Från Lavas hemsida:

Lördag 25 februari finns alla Lava-producenter och nya konstnärlige ledaren Behrang Miri på plats för att berätta om det nya kulturstödet och hur det funkar att arrangera saker genom Lava. Du kan även på plats bolla idéer med Lavas producenter. Så kom till Lava och dela med dig av dina tankar och idéer. Vi kan nog hjälpa dig med mycket!
Kulturförvaltningens stipendie för unga (före detta “En snabb slant”) har gjorts om. En nyhet är att HELA Lavas målgrupp, 13–25 åringar, numera kan söka det. Du söker som privatperson, skriven i Stockholm stad, upp till och med 10 000 kr för ett publikt arrangemang/projekt, till exempel en föreställning, en konsert eller en utställning. Du får även tillgång till en coach som kan ge dig råd och vägledning.
Denna dag kommer vi även premiärvisa “Mitt Lava!”, en serie intervjuer med ungdomar som berättar om sånt de gjort på Lava: utställningar, dans-jams, spoken word, modevisningar, bloggar, filmprojekt, screentryck…  Redan nu ligger del av filmerna uppe på webben (länk).

Om du är ung, nu och har en bra idé som du vill förverkliga: se till att gå till Lava och få din röst hörd. Jag har haft nöjet att få träffa Behrang Miri och jag vet att han mer än gärna lyssnar på vad du har att säga.

Mer information om eventet hittar du på: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Lava/Lava-presenterar-nya-kulturstodet-for-unga/

Imorgon kan ni läsa intervjun jag hade med Behrang Miri. Exklusivt för Besökarna bloggen!

I ett rum, lite vid sidan av, liksom bakom en vägg och under ett snedtak som är byggt av glasrutor, ja precis som ett jättelikt växthus känns det, står ett långbord. Stillsamt, står bordet där. Väggarna står vita, golvet ligger ljusgrått. Det luktar linolja. Runtomkring bordet står drösvis med stolar och på bordet trängs papper, målarfärger, penslar, dutt-svampar, färgpennor. Det är söndag idag och barn i alla storlekar sitter koncentrerat och skapar. De behöver inte trängas eftersom det är gott om plats. Inte heller behöver de överrösta varann för att kommunicera. Då och då hörs fragment av samtal om projektidéer. Några tankar här, några kloka råd där. Jag längtar efter att sätta mig bredvid och vara med, ja jag längtar så till den milda grad att jag är nära att ställa in det möte jag ska på med en ljussättare i sotarmössa och som börjar om prick tolv minuter i konsthallens fik. Men det gör jag inte. Däremot bär jag med mig något slags hoppfullhet när jag går ut i den snålblåsiga februaristaden. Så förbannat bra grej, tänker jag, att vem som helst får komma in gratis och måla gratis i konsthallen vilken dag som helst i veckan. I min hemstad erbjuder ingen konsthall samma möjlighet, så vitt jag vet, tänker jag och känner mig så där kritisk som man bara har råd att känna sig om man lever under privilegierade förhållanden. Inte ens i Kulturhuset får man måla kring långbord.

Annat var det, förstås, på sjuttitalet!

”Genom generösa öppettider året runt hade alla, både de på snabbvisit och de som ville arbeta en längre period, möjlighet att använda rummet för sitt skapande eller för att ta del av andras.”

Så beskrivs i boken De första trettio åren, memoarerna om Kulturhusets födelse och hittillska levnadstid, det som kallades för Allrummet och som öppnade 1975. Placerat där, som jag förstår det, nuvarande Studion ligger. Det är svartvita bilder på just sådana långbord som i Malmö, ja just sådana barn som i Malmö, som sitter koncentrerat och skapar i lugn och ro. Jag läser och undrar hur det kändes. Jag undrar hur det hade känts att sätta sig vid bordet i Malmö då när jag var på blixtvisit för en vecka sedan. Jag tänker på Rum för barn och Lava, som Allrummet delades upp i när Kulturhuset blev äldre. Tänker att intentionen att erbjuda ett särskilt tonårsrum och ett särskilt småbarnsrum ju var god. Men att det kanske var något som gick förlorat på vägen när det blev så väldigt regisserat och inrett och aktivitetslystet. Det kanske räcker att det bara finns tillgång till ett bord, en hög papper och några lådor målarfärg.

Jag undrar när det ska komma ett målarbord till Kulturhuset igen. Till dess håller jag till godo med Malmö. Jo, nästa gång ställer jag nog in mötet.

