är underbart” så går den på SVT idag. Se James Stewart spela över, skratta lite åt kläderna och svordomarna, var glada åt att en hel del har hänt sedan 1946. Eller skit i tv:n och umgås med familjen i stället. Hur som helst, ha en god fortsättning önskar Mia och Besökarna!

Stockholms Filmfestival: Frankie Go Boom och Face2Face med Jordan Roberts

Stockholms Filmfestival är i full gång och jag försöker gå på bio så mycket jag kan. För några dagar sedan såg jag ”Frankie Go Boom” på Klarabiografen i regi av Jordan Roberts, en film som beskrivs som ”vågad indiekomedi som inte räds för att tackla psykisk sjukdom, ensamhet och missbrukarfrågor”.

Om man som jag ofta hamnar på filmer i kategorin American Independents så förväntar man sig följande viktiga ingredienser: 1) charm 2) välskriven dialog 3) humor 4) någonting oväntat. Andra enkla tricks som kan signalerar independentfilm är inklippta super 8-filmer (gärna från barndomen), handtextade skyltar eller annat innovativt under förtexterna, oväntade covers på kända pop- eller rocklåtar, och gärna metakommunikation av något slag (en film om en film, skådisar som tittar in i kameran, osv).

”Frankie Go Boom” tycks ha alla ingredienser. Upptakten lovar gott: snyggt foto, handskrivna förtexter på kartong, bra musik. Och manuset visar sig vara både välskrivet och lite smågalet. Den elaka brorsan Bruce som filmar Frank när han har sex med en trasslig tjej och sedan lägger ut allt på internet, minigrisen som ramlar i poolen, Mr. Big som knarkande skjutgalning, de kristna sponsorerna som vill göra film på temat änglar, Ron Perlman som transsexuell (bara en sådan sak!).

Jag gillar filmen, tycker skådisarna spelar riktigt bra (särskilt Lizzy Caplan som Lassie) men det är ändå något som skaver. Själva konflikten mellan bröderna; att Bruce har lagt ut Franks sexfilm på nätet; det som hade kunnat generera så mycket mer drama, så mycket mer av allt, blir för mig en antiklimax när allt fokus läggs på det faktum att Frank var impotent när han filmades. Jag som trodde att det skulle handla om det oförlåtliga i att filma och publicera själva sexakten, att de berörda skulle säga upp bekantskapen, att det skulle röras om lite i familjegrytan. I stället blir det ännu en historia som fokuserar på den manliga fobin över att inte räcka till. Sorry, men när det blir för mycket impotensskämt så är det mest tramsigt. Och att skriva in en transsexuell person i handlingen spär bara på fördomar och genererar mer slag under bältet-humor. Jag skruvar på mig och tänker: är det här kul? Sneglar omkring mig i salongen, försöker fånga stämningen, gissar att könsfördelningen i publiken är ungefär 50/50. Många gapflabbar – både män och kvinnor – medan killen bredvid mig suckar djupt. Jag gör detsamma, eftersom jag verkligen gillar både storyn och rollbesättningen och skulle önskat mer än bara några billiga skratt.

Bäst är ”Frankie Go Boom” när den bromsar upp, när den vågar vara allvarlig. Den spirande kärlekshistorien mellan Frank och Lassie är vackert skildrad, liksom scenen där Frank dansar med Phyllis/Ron Perlman i full dragutstyrsel. Och slutet är en riktig höjdare; där tar ”Frankie Go Boom” metasteget fullt ut och blir till en film i en film i en film, och varken Frank eller publiken vet vad som är sant eller inte. Pluspoäng för det; annars lätt svajigt.

Efteråt sitter jag kvar och ser Face2Face med regissören (via Skype) och Jordan Roberts visar sig vara en rasande trevlig och genuin person. Det första han säger är att filmen handlar om förödmjukelse och det köper jag helt och hållet (även om jag för mig själv tänker att han glömde lägga till ordet ”manlig” innan). Detta är hans andra film, och han berättar att han gjort något så ovanligt som betalat för hela kalaset själv. På grund av tajt budget så spelades allt in på rekordsnabba tjugo dagar, något vi i publiken häpnar över eftersom filmen knappast kan anklagas för att vara slarvig eller billigt gjord. Alla tagningar planerades noga; det här är alltså raka motsatsen till en klippbordsprodukt (endast en inspelad scen kom inte med i den färdiga filmen).

