Larry 
Ni måste förstå att mest troligen så är detta en once in a lifetime- chans.
Dessa kortfilmer går knappt att finna någonstans – inte att köpa eller hyra och nästan ingen av dem är visade i Europa – någonsin. Filmerna är på japanska med engelsk text men det är inte alls svårt att hänga med.
Har ni haft oturen att missa de två första dagarna kan jag glädja er med att för endast 60kr/dag har ni fortfarande chans att gå idag lördag 24 sept och i morgon söndag 25 sept innan det på Kulturhuset fortsätter 1-2 okt och 8-9 okt. HÄR hittar ni mer info.
Larry Greenberg * se bild* som öppnar varje föreställning med att berätta om festivalen och dagens filmer kommer hjälpa er att komma ikapp. Så för i all världen: GÅ!!!!
OBS: Larry talar amerikanska, men han är heller inte svår att förstå och man törs absolut fråga honom igen om man inte hängde med första svängen. Man kan ta det i pausen om man inte vill skrika ut sin fråga över hela salongen.
Vad är det då för fantastiskt ni missar??
Animevolution är ett ihop drag av orden anime och evolution – utveckling.
Festivalens 4 första dagar är en resa från sagoberättarna Kamishibais till dagens teknologiska stil.
Dag 1
I torsdag så stod först jättegullig och trevlig personal från japanska ambassaden som hade ett bord där man fick plocka ihop vilka tidningar man ville ha med om olika ämnen rörande Japan och ett Picachu-ritblock med klistermärken längst bak. Jag tog ett ex av varje och dottern fick en blå Picachu bok och jag – den glatt pokemon-gillande mamman tog en rosa! Det var fortfarande 15 minuter kvar till insläpp så nu passade jag på att kika på Cocongs utställning – mycket intressant måste jag säga. Ska ta mig upp på taket någon dag att se den skalenliga modellen som sägs ligga där. Jag fantiserar om att kunna kliva in i den – häng med här på bloggen så lovar jag bild på det hela!
Så var det dags att bänka sig. Jag som är van att sitta längst fram typ inne i duken tyckte först det kändes som om jag satt bland takkronorna och gluttade ner då min hänvisade plats var på näst sista raden högst upp (rad 5). Fast salongen är i perfekt proportion så det går inte att få dåliga platser på Klara och jag tror bestämt att det faktiskt var lite varmare däruppe. I och för sig behöll jag jackan på hela tiden men jag frös aldrig om näsan, så där har ni min termometer. När dörrarna stängdes var det utlottning – WOHOO och Grattis till vinnarna – och så en kort filmvisning från en riktig Kamishibai! Riktigt coolt. När vi åker till Japan kommer vi garanterat leta reda på en för att få se live – de finns fortfarande på sina håll. TIPS till er lyckostar som vet när ni ska dit!
Så går del 1 igång. Utvalda kortfilmer från 1928-1931. För de av er som sett de tidiga alstren av Disneys svartvita kommer känna igen er. Trots att det inte förekom något samarbete länderna emellan är stilarna väldigt lika varandra, humorn också. En populär sång som återkommer i vissa av filmerna är dock ”Singing in the rain” vilken jag glatt nickade med i takt till – även om det gick rätt snabbt.
En populär karaktär som kommer åter är Momotaro – pojken som föddes fram ut en gigantisk persika och blev folkhjälte. Ni kan läsa mer om honom HÄR. Jag tyckte det var extra kul då en av mina favoritsånger på japanska är denna om persikojuice (nej, jag kan inte språket ännu). I en del av filmerna förekommer det sång, i andra enbart en berättarröst och HEPP – mitt i allt så var det en lite längre berättelse som faktiskt börjar med riktigt film där den tecknade delen står för en drömsekvens! Tyvärr var jag tvungen gå när pausen kom och missade introduktionen om Ganime och festivalens första ganime-film!
Ganime – ”bildkonstverks-anime” - är en ny genre så man får ha ett öppet hjärta för dessa filmer då de verkligen ligger i utvecklingsstadiet , ni kan läsa mer HÄR under rubriken: Ganime – experimentell anime. Torsdagens film ”Tori no Uta” var enligt vittnen väldigt gripande och vacker. Den handlade om en ung pojke som jagar en undflyende mystisk flicka och hennes fågel och filmen genomsyras av de 7 färgerna: rött, orange, gult, blått, indigo, lila och grönt.
