I Norrköping har kommunen sedan många år tillbaka haft en proaktiv inställning till gatukonst, som tydligast manifesteras i en välbesökt laglig graffitivägg i Kolhamnen. Även på andra platser syns konstnärliga uttryck som en del av stadsbilden, tex utanför studentbostäderna vid Idrottsparken och på innergården till Dynamo (Kulturkammaren) och Norrköpings Kulturhus, samt i utvalda tunnlar, vars motiv ofta knyter an till den lokala omgivningen. Alla inblandade tycks nöjda med detta bejakande av människors behov av att uttrycka sig i det offentliga rummet.
I Stockholm bråkar fortfarande politiker, konstnärer och samhällsdebattörer om nolltoleransens vara eller icke vara när det gäller gatukonst. Kulturhuset har sedan juni i år bidragit till att synliggöra och debattera graffiti och gatukonst genom sin Street Smart-utställning, schablon-workshops och föreläsningar och debatter om detta, för huvudstaden, känsloladdade ämne.
Den sista Street Smart-veckan bjöd på ett samtal på Panoramascenen – Vad är en konsttolerant stad? – mellan konstnären Johanna Gustafsson Fürst, Karin Hansson, som forskar om konstnärliga processer i digitala medier, konstvetaren Jakob Kimvall, som kritiserat nolltoleransen i sin debattbok Noll tolerans, chefen för Moderna Museet i Malmö John Peter Nilsson och politikerna Anna-Greta Leijon och Madeleine Sjöstedt.
Panoramascenen, 3/10-12
Förutom de väntade småhätska politiska höger- och vänsterkrokarna, så tog samtalet en del intressanta vändningar, bland annat när Karin Hansson likställer den lagliga reklamen med den olagliga gatukonsten och förordar total nolltolerans för sådant som man inte bett om att få ta del av. Det finns dock en stor skillnad tycker jag – där reklamen är ute efter att öka vår konsumtion av (onödiga) varor, så är konstuttrycken ute efter att beröra våra känslor och intellekt. Just nu pågår en massiv, och till sin storlek grotesk, reklamkampanj av ett stort jeansmärke inne på Stockholm Central. Väggar och tak är bokstavligen invaderade av gigantiska reklambilder, som det är omöjligt att värja sig mot. På vilket sätt detta är bättre för allmänheten att ta del av, än till exempel en graffitimålning, är för mig obegripligt. Men vi har lärt oss att acceptera reklamen som ett ofrånkomligt och naturligt vardagsinslag, och lär oss, åtminstone i Stockholm, att rädas gatukonst som ett onaturligt, kriminellt inslag som bör motarbetas. John Peter Nilsson berör också den självklara förklaringen till detta, nämligen att penningpolitiken styr och att man helt enkelt köper sig in i det offentliga rummet. Och han svarar därmed själv på sin fråga ”Vem är det som bestämmer vad som är bra och dåligt?” – den som kan betala för att använda det offentliga rummet, naturligtvis. Jakob Kimvall uttrycker också, apropå diskussionen om kontrollen av det offentliga utrymmet, att det måste finnas ett offentligt rum med utrymme för informella uttryck, dvs uttryck som föds ur ett behov av att vilja kommunicera utan något annat syfte än kommunikationen i sig.
Begreppen tolerans och förhandling återkom många gånger under det timslånga samtalet. Både Madeleine Sjöstedt och Anna-Greta Leijon tycktes ganska eniga i ståndpunkten att ”eländigt” klotter inte skulle tolereras och att det som är olagligt (att uttrycka sig på någon annans egendom, hur bra det än är, enligt Sjöstedts definition), inte ska få existera i det offentliga rummet. Men Sjöstedt är aningen motsägelsefull när hon å ena sidan menar att det offentliga rummet ska vara demokratiskt och kunna användas av alla, samtidigt som det är uppenbart att det bara rör dem som har tillräckligt med pengar för att köpa reklam- eller affischeringsplats eller har blivit godkända av dem som bedömer kvaliteten på det som vill ha offentligt utrymme – och vem ska bedöma det? Karin Hansson för en intressant diskussion om detta och problematiserar begreppen tolerans och nolltolerans, och menar att om vi ser oss själva som toleranta, så kan vi inte säga att något är tolererat och att annat inte är det, för då blir vi själva per definition icke-toleranta.
Anna-Greta Leijon utbrister ”tack och lov för gråzonerna” – och jag hoppas att hon med det menar att det förutom gråzoner i vad som betraktas som klotter och gatukonst, finns utrymme för andra än den för stunden rådande opinionen som avgör vad som är vad. Och jag hoppas framför allt att Stockholm stad kan vidga sin blick till kommuner som Norrköping, som öppnar upp för kreativitet under kontrollerade former, istället för att förbjuda ett uttrycksbehov, som kommer att fortsätta hitta sin väg ut till en publik, lagligt eller olagligt.
Graffitimålning på tegelvägg vid Dynamo/Kulturkammaren, Norrköping.