På frågan om hur han rollbesatte ”Frankie Go Boom” handlade det mycket om att skådisarna ställde upp gratis eller för mycket låg lön (de fick en faktisk procent av filmen), och att de lockades av att få spela en karaktär långt från sitt vanliga rollfack.
- Chris Noth till exempel, han spelar alltid domare, advokat eller president, här fick han spela knarkande galning. Känner ni förresten till honom i Sverige? frågar Jordan Roberts och får skratt till svar. Även om man inte följer ”Sex And the City” så är Mr. Big ett välkänt ansikte för de flesta. Roberts berättar vidare om sina skådisar, och han berömmer begåvade Lizzy Kaplan lite extra och spår att hon ska blir nästa stora stjärna. Minigrisen då? Jo, den skrev Roberts in i manuset för att han tidigare jobbat med hundar, och inbillade sig att det skulle vara lätt(are) med en gris. – Ett oklokt drag av mig, medger han. Även om det bidrog till att skapa en rolig film så var det enerverande för alla inblandade eftersom grisen var så otroligt högljudd.

Det visar sig också att Roberts manus är mycket personliga. Hans förra film handlade om en far med drogproblem; här berättar han att han inte insåg förrän manuset var klart att det också baserades delvis på egna erfarenheter. Bland annat genomgick Roberts bror/syster ett könsbyte för tio år sedan, därför kändes det naturligt att ha med en transsexuell person i rollistan (där fick jag så jag teg).

Nu har Universal köpt visningsrättigheterna för ”Frankie Go Boom” och den kommer alltså att nå ut till en bredare publik. Något jag unnar Jordan Roberts, som arbetat fram över femtio manus under sina år inom filmbranschen, och som så många andra endast fått se en liten del av dem verkligen bli till film.

Om du går och ser ”Frankie Go Boom” kan du alltså förvänta dig en välskriven och lite galen indiefilm, en sådan som delar publiken i två läger: de som har sett det förut och tycker det är pinsamt eller ren av trist, och de som håller på att kissa på sig av skratt över all denna frispråkighet. Jag själv befinner mig någonstans mitt emellan och ger den en stark trea. Jordan Roberts själv får en femma, och lyckas han finansiera ännu en film ska jag definitivt gå och se den.

Roma Festival 500 år – Liberté av Tony Gatlif

I samband med Roma Festival 500 år i Sverige visades det franska filmen ”Liberté” (2009) av regissören Tony Gatlif. Jag gick till Klarabiografen med enda bakgrundsinformation att Gatlif skildrar den romska kulturen, och att denna film skulle handla om andra världskriget och förintelsen; ett mörkt kapitel i romernas historia. Salongen var halvfull, och bestod mestadels av kvinnor. Kulturtanter, för att anspela på Ilkka Timonens text, där jag definitivt var en av dem.

Visningen kunde ha börjat bättre. Bilden hackade, textremsorna försvann och ibland blev duken helt svart under någon sekund. De franskkunniga kvinnorna i salongen försökte koncentrera sig och hyschade på de mer handlingskraftiga som sprang fram och tillbaka för att påkalla biomaskinistens uppmärksamhet. Det tog gott och väl 10-15 minuter innan ny DVD-spelare kopplades in och filmen kunde startas om. Sådant påverkar tyvärr, och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen.

Ett romskt sällskap reser under andra världskriget runt på landsbygden i Frankrike. Karavanen får sällskap av den föräldralöse nioåringen Claude som flytt från ett barnhem. Väl framme i den by där de brukar stanna och säsongsarbeta, får de reda på att de inte längre har tillstånd att resa på vägarna. Byns borgmästare Théodore och skollärarinnan Lundi står upp för dem och kämpar för deras rättigheter. Men lyckan blir kortvarig; polisens hot blir allt mer intensiva och det blir allt farligare för alla inblandade.

Fotot är fantastiskt, skådespelarna strålande, historien gripande. Över alltsammans vilar en slags dokumentär känsla; kameran betraktar bara, låter bli att överdramatisera eller spela på sentimentalitet. Vidderna och naturen blir viktigare för att skildra romernas och bybornas vardagsliv, än kriget i sig. För romerna är ordet krig bara ett vagt begrepp i en värld som inte rör dem. Kriget är något som pågår någon annanstans. Musiken tar stor plats och blir bärare av både sorg och glädje, liksom en stark symbol för längtan efter frihet. Öppningsscenen där ett taggtrådsstängsel vibrerar i takt med några få gitarrtoner får mig att tänka på koncentrationsläger, och det är förstås också meningen.