Det var i alla fall min slutsats efter att ha vandrat runt och tittat och petat och tryckt på och skrattat åt det frodigt spretiga utbudet på de konstnärsdrivna galleriernas mässa, Supermarket, som startade 2007 som en reaktion och reflektion gentemot de större galleriernas mer städade Market, som hålls samtidigt på Konstnärsakademin, några kvarter bort. Här följer några axplock:

Först fastnade jag för några spanska konstnärers ilskna spark bakut mot ett finanskrisande samhälles tendens att skära ner på det som allra mest behövs just i krislägen – kulturen – under det samlande Marx-citatet: “All that is solid melts into air”. Konstnären ses idag som en entreprenör och förväntas driva sin firma som vilken företagare som helst, med vinstintresset som självklar motor. Det är en utveckling som drar över hela Europa för närvarande. Alldeles utmärkt då att spanjorerna ställde ut dessa verk på en mässa som lånat sitt namn från snabbköpet.

Lite längre in satt Henrik Ekesiöö och såg både ledsen och uppgiven ut, med sitt stora huvud i papier maché hängande på den trötta nacken. Bredvid honom hade ett litet skott av Barsebäck blommat upp, i verket Barsebäck Mobile Memorial Monument (se filmen här), av Joakim Forsgren. Deras verk ingick båda i utställningen “One Euro (9,0983333 SEK) budget exhibition”. 

Sedan följde en finsk idéplantskola, där varje tanke, förhoppning och bra idé sattes i jord och vårdades i långa rader i artificiellt ljus och värme, i väntan på att få sättas ut och knoppas till våren.

Kommunen Gnesta hade en monter, där man visade olika ämnen och material som hör hemma där, i stora kar; jord, ull, löv, bark etcetera. Och mitt emot höll alltså ID:I galleri till, med bland annat en skottkärra fylld med pellets, centralt placerad mitt i montern, och bilder på det som växer i rännstenen på väggen. De har ett namn.

Supermarket 2012 visade verk av runt 80 konstnärer från 30 länder i små montrar på två plan i Kulturhuset. Det ger för femte året i rad, som vanligt, en sprudlande bredd och höjd som både visar på mönster i den samtida konsten och samtidigt bryter alla föreställningar om att det finns någon gemensam linje eller riktning alls i dagens konst. Förhoppningsvis kommer Supermarket och alla dess utställare att leva och frodas tills dess att konsten i all sin ofriserade spretighet inte bara grott, men vuxit upp ur rännstenen och intagit sin rättmätiga plats mitt i gatan.

Annat jag gillade:

Medan jag väntar in henne strövar jag runt på bottenplanet, söker en sittplats, gärna lite avskiljt så jag kan läsa.

Till höger om ingången, förbi hyllmeter av böcker upptäcker jag en annan del av biblioteket. En liten trappavsats leder ner till plats med litteratur om konst, arkitektur, design och foto. Många av de böcker som jag går och lyfter på i bokhandlar och museibutiker, men aldrig riktigt har råd med när det väl gäller. Letar mig fram till en bok med fotografier av Anton Corbijn och placerar mig bredvid en man i soffan. Min egna bok får vänta.

*

Och efter en stund får jag ett sms av min vän att hon kommer nu och hon vaggar över Plattan med ryggsäck på axeln, betongplattorna vilar i aprilljus fastän det knappt är mars ännu.

Tid och rum: 27/2 – 2/3 dagtid på Studion, Kulturhuset

/Emilie

August Strindberg

Det är lördag, året är 2012, och en skara människor har samlats på Kulturhuset i Stockholm, lockade av ett samtal som går under namnet ”Den gränslöse Strindberg.” Det är hundra år sedan Strindberg dog, vilket i år uppmärksammas på olika sätt var än man vänder blicken.

Inbjudna är Gunilla Engwall, professor i franska och Ove Bring, professor i internationell rätt.  Moderator är Harald Hultqvist. Samtalet tar sin utgångspunkt i Strindbergs barndom, Engwall berättar om Strindbergs tidiga möte med det franska språket, i skolan och i hemmet och samtalet följer sedan någorlunda kronologiskt Strindbergs liv med emfas på hans engagemang för mänskliga rättigheter och fredsrörelsen.  Hans vision om ett enat Europa långt innan Merkel och Sarkozy blev Mrs. och Mr. Europa avhandlas också, precis som hans resor i Europa med särskild tonvikt på relationen till Frankrike. Engwall presenterar också det långa arbetet med sammanställandet av nationalupplagan av Strindbergs samlade verk.

