Just nu kan du på Kulturhuset se Ola Skogängs vältecknade Stockholmsmiljöer med ockulta inslag. Utställningen kombinerar Lilla Galleriets tema ”staden som scen” med Seriefestivalens tema ”eskapism”, och visar upp både skisser och stora pannåer med uppblåsta serierutor från hans album om antikhandlaren Theo. Framförallt de stora motiven är magiska och enormt detaljrika – Hergé nämns ofta som referens – och har du vägarna förbi tycker jag absolut du ska gå och titta.
Jag imponerades av utställningen och träffade därför Ola Skogäng för några dagar sedan över en kopp kaffe för att få veta mer. Vi har mötts tidigare i ett gemensamt arbetsprojekt, men det är nu många år sedan. Jag vet att hans serie ”Theos ockulta kuriositeter” finns att köpa hos nätbokhandlarna och i specialaffärer, att han är hyllad och prisbelönt, att han har jobbat med kollegan Per Demervall i albumet ”Döda rummet: Strindbergs sista drömspel”, att han håller föredrag om berättarteknik och om sitt liv som serieskapare, men jag vet inte särskilt mycket om hur och varför.
Det som är tänkt att bli en intervju blir i stället till ett samtal. Om Stockholm och andra miljöer, om film och litteratur och serier, men mest om dramaturgi och hur det genomsyrar allt omkring oss. Jag har svårt att hålla mig till mina frågor och låter i stället Skogäng berätta fritt, styr bara upp ibland för att få lite struktur på det hela. Eftersom han är lättsam och öppen är det lätt att tro att han bara är någon som haft turen att hamna på rätt plats i livet, men i själva verket har han hela tiden arbetat hårt och målmedvetet för att bli just serietecknare.
På frågan om varför det blev detta yrkesval så får jag veta att Skogäng alltid älskat serier och att han som liten tvingade sin mamma att läsa Stålmannen högt för honom, men hur han skruvade på sig när hon också läste alla ljudeffekter. Där någonstans föddes längtan att knäcka koden för att kunna läsa på egen hand. När han som sjuåring själv stavat sig igenom sin första Stålmannensida och kommit till texten längst ner där det stod ”tecknat av Curt Swan” insåg han att det faktiskt fanns en person som satt och gjorde detta.
- Shit, han är svensk! Så tänkte sjuåringen, och visste inte att det var en känd amerikan som stod bakom namnet. Kanske var missförståndet positivt. Skogäng tänkte att om en svensk kille kunde sitta hemma och rita det här, då fanns det en chans att också han kunde göra samma sak.
- Sen trodde jag nog också innerst inne att Stålmannen fanns på riktigt, och kanske hade denne Curt Swan dagliga möten med Stålis, berättar Skogäng.
Jag: – Så din egentliga anledning till att börja rita serier var att du skulle få träffa Stålmannen?
Skogäng: – Exakt!
Ola Skogäng visste alltså att han ville teckna serier, men när han växte upp fanns inga utbildningar för detta, så när han steg in på Arbetsförmedlingen och deklarerade vad han ville bli så försökte de få honom på andra tankar. Att rita serier var ju inget yrke. Han fick gå en starta-eget kurs, något som han var helt ointresserad av. När en reklamkille kom för att berätta om egenföretagande ritade sig Skogäng igenom hela föreläsningen, och blev kvarhållen efteråt.
- Hjälp, nu får jag skäll, var han första tanke. Men i stället fick han jobb som tecknare på byrån eftersom reklamkillen sett att krumelurerna inte bara var vanligt kladd.
Åren på reklambyrå var oerhört lärorika eftersom han fick arbeta hårt mot deadlines och problem som bara måste lösas. Där lärde han sig att allt handlar om kunden.
Skogäng återkommer under samtalet ofta till detta. Han påpekar att vi i Sverige ibland är lite för konstnärliga, att illustratörer och serietecknare glömmer bort att det finns en publik vars önskemål borde tillgodoses lite oftare.
- Vad vill läsaren ha? Så frågar man sig i de stora serieländerna Frankrike och Japan, men inte i Sverige, säger han. Här glider vårt samtal över på fin- och fulkultur, och vi konstaterar att de skönlitterära böcker som oftast toppar listorna är de som får mest skäll – deckare, chic lit, lättsmälta skandalromaner.