En riktigt bra film, ändå blir min filmupplevelse inte helt hundra. Kvinnan bredvid mig skrattar överdrivet högt varje gång den naive Taloche gör ett krumsprång eller skriker att han är rädd för spöken. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt kul – jag tror inte karaktären Taloche är skapad som en clown, utan att Gatlif vill skildra en enkel och vidskeplig själ beroende av frihet. I filmen visas romerna som en helhet där ingen bit fungerar på egen hand; det är vackert men blir också till ett problem. Individen försvinner, ingen får tala om vem de egentligen är. I efterhand har jag läst mig till att filmen vunnit priser och fått mycket fin kritik, främst för att Gatlif porträtterat romerna på ett icke-stereotypt sätt. Jag erkänner att jag inte är särskilt påläst i ämnet, men kan inte hålla med. Jag stör mig på kvinnan som skrattar, sedan stör jag mig på att jag stör mig. Och om vi nu uppfattar denne Taloche på så olika sätt; är inte det tecken på att något inte riktigt fungerar?

De två bästa karaktärerna blir för mig därför borgmästaren Théodore och skollärarinnan Lundi, inte för att de skildras mer närgående än någon annan, utan för att de är just individer och för att de tillåts behålla sitt allvar och sin tyngd filmen igenom. Slutscenen när nazisterna fängslar dem båda för att förhöra dem är oerhört stark i sin subtilitet. Filmens originaltitel på romani är Korkoro – den frie – och är det namn som romerna ger till pojken Claude. Han blir också en symbol för den frihetslängtan som genomsyrar hela filmen; en längtan som kan vara starkare och viktigare än till och med rädslan för döden.

Bonusinfo är att huvudkaraktären Taloche spelas av Charlie Chaplins sonson, James Thiérrée. Gatlif behövde en musiker med akrobatiska färdigheter, och i Paris på Théâtre de la Ville blev han imponerad av violinisten Thiérrée som i sin nycirkusakt blandade mim, dans och musik. Thiérrée erbjöds rollen och lyckades på sex månader lära sig romani och att spela gypsy swing.

Vampyrer på Klarabiografen – The Hunger av Tony Scott

Varför älskar vi filmer och böcker om vampyrer? Låt mig vända på frågan. I ett samhälle som lägger extremt stor vikt vid utseende och hyllar evig ungdom, hur kan man låta bli? Att utforska oss själva genom odödlighet, och därmed också följderna av detta: främlingskap och ensamhet, är ett komplext och tacksamt tema vare sig man har huggtänder eller ej. Jag tror också att vi lockas av vampyrens sätt att skapa sin egen världsbild; vampyren blir till en spegelbild av människan fast helt utan moral, eftersom vampyren är en fullblodsegoist som sätter sig över alla lagar. Att ta ett liv betyder ingenting, vampyren följer bara naturens lagar där den starkare överlever. Äta eller ätas.

Nyligen tragiskt bortgångne Tony Scott (bror till Ridley Scott) hyllas genom att två av hans filmer visas på Kulturhuset. Jag såg ”The Hunger” (1983) som visades av Bibliotek Film & Musik på Klarabiografen igår, och kunde dels konstatera att det var skönt att vara tillbaka i salongen – alldeles för längesedan – dels att en nästan 30 år gammal kultrulle fortfarande drar sin publik (och förmodligen har inspirerat en del av dagens vampyrindustri).

Jag väljer att kalla den för kultrulle, trots att den genom åren både hatats och älskats. Filmen totalsågades förstås av dåtidens kritiker – överpretentiös smörja – men hyllades av vampyrfansen, som gladdes åt att någon äntligen gjorde något stilistiskt och annorlunda på temat odödlighet. De som ville ha action blev dock besvikna. De ansåg att filmen var bisarr och seg, med en lesbisk sexscen som enda dragplåster. Även om ”The Hunger” får högt betyg av fansen på IMDB så hittar jag den inte på någon av nätets topplistor för vampyrfilm, och jag gissar att den snarare lockar cineaster än den som vill se blod och övernaturliga krafter.

Visst är det en riktig 80-talsfilm med allt vad det innebär. Klarar man inte av utdragna MTV-scener (tänk solglasögon, skuggor och cigaretter), konstnärlig klippning, ibland långsamt tempo, mycket slow motion och flitigt användande av fladdrande tyger så är det här inget att rekommendera. Själv älskar jag just den här typen av film; visuellt berättande som törs ta tid.