Samtalet svänger åt alla de håll, som det brukar när Strindberg är föremål för diskussion. Jag gläds åt att samtalet väljer att förankra det biografiska i det litterära. Personen Strindberg är ofta till den grad föremål för diskussion att det konstnärliga skapandet tenderar att hamna i skymundan. Engwall betonar vid flera tillfällen att vi inte får glömma att karaktärerna i romanerna är just karaktärer och att romanerna inte bör läsas som Strindbergs dagböcker utan som fiktion. Professorerna läser ur olika texter, bland annat ur novellen ”Samvetskval”, en novell som blev ett viktigt inlägg med folkrättslig poäng i fredsrörelsen.

Jag uppskattar framförallt diskussionen kring Strindberg, europén. Ove Bring talar om essän ”Nationalitet och svenskhet”, där Strindberg på ett avantgardistiskt sätt för tiden lanserar tanken om ett enat Europa. I essän ifrågasätter och diskuterar Strindberg svensk nationalism och fastslår att svensken måste se sig själv främst som europé. Jag hade gärna hört mer om just denna essä, men samtalet tar snart en ny vändning, vilket är förklarligt med tanke på den knappa tid man har att tillgå. Jag blir informerad om att alla Strindbergs verk, även ”Nationalitet och svenskhet”, finns att tillgå på litteraturbanken, vilket är värt att ha i åtanke om man är intresserad av att läsa mer av Strindberg.

Engwall talar om Strindbergs exil, hans resor i Europa men framförallt vistelserna i Paris. Strindberg ville bli en del av det europeiska kulturcentrat och faktum är att han också blev ett namn i staden. Hans naturalistiska dramer spelades i Paris, han debatterades och recenserades i franska tidningar och hade kontakt med flera av de stora kulturpersonligheterna som Zola och Gauguin. Det som är än mer anmärkningsvärt är att Strindberg faktiskt också skrev på franska, ett exempel är ”En dåres försvalstal”. Romanen blev senare översatt till svenska av John Landquist. Den bok som lästs i skolorna, under beteckningen svensk litteratur, författad av Strindberg var alltså en översättning från franskan, vilket alltid innebär en omarbetning av grundmanuskriptet.

Diskussionen kring vad som ska betecknas vara nationallitteratur är ständigt pågående. Bör en författare vara svensk för att anses vara svensk författare, eller räcker det med att personen skriver på svenska? I fallet Strindberg, kan vi påstå att han också är en fransk författare, eftersom han faktiskt författade på språket? Enligt min åsikt läggs alltför stor vikt på att klassificera litteratur grundat på nationalitet. Det är det som är spännande med Strindberg, samtidigt som man kan anklaga honom för det mesta hade han en nyfikenhet och en vilja att upptäcka, att lära, han begränsade sig inte till en nationalitet, han ville vara en europeisk författare. Just eurocentreringen har jag väl mina åsikter om, men att han fördjupar och försvårar begreppet nationallitteratur är något som jag tar med mig från samtalet.

Kvinnohataren och antisemiten Strindberg då? Harald Hultqvist ställer rätt frågor för att nyansera bilden av Strindberg. Här blir det svårare att fortsätta det där flytet i samtalet. Det skruvas lite i stolarna. Engwall betonar återigen att man inte får glömma bort att ”En dåres försvarstal” är fiktion och att den bör läsas som en kärleksroman. Huvudpersonen heter Axel och inte August. Dessutom så ville tydligen Strindberg inte att den skulle översättas till svenska eftersom han ansåg att den var för privat. Här börjar fiktionsargumentet klia. Strindberg må ha varit gränsöverskridande på många sätt men hans kvinnofientlighet kan inte bortförklaras med att ”En dåres försvarstal” är fiktion. Det är ju inte det enda verk eller forum där Strindberg uttryckt kvinnofientliga åsikter.

När diskussionen om Strindbergs antisemitism kommer på tal så framhävs det att Strindberg hade judiska vänner och beundrade Brandes och Levertin (Levertin åtminstone till en början). Sådana motargument känns märkliga. Det skulle inte vara första eller sista gången en person med antisemitiska eller rasistiska åsikter har relationer till människor som de till grupptillhörighet har åsikter om men som personen bortser från på personlig basis.

Det är svårt att prata om Strindberg. Det är lätt att prisa honom för hans konstnärliga bidrag men mer komplicerat att försvara de åsikter som han uttryckte i det offentliga samtalet såväl som i fiktionens värld. Strindberg drar åt alla håll och det är svårt att få grepp om personen på grund av hans ambivalenta ställning i ett antal frågor men det här samtalet kretsar trots allt främst kring hans verk och inspirerar till vidare läsning. Samtalet är som bäst när Engwall entusiastiskt pratar om nationalupplagan och Strindbergs relation till franskan samt när Ove Bring reder ut Strindbergs bidrag i diskussionen kring medborgerliga rättigheter.