Dag 2
Idag blev mer stressigt så jag vet inte om det stod några gulliga ambassadörer där men Kulturhusets egen gulliga personal var på plats 
Stressen resulterade i att vi käkade middag på tunnelbananen in, hällde i oss kaffet sträckan mellan Pressbyrån T-centralen och just utanför Klara-bion och sedan tillbringade vi första 40 minuterna med att försöka äta munkar i mörkret som vi skulle haft till kaffet, jag behövde den sockerkicken. Och tar ni med godis och dylikt TA MED SKRÄPET UT!!! Idag hade jag fästmannen med mig och vi satt närmre duken denna gång, rad 3 istället för 5. Tyvärr var det mindre med folk idag vilket förvånade mig. Finns det så få film/anime-fantaster i Stockholm? Borde inte alla som går på filmatiserings-inriktade linjer vara här? Idag var det i alla fall utlottning med och jag vann den sista påsen, HURRA!! Tokfin necessär som jag använde på en gång. Larry öppnade upp med introduktion om vad vi skulle få se – lite kortare idag och ganska omgående släcktes lamporna.
Till min förtjusning började även denna visning med ett spännande avsnitt ur en Kamishibai! Sedan gick dagens kollektion som gällde år 1931-1933 igång. Min teori om värmen verkar stämma – filten kom nämligen fram. Vi vet ju alla att värme stiger så…
Även om vi såg fler filmer idag så kändes det inte av – kanske för att filmerna nu börjat ligga närmre varandra i tempo och stil vilket bildade ett bättre flöde. Gårdagens kollektion kändes stundvis knyckig för att det gick fort mellan kortfilmerna och stilarna varierades från nästan streckgubbe på enkel bakgrund till mer runda former och detaljerat. Nu kunde man även börja se skillnad rent tekniskt mellan filmerna vilket var intressant och spännande. Sedan var det paus och vi passade på att gå ur salongen och sträcka på benen – till skillnad från killen som satt bakom mig som sträckte ut och hade sina fötter på mitt nackstöd vilket jag upptäckte när vi kom tillbaka. Fast just när jag tänkte nypa han i tån så jag kunde sätta mig stötte hans kompis till han.
Så var det dags för dagens ganime ”Seikshoku Elegy” . Nu blir jag en aning kluven för jag tyckte inte beskrivningen av fimen motsvarade det vi fick se även om den följde ganimefilmatiseringen. Så här står det på hemsidan:
Ichiro, en ung animatör, bor ihop med sin tjej Sachiko i 1970-talets Tokyo. De har svårt att få tillvaron att gå ihop, och deras enda hopp är den kärlek de känner för varandra.
För det första stod endast HON för hoppet, man ser ingenstans att det är på 70-talet – bara att de säger det och om nån tycker att man skulle sett det på hans frippa kontrar jag att han såg mer ut som en polerad Wolverine (X-men karaktären) än 70-talspolisonger. Filmen var inte dålig och visst förstod jag hur man kunde se den romantiska aspekten fast jag tyckte mest att Ichiro framstod som otroligt omogen och att Sachiko var mer som en måne i omlopp omkring han.
Se den om ni får chans- det är en intressant film. De borde bara ändra informationen om den.
Så people – summan av inlägget är:
- HÄR köper ni biljetterna över nät om ni inte gör det på plats – tveka INTE om ni bor i Stockholm och har chans att gå.
- Det är varmare i salongen ju längre bak ni sitter. Att det är kyligt är INTE Kulturhusets fel – utan de som äger fastigheten vägrar höja temperaturen. Jag tycker vi besökare ska ta och maila in till dem om detta så de förstår att det inte är personalen som fryser lätt utan ALLA fryser. Vem vill se på film i skoteroverall?
- Ha öppna sinnen för ganimefilmerna.
- Och just ja – öronproppar om ni är ljudkänsliga. Vissa av sångerskorna i kortfilmerna uppnår nästan så ljusa toner att de kan diska ur glas med dem! I alla fall intog mina öron samma läge som flygplansvingar i ett spontant försök att skona hörselgångarna.
- LÄMNA INGET SKRÄP I SALONGEN!
- Och inga fötter på nackstöden tack.
Vi syns
Jennie
Bilder: Kulturhuset & The Japan Times