Storyn är enkel. Den vackra egyptiska drottningen Miriam Blaylock (Catherine Deneuve) och hennes man John (David Bowie) är vampyrer och bor i New York. De håller sig odödliga genom att dricka blod från unga offer som de lurar med sig hem. När John plötsligt drabbas av accelererande åldrande uppsöker han specialisten Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon), men förgäves. Miriam sörjer John men dras till Sarah, och förför henne för att få en ny älskare och livspartner.

Nå, håller då denna film för närmare granskning idag? Absolut! Filmen låg högt över mina förväntningar – öppningsscenen där gothklassikern ”Bela Lugosi’s Dead” framförs av Bauhaus på en dyster nattklubb är en riktig pärla. Jag har inte läst romanen av Whitley Strieber; kanske skulle det ha underlättat, för storyn är intressant men också svårtolkad, och man får egentligen inte veta något om vad som driver filmens karaktärer. De få specialeffekter som finns med lämnar en hel del att önska, och ”The Hunger” är svår att stoppa in i skräckfilmsfacket.

Trots mycket hud och erotik blir filmen i stället en suggestiv historia om kärlekens omöjlighet. Om smärtan i det vackra och om längtan efter skönhet och ungdom. Drömlika scener förmedlar en djup känsla av förlust, och sorg över tidens gång. Det är bilderna som är filmens styrka, tillsammans med ett genomtänkt soundtrack. Den klassiska musiken blir bärare av berättelsen, och nästan viktigare än de ord som uttalas. På likande sätt som i David Lynchs filmer används också dissonanta ljud tillsammans med svårtolkade närbilder; sådant som får tittaren att rysa av obehag. Det går inte att värja sig, ljuden blir aggressiva och påträngande, och mixen av det obehagliga och det vackra skapar dynamik.

Jag som hade förväntat mig ett halvt pinsamt 80-talsdokument dras med i denna suggestiva saga. Främst på grund av de mästerliga skådespelarna; Catherine Deneuves frusna skönhet, Susan Sarandons nerviga utstrålning, David Bowies återhållsamma gestaltning av en förtvivlad åldring. Deras insatser lyfter filmen, och får mig att snällt blunda för det inte helt logiska och utdragna slutet.

Avslutningsvis lite goda nyheter för den som inte visste: det blir mer film på Kulturhuset i höst, hurra! Bibliotek Film & Musik respektive Serieteket har precis dragit igång sina gratisvisningar igen, och kommer ungefär en gång i månaden att visa handplockade filmer på Klarabiografen. Bibliotek Film & Musik kör onsdagarna 31/10 och 28/11, Serieteket kör torsdagarna 27/9, 11/10, 29/11 samt 20/12. Idag går alltså ännu en Tony Scott-film, den våldsamma kärlekshistorien ”True Romance” – hämta din gratisbiljett vid Bibliotek Film & Musiks disk.

För fler titlar, håll utkik på webben. Men jag kan redan nu avslöja att visningen den 31 oktober blir en riktig skräckklassiker…

Livet är underbart

Tre dagar innan julafton går jag och min bästa kompis Babs på Klarabiografen för att se ”It’s A Wonderful Life”. Julfilmernas julfilm, åtminstone i USA. Om vi i Sverige har Karl-Bertil Jonsson så har amerikanerna den här svartvita godbiten från 1946 i regi av Frank Capra. Jag har inte sett den på… ja, kanske femton år minst, och minns den mest som en nostalgisk närstudie av James Stewart och amerikansk familjeidyll när den är som mest sentimental och helylle.

Varken jag eller min kompis har egentligen tid att gå på bio. Vi har mycket på jobbet och ses på Kulturhuset, båda lätt stressade och med shoppingkassar i händerna. Men förväntningarna finns där, och när alla serveras glögg och pepparkakor att ta med in i salongen känns det helt rätt. Vi blir på gott humör, helt enkelt.

Minst häften av människorna i publiken är amerikaner. Oväntat, men också det helt rätt. Också killen som presenterar filmen bryter på engelska, och han berättar en anekdot som jag inte visste innan: att det här var den första filmen i vintermiljö som inte använde målade cornflakes som snöflingor – det knastrade för mycket – utan i stället plastmaterialet fermit tillsammans med tvål och vatten, som sedan kördes genom en vindmaskin för att få perfekta flingor. (Och det fungerade, kan jag säga. Har aldrig sett så fina, fluffiga flingor i en film).