Samarbetet mellan Universitetet och Kulturhuset är ett tacksamt initiativ, en möjlighet till en inblick i professorernas kunskapsfält som man annars får söka sig till genom universitetsutbildningar. Ett stort frågetecken är dock valet av plats. Vid den lilla ”scenen” vid biblioteket, i anslutning till barnvagnsparkeringen försöker de samtalande göra sig hörda. Mikrofoner förbättrar möjligheten att följa samtalet men skrikande barn och förbipasserande som pratar högt försvårar koncentrationen under de två timmarna. I början av samtalet skämtar forskarna om att Strindberg sa att han inte kunde skriva utan ljudet av barn. Möjligt att det var så men jag undrar ändå om just det här forumet inte skulle förbättras om man valde en annan plats. Jag tror att det är fler än jag som skulle uppskatta ett sådant initiativ.

Nästa lördag fortsätter samarbetet med ”Den gränslöse Strindberg II”. Lördag 25 februari kl. 13-15. Då är det Rikard Hoogland, fil dr. i teatervetenskap och Montgomery, professor i psykologi som samtalar om ”Strindbergs nyare pjäser och psykologiska aspekter på hans författarskap.”

Efter att ha gått runt bland montrarna i en timme slog det mig att jag kanske inte är ensam om att ha andra målsättningar med mitt besök än att insupa konstnärliga uttryck. Jag pratade med en fotograf från Galleri Rajatila i Tampere, Finland. Hon, och hennes galleri, hade aldrig varit på mässan förut, och inte någon annan konstmässa heller för den delen. Den största fördelen med att vara där var för henne att få kunna träffa andra konstnärer som gett sig i i galleribranschen, för att lära sig hur branschen funkar, knyta kontakter och utbyta erfarenheter.

Efter att ändå ha vandrat in och ut ur nästan alla av Supermarkets montrar såg jag ju en helt del konst, men på grund av en aldrig sinande ström av intryck känner jag att det är svårt att sortera var jag sett. Tre saker minns jag dock med glädje. Galleri Feltspace från Australien, GRAD, European Centre for Culture and Debate i Serbien och Zeta Galeri, Albanien.

När jag vaknade i morse var jag sjuk, så för mig blir det inte något mer Supermarket, vilket känns outbotligt trist, för mässan hade mycket potential. Ett tips är att gå dit fler gånger än en, och försök inte hinna med allt. För det går inte. Men försök titta på konsten, hur svårt det än kan vara. Det gjorde inte jag, och det ångrar jag just nu.

/Frida Berglund

Annelie Wallin och Malin Lobell, ID:I galleri

De har inte bara en av mässans bäst planerade och snyggaste monter, de har även byggt en oas inom Kulturhusets gråa väggar. Annelie Wallin och Malin Lobell, ID:I galleri, för vidare dialogen om nyttoanvändningen av det fjärde stadsrummet:

”Hur stort är den enskilda individens handlingsutrymme i samhället? Hur mycket plats får man ta i det offentliga rummet?” frågar Wallin i sitt videoverk Busplantering i Huvudsta, Solna.

”Hur ser stadsfloran ut? Vad växer i rännstenen? Genom att markera, sätta ut namn och ev. någon kommentar kring användning, släktskap osv ville jag uppmärksamma och belysa det som växer mellan fogarna. Allt har ett namn.” säger Malin Lobell i verket ”De har ett namn” – en aktion och serie fotografier från olika platser på Norrmalm, Stockholm och Malmö.

Finland fick inte en grön president, men hoppet finns och växer: samhällsdebatt och -ansvar får gärna smitta av sig.

Vampyperformance vid Supermarketartfair from Ilkka Timonen on Vimeo.
——————————————————————-

Samtidskonstens ankdamm – Tupajami foundation, Rotterdam

Badankor vid ankdamm Supermarket from Ilkka Timonen on Vimeo.

——————————————————————-

Livepainting – GalleriaKONE, Hämeenlinna Finland

Livepainting vid Supermarket from Ilkka Timonen on Vimeo.

Vi satt med utsikt över ett vintergrått Stockholm och pratade om allt möjligt. Det är något med stora glasfönster och betraktande som gör åtminstone mig lugn i hela kroppen. Människor som myror nedanför, stress som finns överallt utom där jag befinner mig. Inte ens det gråa utanför tycktes lika grått längre.