- Men om vi går tillbaka till dina serier, när och hur började det på riktigt? frågar jag. Skogäng funderar en stund. Berättar att han ett tag arbetade med att illustrera dataspel om Trazan och Banarne, att han var med och startade Åberg museum, att han lite av en lycklig slump fick skapa sin egen kurs i berättarteknik på gymnasiet i Bålsta. Att han jobbat med reklam och illustrationer, och fick teckna karaktären Prox 2004 på uppdrag av Resplus i samarbete med Hultsfredsfestivalen. Där fanns det en väl tilltagen budget, och serien som ursprungligen var tänkt att vara svartvit blev till färg.
- Jag hade aldrig provat att jobba digitalt, och eftersom Resplus pröjsade såg jag det som en chans att ta fram en färgskala som kändes rätt för mitt arbete.
Samma färgskala som lever kvar än idag. För Skogäng hade redan börjat teckna Theo, den karaktär som skulle innebära hans stora genombrott. Förlaget Kartago nappade på skisserna även om de tyckte att den svenska miljön var en dålig idé.
- Jag älskade hur Tardi gjorde sina serier om Adèle i Parismiljö, men ville göra det på mitt eget sätt med Stockholm som utgångspunkt. Att använda det man känner till blir alltid bäst.
Skogäng drev igenom sin vision och bevisade att han låg helt rätt i tiden. Debutalbumet ”Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod” vann 2009 den prestigefyllda Adamsonstatyetten, och Skogäng berättar att han trodde det var ett skämt när Lasse Åberg ringde och berättade att det var läge att infinna sig på bokmässan ”eftersom du kommer att få ett pris”. Det var inget skämt. Serievärldens motsvarighet till en guldbagge placerade Ola Skogäng i samma fina sällskap som Stan Lee och Hergé, och av svenska pristagare är han faktiskt den ende som vunnit för sin debutbok förutom Jan Lööf.
Inför nästa album hade han bytt förlag till Ekholm & Tegebjer, och nu, fyra album senare är han etablerad inom serievärlden och utgiven i bland annat Frankrike, Belgien och Kanada. I den senaste ”Deus ex machina: Fadern” samarbetar han med serietecknaren Daniel Thollin, och där utspelar sig en del av handlingen för första gången utanför Stockholms gränser. Eftersom Thollin härstammar från Ludvika tyckte Skogäng att det var en bra idé att åka upp till Dalarna och undersöka omgivningarna i studiesyfte. De hittade fascinerande miljöer runt sjön Väsman som sedan användes i albumet. Samarbetet med Thollin fungerar fint och har gagnat karaktärerna i Theo, tycker Skogäng.
Jag: – Men hur ser egentligen arbetsfördelningen ut mellan er?
Skogäng: – Enkelt uttryckt kan man säga att Daniel är tecknaren och jag är regissören.
Jag får veta att seriealbum i Sverige fortfarande är en rätt smal historia, även om det pratas om en serieboom. Tecknat säljer inte på långa vägar så mycket som skönlitterärt, och fortfarande blir Ola Skogäng bara igenkänd av de mest inbitna fansen. Men mäter man med seriemått så är han stor, och han får numera förfrågningar från förlag och författare om uppdrag i form av illustrationsjobb. Det senaste i raden är ett samarbete med fantasyförfattaren Jo Salmson som resulterat i den underhållande fysikboken för barn ”Om pyttesmå partiklar”.
Även om det går bra för Skogäng och han vet vad han ska göra de närmsta åren så är det inte någon glidartillvaro.
- Jag kommer att fortsätta ge ut album om Theo – slutet har jag faktiskt redan klart för mig – men det är inget glamouröst yrke, och det ger heller inte en massa pengar. Jag är egenföretagare med allt vad det innebär av hårt arbete och osäker inkomst.
Skogäng ser ändå en förändring när det gäller svenska serier, även om det går långsamt. Idag kommer många förmågor fram som har hög kvalitet och som lagt ner många timmar på att finslipa sin teknik. Samtidigt når hans egna seriealbum nya målgrupper – det som förlaget inte kunde förutse är att många äldre kvinnor läser och tycker om ”Theos ockulta kuriositeter”. Kanske för att det är vältecknat och utspelas i Stockholm, kanske för att det påminner dem om Tintin och liknande som de läste när de växte upp.
- Men det finaste betyg jag fått var när en invandrarkvinna skickade brev till mig och berättade att hon lärt sig svenska genom att läsa mina serier, berättar Skogäng.
Jag håller med. Det är verkligen ett fint betyg, och kanske mer värt än priser och utmärkelser.