Så släcks ljuset och filmen börjar. Oj. Jag hade verkligen glömt bort filmens upptakt; ett riktigt tungt försök till fyrtiotals-science fiction. Några punkter i rymden som ska föreställa änglar. De blinkar när de pratar med varandra – fast punkterna ser ut som taffliga papier maché-kulor och skulle kunna vara med i Tim Burtons film om Ed Wood, fast helt utan ironi. Jag antar att det var nyskapande på sin tid, men magin går oss totalt förbi. Det blir mest fniss.

Men det tar sig. Historien om George Bailey och hans liv rullas upp, och det är en berättelse om en man som har hjärtat på rätta stället. Men som inte alltid har det så lätt. Ja, ni kan kanske storyn utantill? Att allt långsamt går åt helvete, och när George är på väg att ta livet av sig kliver en ängel (papier maché-kulan i början) ner på jorden för att visa hur det kunde ha varit om han aldrig funnits. Ger honom chansen att värdera sitt liv på ett nytt sätt.

Man kan tycka så mycket om den här filmen. Att den än otidsenlig; att James Stewart spelar över; att man irriterar sig över förlegade mans- och kvinnoroller; och varför i helvete måste de be till Gud hela tiden?

Men det tar inte bort att det är en alldeles fantastiskt berättad film. Dramaturgi när den är som bäst. Frank Capra är en av de stora regissörerna, och här får han verkligen briljera. De små otidsenligheterna blir till skavanker på ytan; precis som att vi har överseende med att Karl-Bertil Jonsson skriver yrke eller titel på de adressater han skickar sina paket till (vem gör det idag?) och kollar i taxeringskalendern (finns sådana ens nuförtiden?) så accepterar vi de klämkäcka partyavsnitten när James Stewart/George Bailey som ung uppvaktar sin kärlek Donna Reed. George Bailey är en människa som strävar efter att göra rätt, han går igenom livets alla stadier av glädje och sorg, och alla i publiken kan känna igen sig i det här. Oavsett årtal och klädsel.

En bra historia är alltid en bra historia, och sådant har inget med århundraden att göra. Jag vet inte när termen feel good movie började användas, men det här måste vara en av de första filmerna inom genren. Och även om jag ibland kan ha svårt för James Stewarts rolltolkningar – ofta enkla män som är efterhängsna och självutlämnande, på gränsen till pinsamma – så är hans gängliga gestalt och nakna ansikte helt perfekta i den här filmen. Ja, jag gillar honom verkligen.

När eftertexterna rullar är all stress borta. Jag och Babs tittar på varandra och känner oss på riktigt gott humör. Fnissar lite, kommenterar filmen, och som hon så väl sammanfattar det hela: ” Jag skiter i att det är sentimentalt. Jag köper hela paketet.”

Exakt så känner jag också. För filmen handlar om något så enkelt som medmänsklighet. Nu förstår jag varför det här är alla tiders julfilm. Jag köper hela paketet, helt utan förbehåll. Och ser den garanterat nästa jul också.

God Jul!

Hus för alla?

Jag bygger för en ny människa som måste komma.
Orden är arkitekten Peter Celsings, och de syftar på uppförandet av Stockholms nya Kulturhus.

1965 utlystes en nordisk arkitekttävling; en tävling med mål att skapa ett nytt kulturcentrum som motverkan till det kommersiella city som vuxit upp på kort tid. Vid den tiden fanns det gott om pengar till kulturen, och på avgörandets dag räckte det med två ord på löpsedlarna – Celsing vann! – för att stockholmarna skulle förstå att stadens egen arkitektkändis skulle få äran att rita det som skulle bli Kulturhuset.

Kulturhuset byggdes i en våg av framtidsanda, efter 50- och 60-talets hett debatterade rivningar, och var ett försök till ett vidgat kulturbegrepp. Man blickade framåt och visionerna var stora: byggnaden skulle vara en mötesplats och rymma ”gatans stämning och verkstadens möjligheter”.

Jag vet inte hur förutseende han var, den gode Celsing. Eller vad han egentligen menade med den nya människan. Under de decennier som gått sedan invigningen 1971 (då visserligen bara halva huset stod klart) har husets interiör byggts om ett flertal gånger, sektionerats, och dess olika verksamheter flyttat runt, bytts ut, uppdaterats. Exempelvis ersatte ett nytt rulltrappspaket Celsings vackra men svårtillgängliga trappa under återinvigningen 1997. Och vem minns idag namn som Mediadraken, Global Terminal och After Shopping? Tiderna förändras, förstås, och Kulturhuset med dem. Ingen verksamhet med självaktning kan leva på gamla meriter om den ska kunna fungera, och det blir extra tydligt här där man förväntar sig en vision, ett driv framåt.