För nu började underhållningen.
- Kolla där! Min kompis pekade ner mot plattan. En kille höll i en stor bukett röda rosor plus en handtextad skylt i kartong där det stod FREE HUGS. Oj, vad var det här? Vi spanade ut genom glasrutan, kommenterade, tyckte att han såg alldeles för självbelåten ut, en duktig kille som kommit ihåg att köpa rosor. Undrade vem han väntade på. För att han väntade på någon var mycket tydligt.
Nu kom hon. En lång kyss i hans famn – ingen nätdejt alltså, som vi kanske trott – de tycktes ju känna varandra väl. Men så – vips – försvann romantiken och hon tog upp mobilen och började filma honom, gick flera steg bakåt. Affärsmässig dokumentation. Ett skolprojekt?

Nu anslöt en tredje person, ytterligare en kille. Tog över filmandet en stund. Vi betraktade dem som i sin tur betraktade varandra och sin omgivning. Skulle någon nappa på gratiserbjudandet? Ja! Där vågade sig två tjejer fram för att få varsin kram, en ros och en papperslapp av killen. De läste med rynkade pannor, funderade en stund, och vi som satt några trappor upp och på alltför långt avstånd blev mer och mer engagerade i vårt gissande. Vad stod på lappen? Det verkade vara någon sorts skicka-vidare-lek, tjejerna bytte rosor och kramar med två killar som de spanat in, en av dem fnissade generat medan de övriga kramades avspänt och oblygt. Och så fortsatte det. Fler rosor, fler kramar.

Jag hade varit mer än nöjd med god soppa och trevligt samtal med min kompis. Nu blev gratisshowen en oväntad bonus. Kärlek på lunchen, med oss på första parkett. Och egentligen spelade det inte någon roll vad de egentligen gjorde där nere; om det var ett projekt, ett socialt experiment, eller bara ren underhållning. Att de här totala främlingarna väckte ett sådant engagemang hos oss – det var det som var själva grejen.

Vi gick faktiskt förbi skådespelet när vi lämnat Kulturhuset och var på väg mot t-banan. Hade först tänkt fråga vad det hela handlade om, men när vi väl stod på marken några meter ifrån dem kändes det roligare att inte veta. Jag och min kompis kramade varandra i stället, och lovade att luncha igen, snart. Gärna en soppa, och gärna på Kulturhuset.

Fredag den 17 februari är det dags igen att besöka mässorna Super- och den vanliga market – som båda pågår fram till söndag den 19 – och värdera hur Platon prepostmodernism håller. Man kan även passa på och njuta av mer eller mindre bra konst, de klara eller simmiga idévärldarna.

Det gör jag i alla fall, på fredag besöker jag Supermarket vid Kulturhuset och möjligen Market vid Konstakademin.
Glad konst och helig helg – Ilkka Timonen

En gång boknörd, alltid boknörd. Tror att det är så enkelt.

Biblioteket Plattan och jag har ingått äktenskap. Förälskelsen är borta, men kärleken desto starkare. I nöd och lust, för alltid, för evigt.

Mina trånande blickar efter nya titlar, mina smeksamma händer på de vita hyllorna, och min lojt nerhasade kropp i bokslukarsoffan, har hittat en ny hörna, där jag kan frottera mig i allehanda bildmässiga förlustelser. Och i mitt lilla rum, i rummet, glömmer jag tiden. Tills en vänlig, men lätt trött, röst manar mig att gå hem med orden ”Jag är ledsen, men vi stänger faktiskt om två minuter, så det är dags att gå nu”. Och full av förväntan inför vårt nästa möte, går jag rodnandes därifrån. Fortfarande förälskad, minsann!

Det var ingen vanlig litterär afton. Även om publiken som trängdes i två långa köer i väntan på att dörrarna till Studion skulle öppnas, till stora delar var den vanliga; 85 procent kvinnor, medelålder 35-45 år. Tveklöst många bibliotekarier. Dörrarna öppnades, vi släpptes in.

Book slam är Londons största, första och enda litterära nattklubb och när den nu kom på gästspel till Stockholm och Studion i Kulturhuset hade man tagit fasta på det där att ge litteraturen en ”more comfortable and informal environment”, som det sägs på hemsidan Bookslam.com. Träbänkar klädda med trasmattor stod ”flätade” i kors, riktade mot de två scenerna – en liten med plats för en ensam röd fåtölj mot en fond av Sergels pinne i snöstorm. På den större scenen fick en hel soffgrupp plats, komplett med chesterfield-soffa, pösiga fåtöljer, ett litet soffbord med virkad duk och trehövdad lampett – ett möblemang som lustigt nog aldrig kom till användning. Scenen delades också med en kvartett bestående av Daniel Bingert med (celebra) gäster. (Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om basisten som stod mitt i kolsyreröken större delen av kvällen. Om du läser det här, mår du bra?)

Konferencier var den energiske, elastiske och vokalt begåvade poeten Lemn Sissay, som till vardags är huspoet på Southbank Center i London och som till och med fått medalj av drottningen för sina litterära insatser. Han varvade egna texter med att grimasera, gestikulera och introducera gästerna; från Sverige författaren till de uppmärksammade och kritikerrosade Hello Dolly och Välkommen till den här världen, Amanda Svensson och hiphopparen Alexis Weak, straight outta Gullmarsplan. Från Storbritannien manus- och romanförfattaren till bästsäljaren En dag (som också filmatiserats och nyligen visats på svenska biografer) Dave Nichols och till sist spoken word-poeten från södra London, Kate Tempest.

I baren såldes öl och vin och en handfull små maträtter till ofattbart trivsamma priser. Eller vad sägs om en linssoppa för 25 kronor, en liten ceasarsallad för trettio eller en quiche med kantareller för 35? Ja, trevligt och trivsamt var ordet som låg närmast till hands när man balanserade bort till sin trasmatteklädda bänk med en liten middag i famnen. Ovanför fladdrade stora dukar med projicerade bilder av bläddrande boksidor och utanför yrde snön så att det susade i rören.

Book slam London har ett par år på nacken, hemmavid. Redan i höstas drog Kulturhuset igång en svensk version av konceptet, under projektet Uppsökande verksamhet då med stöd av brittiska konsultatet och det hölls på Brooklyn Bar vid Hornstulls strand.

- Vi ville själva sätta ihop det i ett mindre format, lite som det startade i London, med några svenska författare i en liten bar med musik. Lite mer opretentiöst, säger Pernilla Glaser, som producerat både höstens två Uppsökande verksamhet och gårdagens gästspel från London.

Namnet Book slam fick inte Kulturhuset använda för sin Uppsökande verksamhet, men istället för att bråka om det bjöds originalet in för ett gästspel i Stockholm. Book slam London är egentligen ingen turnerande verksamhet, berättar Pernilla Glaser. Det började som sagt i ett litet format, som en liten klubb på en mindre bar med några poeter, författare och musiker, men ganska snart växte det till en stor show som nu ges den sista torsdagen varje månad i en av två stora lokaler i södra London, med en stadig publik på omkring 500 pers. De har gästspelat på någon festival tidigare, men annars är det första gången konceptet rest hemifrån, när Book slam London goes Stockholm.

Mest London bjöd Kate Tempest på, som också ursäktade sig för att hon kanske var lite för lokal i sina texter. Vilket hon absolut inte behövde göra. Hennes texter är universellt urbana och hennes framförande alldeles fenomenalt. Men mer om henne längre ner.

Först ut var Amanda Svensson, som tog plats på den lilla scenen, framför den röda fåtöljen. Hon var påtagligt nervös när hon presenterade sig och berättade om när hon sist var här i Studion, då för att spela instrument hon inte kunde. Trummor. Hon staplade dem på varann. Nervositeten skingrades blixtsnabbt i samma ögonblick som hon öppnade boken och började läsa. Som om de egna orden i boken var ett rum där hon steg in, undan allas blickar. Som om hon nu fick spela ett instrument hon faktiskt kan mycket väl.

Det är mycket språk i Amanda Svenssons texter. Ordlekar och förvrängningar, det är drastiskt och bildrikt på ett sätt som är både roligt, hårt och distanserande på en och samma gång. Och det handlar om högst samtida unga liv i en stor stad nära oss (Köpenhamn). Båda hennes böcker fanns att köpa vid bokbordet intill baren.

Därefter fick man vända huvudet tillbaka till den stora scenen, där Lemn Sissay presenterade mc:n, spoken word-poeten, och Occupy London-demonstranten Kate Tempest. Med mycket charm och skämtsam ödmjukhet dansade hon runt på scenen med micken i sedvanligt mc-grepp, men det var inget sedvanligt med henne.

Hon inledde med en lite gullig text om de fyra vännerna Ambition, Talent, Envy och Pride, ”four firm friends who turned into four fierce forces”. Den följdes av ett litet babbligt mellanspel som hon förklarade: ”Somtimes it just talks and I don’t know how to stop it. Sorry.” Därefter blev texterna tyngre, mer politiska, predikningar i blankvers med undertryckt urban aggressivitet, som i Sound of Rum, Cannibal Kids. Hela tiden dock med det där skämtsamma helt nära och plötsligt halsbrytande skörhet. Ofta avbröt hon sig som i en parentes för att översätta något som kanske var lite för South London och som hon nog inte kunde kräva av den svenska publiken att förstå. Och sedan lika snabbt tillbaka ner i det svarta, förtvivlade, som om ingenting.