Huset som aldrig blir färdigt. Så var tanken då, och så är det fortfarande. Kulturen i rörelse överallt, väl synlig utifrån bakom upplyst glas under mörka kvällar. Människor i olika åldrar, och med olika behov. Striden mellan kommers och kultur, alltid aktuell, och som pågår framförallt nere vid Plattan där butikerna tar över mer och mer.

Ingen har väl undgått den debatt som nu dragits igång i och med biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan; övertagandet av den oberoende aktören Klarabiografen. Starka känslor har väckts, och att som Kulturhuschefen Eric Sjöström skylla på bristande resurser samtidigt som det satsas stort på andra delar av verksamheten – exempelvis nyöppnade TioTretton – är ett riktigt dåligt argument. Här på Besökarna har även Victoria Machmudov och Frida Berglund skrivit om just detta. Monopol som familjespel är nog bra, men här? Nej, absolut inte. Då känns det som om vi lika gärna kan bjuda in McDonalds och H&M på en gång. Köra över ursprungsvisionen och bygga en shoppinggalleria av alltihopa.

Ilkka Timonen skriver i ett tidigare inlägg på Besökarna om Nelli Palomäkiutställningen, där ”Samtal pågår” blev inställt på grund av för få intresserade. Texten är en sorgsen betraktelse över den redan etablerade kulturens dominans på bekostnad av allt det andra. Det vardagliga, roliga, konstiga, experimentella. Kulturhuset, en institution för alla, men är det på lika villkor?

Jag besökte själv Kulturhuset igår, och även om debatten om Klarabiografen rasar och vi som går dit känner oss förbannade och överkörda, så är det bara en del i något större. Missförstå mig inte, det är för jävligt, men ser man på den stora massan som besöker Kulturhuset varje dag så är det förmodligen en ganska hög procent som inte ens vet om att det finns en biograf här. Nu låter det som om jag skjuter mig själv i foten och skänker ytterligare ett argument till de som är för filmmonopol, och det är absolut inte min mening. Jag vill bara belysa det faktum att Kulturhuset är som ett dockskåp bestående av en mängd olika kuber; människorna däri samexisterar, men många av dem skulle aldrig drömma om att beträda den osynliga gränsen till nästa rum.

De schackspelande gubbarna som sitter klistrade vid de små borden bredvid hissarna på plan 1 dag ut och dag in, hur skulle debatten gå om schack förbjöds, eller om någon klubb gick in och hyrde lokalerna för att hålla i schackmästerskap och kurser som exkluderade allmänheten? Hur många rader i tidningarna skulle det generera? Skulle det bli demonstrationer utanför, eller bara leda till ett lätt missnöje?

Jämför detta med om Stadsteaterns verksamhet tvingades läggas ner eller flytta någon annanstans. Jag gissar att det skulle bli kalabalik bland kultureliten, att ledare skulle skrivas, stödkonserter och insamlingar dras igång, och vem vet; kanske till och med något storföretag med vinstmarginaler skulle gå in och skjuta till pengar mot viss exponering i pauserna?

Hur var det nu? Ett hus för alla?

Avslutningsvis en sann historia:
Under de första åren var det riktigt nära att Kulturhuset skulle ha fått byta namn. Flera politiker tyckte att ordet ”kultur” var för belastat, och från Per Anders Fogelström fick man förslaget ”Brunkebergshuset” som lät neutralt och bra. Fogelström må ha varit en begåvad författare men hans namnförslag vann dock inga priser bland personalen. Tack och lov. Snabbt som ögat bad de snickeriet såga ut KULTURHUSET i stora bokstäver som målades röda och sattes upp på fasaden. Namnet var räddat och bokstäverna sitter där än idag.

Vad vill jag då belysa med detta?
Att det är bra att vi är arga, att vi agerar. Att det startas upprop och debatt, att direkt handling faktiskt kan leda någonvart, som i exemplet ovan. Men att allas röster tyvärr inte är lika mycket värda. Att kultur är fin- eller ful- eller till och med populär- beroende på innehåll och vem den är till för. Ingen nyhet kanske. Men vem kliver fram och protesterar när de små utställningarna läggs ner? Vem orkar bry sig?

Jag har inga svar att ge. Undrar bara: var det den här nya människan Peter Celsing hade i åtanke när han full av visioner satt vid sitt ritbord för 45 år sedan?

Källa:
De första trettio åren: Kulturhuset 1974-2004 – Henrik Löfgren