”I used to spit these rhymes to strangers on trains”, skriker hon och man tror henne. Hon gjorde nog det. Hon gick nog runt på tåg och tunnelbanor och läste sina texter som de fiolspelande rumänerna på gröna linjen här hemma. Hennes andra längre text, Renegade,  en hymn till människan, avfällingen – hon gjorde den med sådan intensitet att hon drog fram tårar i åtminstone mina ögon – inledde hon genom att bryta avståndet mellan henne och oss och gå ner bland träbänkarna. ”I really do feel love for humans”, försäkrade hon. Till och med det var trovärdigt. Det var där hon ville vara, mitt ibland. Oss. ”Come here, give me your hand. Cause I know how to hold it.”

Jag tror att hon satte fingret på något där. Jag tror att Book Slam egentligen hellre vill vara det där lilla, intima formatet. Eller åtminstone tror jag att jag hellre skulle vilja ha det så. Mer nattklubb än talkshow, om man säger så. Men Kate Tempest var både uppe på scenen och nere på golvet kvällens bästa. Utan tvekan. (Ta hit henne igen!)

Kvällens bästa, måhända, men kvällens dragplåster var hon inte. Därom rådde heller ingen tvekan. När Dave Nichols ställde sig på den lilla scenen framför den röda fåtöljen i sin tweedkostym och med sina runda, svarta glasögon och var så där strikt brittisk som bara en viss sorts brittiska män kan vara, gick som en våg av förtjust fnitter genom publiken. Han började läsa ur sin novell om en mycket omusikalisk pojke som dödar sin pianofröken genom sina idoga försök att hitta geniet inom sig, och genast svarade publiken som den inte gjort på hela kvällen och de röda kinderna låg som en kollektivt fniss under upprymdheten. Sannolikt har hans senaste roman, En dag (A day), med de där reaktionerna att göra.

En dag är en kärlekshistoria så klassisk att den handlar om ett par som måste men som inte får varann – förrän i slutet – men berättad på det sinnrika viset att det hela utspelar sig just på en dag, ett datum, år efter år. På så sätt tillryggaläggs snabbt långa tidsrymder och hela den livslånga kärlekshistorien blir lätthanterlig som en tv-serie. Det var författaren till den romansen som lockade den allra största delen av den här kvinnliga, medelålders publiken. Nichols läste också ett stycke ur En dag, och då karaktären Dexters kärleksbrev (som aldrig kom fram) till Emma. Javisst, det är romantik på hög nivå men med stor samtidsfaktor. Den är en rolig, smart och faktiskt ganska förtjusande bok.

Lemn Sissey tog sedan micken och avslöjade att En dag är en bok som inte bara älskas av kvinnor utan också av män, varpå han inledde en kort intervju med Nichols, som avslutades med några spridda frågor ur publiken. Det verkade ingen, vare sig Nichols eller publiken, vara förberedd på, varpå den där jobbiga tystnaden uppstod tills någon god själ förbarmade sig och ställde någon krystad fråga. Lustigt nog blev det en fråga som Sissey själv två minuter tidigare ställt, och fått besvarad.

Alexis Weak är en hiphoppare som vunnit novellpris för sina texter. På Studion gjorde han entré till James Blakes ”I never learnt to share”, och hans första ord var Blakes: ”But I don’t blame them”. Jag anklagar ingen. Han kompades först av en dj (som efter att ha tryckt på play mest gick runt och fotograferade publiken) och senare av Bingert & Co. Och texterna? De handlade om hans ex.

Det bästa han gjorde var att spela James Blake.

Konceptet Book Slam ska bjuda på en stor och gärna oväntad bredd. Stora publikdragare och nya förmågor om vartannat. Och stor bredd blev det, när Alexis Weak tog över efter Dave Nichols och sedan lämnade över till Kate Tempest för hennes andra omgång.
Jag tycker att det är roligt att blanda stilar, typer, storheter, lokalt och internationellt. Jag vill inte att allt ska vara i min smak. Men när dragplåstret redan varit uppe på scen och Weaks framträdande var just ganska svagt, men ändå alldeles för långt, glesnade det märkbart i bänkarna – och det redan innan Tempest gjorde sin hymn till människan och Lemn Sissey rundade av med några av sina egna starka texter, där den allra sista, ”hold on/let go”, stod ut. Det var synd.

Hela arrangemanget, från konceptet i sig till medverkande, hade också varit värda en bredare publik med lägre medelålder. Det hade varit roligt om det hade blivit lite mera häng, efter uppläsningarna/framträdandena. Bingert och gäster fortsatte spela och baren var öppen, författarna signerade böcker och alla möjligheter fanns ju för det. Men den första torsdagen i månaden ville publiken gå hem så fort det var färdigläst. Lite typiskt svenskt, tänkte jag helt fördomsfullt, och gjorde precis som alla andra. Som den medelålders kvinnliga litteraturvetare jag är.

Om Book slam London goes Stockholm igen är för tidigt att säga, men Pernilla Glaser hoppas på att åtminstone kunna fortsätta med den mindre, svenska varianten under rubriken Uppsökande verksamhet. Håll koll på Kulturhuset.se, för ”man vet aldrig vad som händer”, som hon säger.

Och sprid ordet!

Det är en berättelse som handlar om saknad, att hitta sin identitet och om hur livet förändras efter att en älskad person försvinner. Även om man kan dra paralleller till Hishams eget liv med en försvunnen far, så vill han poängtera att det här inte är hans egen livshistoria. Han har skrivit om ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat, men resten av romanen har kommit till honom genom hans fantasi. För precis som Nuris far, motsatte sig också Hishams far, Jaballa Matar, den då rådande diktaturen och Gaddafi-regimen.

Det har snart gått 22 år sedan fadern kidnappades och fängslades av den libyska säkerhetspolisen.  Det enda livstecken familjen fick under de första åren var utsmugglade papperslappar från fängelset. Än idag är faderns försvinnande en oavslutad process eftersom de aldrig kommer få veta vad som hände med honom.

Hisham har genom åren letat efter sin far på alla möjliga tänkbara sätt. Han pratar öppenhjärtligt om hur det är att längta efter en älskad som så hastigt blivit bortförd för att möta ett lidelsefullt öde. Idag skulle Hisham inte ha några direkta frågor att ställa till sin far utan istället berättar han om den fysiska saknaden – önskan om att bara få vistas i samma rum igen. Och så pratar han om hoppet givetvis. Själv har han inte längre något hopp kvar om att hans far skulle vara kvar i livet, idag tyder allt på det motsatta. Hisham menar att ibland kan hoppet bara ge oss mer lidande, när den kommer till en punkt då det blir svårt att släppa taget och gå vidare. Men är inte hoppet det sista som lämnar oss? Hisham menar att efter så lång tid som 20 år så måste man våga sluta leva på hoppet. Istället försöka gå vidare och bevara de ömtåliga minnena man har inom sig.

Han pratar också om hur det politiska våldet tränger sig in i privatlivet. För hur kan man någonsin koppla av med en god bok i sin fåtölj, njuta av en kopp thé, röra vid sitt sovande barns kind, gå till marknaden, älska eller lyssna till ett stycke musik när man ständigt lever under politiskt hot? Samtidigt som människor i ens närhet försvinner? Att ställa dessa frågor är som att visa vad som verkligen betyder något, kärlek och känslor. Hisham berättar vidare om hur han tror att diktatorer på deras sätt har en kärlek till sitt land, sitt folk. Men det är inte en kärlek präglat av omtanke och omsorg för människorna utan en självcentrerad, där allt utgår från diktatorn själv och hur han ser sig själv som hjälten. Maktens mekanismer får aldrig komma att bli viktigare än att inte våga göra uppror mot dessa diktatorer.

Större delen av sitt liv och än idag bor och arbetar Hisham Matar i England. Hans släkt har alltid funnits kvar i Libyen. Det är i London han skriver artiklar som skildrar den dramatiska nutiden i hemlandet, om landets historia men också om framtiden. I början av revolutionen uppskattade han inte att liknas vid en journalist, men han säger att han var tvungen eftersom ingen kunde rapportera inifrån Libyen då. Hisham är en av få som har både kunskap och förmåga att skildra verkligheten som den varit i landet.

I år är det första gången på 33 år som han ska återvända. Om att återvända säger han att han aldrig har tappat kärleken till landet. Men eftersom allt är i ständig förändring, så har inte bara platserna förändrats utan även han själv. Det faktum att det varit krig kanske har varit en bidragande orsak till att han har fäst sig lite extra för landet och dess framtid. För honom har Libyen, så som det en gång var, alltid varit aktuell i minnet.

Hisham svarar självsäkert på alla frågor och pratar med ett sådant lugn att man förstår att han vet vad han talar om. Han utstrålar en stilla pondus och en vänlighet. Och när han talar om sitt liv blir man alldeles tagen av dessa berättelser. Det var definitivt en fin och givande författarkväll som gav mig nya perspektiv.

Om du inte har hört talas om Hisham Matar förrän nu så misströsta inte. Du har två helt fantastiska pärlor till romaner att läsa!

Trevlig helg!

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola