Videokonst

Jag går ofta in på måfå på Kulturhusets hemsida. Delvis för att kolla vad som är på gång och delvis för att irriterat kontrollera vad jag missat av intresse. Det digitala galleriet Screen brukar ofta locka in mig, i för mig nya konstnärers uttryck. Jag hittar The Sound of Microclimates (2004), som är konstnärsduons Semiconductors skildring av ett Paris sett genom ljud och ljusfenomen, bildat av den aktuella väderleken.

Videon är ca 8 minuter lång bildmässig limbovärld, som genom sin avhumaniserade värld, för tankarna till någon dystopisk plats där människorna inte längre finns på stadens gator. Kvar finns hus, betong, asfalt. Ljus och ljud.

Ljusfenomenen är kanske det enda som är kvar av människorna som en gång vandrat på Paris gator. Ljuden som matchar ljusen är kanske de tankar som var människornas innan de försvann. Kanske har staden absorberat oss.

Min fantasi skenar. Sen sätter jag på videon igen, men blundar, och jag hör astmatiska andningar, tinnituspipanden, avlägsna barnröster, fågelkvitter och insektsljud.

Och så blir det bara tyst och svart.

Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Marianne Hurum: Sign Rhymes

I Kulturhusets digitala konstgalleri Screen visas just nu den norska konstnären och curatorn Marianne Hurums kortfilm ”Sign Rhymes”.                                                               Det är en tre minuter kort film som består av stillbilder från hennes tid i Chicago. Att hon använder just stillbilder i ”Sign Rhymes” är ett sätt för Hurum att få använda sig av orden i sitt skapande. Bilderna är sekundära – trots att Hurum har sina rötter i måleriet. Stillbilder representerar hennes tänkande bättre än rörliga bilder. Målet med ”Sign Rhymes” är att ”kritiskt utforska det visuellas sociologiska och historiska betydelser och egenart”.

Berättarrösten låter oss veta att vi befinner oss i stadsdelen Pilsen i Chicago. Varje morgon vaknar hon klockan sju och omedelbart infinner sig en känsla av rastlöshet. Hon går ut i staden med en ambition – att bli ett vitt ark, fri från tankar och associationer. I Chicago slogs Hurum av alla skriftliga meddelanden hon möttes av, alla dessa skyltar. Vad står egentligen på skyltarna om vi låter bli att blanda in oss själva i tolkningen av dem?      ”Every sign could be a sign”.

Kanske borde vi alla bli lite bättre på att göra så ibland, gå ut och vandra lite planlöst med ett fritt och öppet sinnelag och se vad som händer.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Marianne-Hurum-Sign-Rhymes/

Bang Bang

Den internationella kvinnodagen den 8 mars har uppmärksammats i min familj sedan jag var barn. På jugoslaviska klubben i Norrköping festades det årligen på denna dag och alla kvinnor fick en varsin röd ros kvällen till ära. I och med att de flesta familjer i vardagen firade 364 dagar till mannens ära, såg man till att festa loss rejält denna kvinnokväll.

När den feministiska tidskriften Bang ordnar fest på Lava den 8 mars, är varenda förköpsbiljett slut och kön till efterssläppsbiljetterna ringlar lång men lovande, eftersom den också är ovanligt snabbrörlig. Men så kommer en av dörrvakterna ut och ropar med basröst, när 50 meter kö återstår, att biljetterna är slut. Och samtidgt som besvikelsen högljutt suckas ut ur de stelfrusna kropparna som längtat efter lite medsysterlig värme denna kväll, kommer jag snart att tillhöra de lyckliga inomhus, som hyllar, stoltserar med och framhäver sig själva och varandra. Inga män delar ut rosor här, utan var kvinna reder sig själv i hyllandet.

Samtidigt i en annan del av landet får författaren och journalisten Maria Sveland en hel bukett med taggigt ris från de män hon är inbjuden att dela sin kväll med. Föreningen Grävande Journalister har förberett en kväll i debattens tecken, men kvällen urartar sorgligt nog, men inte helt oväntat. Sveland får på självaste kvinnodagen ännu en gång känna det kvinnohat hon beskriver i sin senaste bok. Under helgen som kommer beskriver hon på sin hemsida vad hon utsatts för:

”För vad var det de egentligen bevittnat? En närmast perfekt iscensättning av det jag skriver om i min bok Hatet. Hur manlig aggression lätt drabbar kvinnor som tar plats. Det gick en tydlig signal från scenen ut till alla de kvinnor som befann sig i detta rum denna kväll; Vet din plats och håll tyst. Låt det vara så som det alltid varit, låt männen synas och höras. Låt männen tala i församlingen.” http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Det har hänt en hel del sedan barndomens festkvällar i Norrköping, men jag hedrar fortfarande min mamma med ett vykort, sms eller telefonsamtal varje 8 mars. För att hon är värd det. För att alla kvinnor är värda det. Och för att resten av året fortfarande tycks tillhöra männen på alltför många sätt.

Anslagstavlan

Längst ner i Kulturhuset på bottenvåningen hänger det en stor anslagstavla där det trängs en stor mängd meddelanden, jag har gått förbi här många gånger men aldrig läst på tavlan förrän nu. Men hur är tavlan egentligen organiserad? Hur länge kan man ha saker uppsatta? Finns det någon struktur eller är det djungelns lag? De enda instruktioner jag ser är att man ska använda häftstift och ingen häftpistol.

Det är ett väldigt koncentrat av olika sorters kulturyttringar. Här trängs meddelanden om psykologer, teaterföreställningar, utställningar, skivmässor, improvisationsteatrar, dansteatrar, föreläsningar, konserter,  festivaler, målarresor, skrattåterbäringar, kurser för lärarvikarier, danskurser, målarkurser och ännu mera kurser! Här finns så mycket saker att det skulle kunna hålla en sysselsatt i flera år framåt.

/Peter Schaub

Nyfiken på: Konst & Teknik

Tiden räcker inte till för att förflytta mig i fysisk form till Kulturhuset just nu.

Och nyss hemkommen från Indien (bilder från resan på http://instagram.com/screen_kulturhuset), medan jag kör hårt med living la vida småbarnsmammeliv och tillfällig arbetsnarkomani, kombinerat med ensamhetsabstinens, jublar jag över den tekniska tingesten kallad dator. I denna sköna nya värld kan min kulturdos bli tillfredsställd på annat icke-fysiskt sätt.

Idag upptäcker jag en ny bekantskap på Screen, vid namn Nyfiken på, som gör mitt skrävlande medelhavssinne lyckligt, för det första jag ser när jag klickar mig fram är Kultur&Tekniks JAnte-manifest i 10 budordsform, som proklamerar att JA, du SKA tro att du är speciell, bättre och smartare än oss andra! Lite omnipotensvibbar i februarihelvetet – tack för det!

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Nyfiken-pa-Konst–teknik/

På djupet med Torgny Lindgren

På djupet, med en man som påstår sig fullständigt sakna djupsinne. ”Att skriva är ett sätt att simulera djupsinne och intelligens”, hävdar Torgny Lindgren som har 50 år av författarskap i ryggen. Jag befinner mig på Kulturhuset och På djupet-samtalet mellan Torgny Lindgren och Hans Olav Brenner från norska NRK den 30 januari 2013. I publikhavet ser jag författarkollegor som Bodil Malmsten och Gunilla Bergström.

Hans Olav Brenner frågar om bakgrunden till boken ”Hummelhonung” och Torgny Lindgren berättar att han fick idéen under en tid som tillbringades i Tyskland. Det är för honom en bok om det delade Tyskland. Det magra, fattiga, döende Östtyskland och det feta, svullna, sockerälskande Västtyskland. Upptakten till berättelsen fick han senare i Sverige då han lyssnade på en kvinnlig författare som reste omkring och föreläste om fredsaken inför en oansenlig publik. Hon flyttade in hans berättelse och blev den som berättar hela historien. I boken fick hon inget namn. När boken översattes påpekades det från två språkområden att en person måste ha ett namn. Så i Ryssland och Turkiet heter hon Katarina.

Gemensamt för alla Torgny Lindgrens förläggare som han har haft genom åren är att de har förslagit att han ska skriva sina memoarer. Han säger sig dock inte minnas någonting. Han har inga minnen. Så inleds även hans senaste bok som heter just ”Minnen”:

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte.”

Han vet att andra författare har sparat tidningsutklipp, dagsboksanteckningar och gamla almanackor som de kan använda när de skriver sina memoarer. Torgny Lindgren däremot har inte sparat någonting från sitt förflutna liv. Han har aldrig trott att hans liv skulle ha någon betydelse på det sättet, eller hans gärning heller för den delen. Det enda han har kvar, säger han, är det han ska göra. Det har han kvar. ”Det finns en god sida av att inte har sparat någonting. Man saknar ballast, man rör sig med lätt bagage genom livet, jag har inga tunga väskor att släpa på”, konstaterar han.

”Minnen” är genomkomponerad berättar Torgny Lindgren. Det är ingen slump vilka minnen som finns med i boken. Han är road av musik och lyssnar mycket på musik. En del kompositionsprinciper från musiken spelar en viktig roll för honom när han skriver. Det första som är klart för honom när han sätter sig ner och skriver är kompositionsprinciperna, det är formen. Han använder sig av kontrapunktik som han beskriver är mötespunkter i texten, där ett stämningsläge eller ett begrepp först finns på en sida för att sedan återkomma på ett ställe längre fram i boken. När det upprepas så återklingar det, det uppstår en resonans hos läsaren som skapar en hemkänsla i texten. Samma fenomen finner man i många musikstycken och symfonier.

Hans Olav Brenner nämner då att han tycker att ”Ormens väg på hälleberget” är en väldigt kontrapunktisk bok och Torgny Lindgren håller med. Torgny Lindgren funderar på om han kanske till och med drev det lite för långt i den boken. Han menar att vår benägenhet att utföra plikter väger tyngre än vår egen moral. Det kan alltså vara en plikt att vara ord. Det temat klingar 7-8 gånger i den boken och det kanske var en gång för mycket, tror han. Brenner undrar om boken också handlar om människor som vi inte kan förstå. Han frågar Lindgren om han någon gång har mött en människa som han inte förstår. Torgny Lindgren är snabb med sin replik: ”Vänd på det! Har du någonsin mött en människa som du förstår?” Applåderna och skratten dånar i lokalen som följd.

Formen är nästan allt när Torgny Lindgren skriver. För att göra en jämförelse med husbyggen beskriver han att innan han börjar bygga har han ritningen färdig. Problemet är att man aldrig riktigt lyckas bygga huset såsom ritningen föreställer. Då måste han fråga sig om han ska ändra i ritningen eller om han ska ändra i huset? Det vill säga, ska han ändra i de formella utgångspunkterna eller i texten som han skriver. Hans slutsats är att han alltid ändrar i texten, så att formen består.

Torgny Lindgren beskriver att minnen nästan kan liknas vid hallucinationer. Han menar att vi går omkring och bär på föreställningar; föreställningar om livet, föreställningar om vad som har hänt, föreställningar om vad som ska komma att hända, föreställningar om våra medmänniskor. En del föreställningar kallen vi minnen, en del föreställningar kallar vi fantasier, en del kallar vi drömmar och en del kallar vi hallucinationer. Men alltihop är av samma stoff. Sanningen existerar i nuet och sedan förflyktigas den. Brenner frågar hur länge han har haft den här insikten om minnen. ”När gick det upp för dig?” ”Ingenting har gått upp för mig. Men jag har nog egentligen hela mitt liv sett på omvärlden med skepsis. Jag har aldrig riktigt trott på världen och verkligheten. Det är möjligt att det har att göra med ett alltför intimt umgänge med döden i min barndom. Jag vande mig tanken på att jag inte skulle leva.”  Det Torgny Lindgren syftar på när man han pratar om sitt tidiga umgänge med döden är att han som barn drabbades av tbc och fick tillbringa tid på sanatorium och vara hemma från skolan.

”Det ligger ju i de här tankarna en fruktansvärd pessimism. En pessimism om människans öde och en pessimism om livets mening och livets höghet och storhet. Pessimismen är en utmärkt livshållning. Man blir egentligen aldrig besviken.”

De flesta av Torgny Lindgrens böcker har ändå skrivits i ett muntert stämningsläge. ”Det är den munterhet som livet har unnat mig”, säger han.  Han tycker att det är vansinnigt roligt att skriva och han känner en tacksamhet över att ha fått leva ett skrivande liv, för han har nästan oavbrutet haft roligt. ”Men det syns inte i mina böcker”, säger han på sitt vanliga ironiska vis.

Torgny Lindgren får frågan om det var tillfredställande att skriva ”Minnen” trots allt motstånd han kände till det i början. Han svarar att det är väldigt roligt att göra sådant som ingen tycker att man borde göra. ”Man känner en sorts frihet och nu är jag en fritt skapande människa som gör vad jag vill. Nu gör jag inte det som någon annan tycker att jag ska göra. ”

Hans Olav Brenner framhåller att Torgny Lindgren inte har så höga tankar om det han själv gör, men att han nämner i ”Minnen” allt det som hans morfar har åstadkommit, att det var väldigt mycket och betydelsefullt. Torgny Lindgren förklarar då att han känner en skam över att han bara har suttit böjd över böcker, block och pennor och egentligen inte uträttat någonting. Han har inte köpt skog, grävt diken, inte byggt ett hus med egna händer. Brenner frågar vad alla de böcker Lindgren har skrivit, vad de då representerar. ”En gestaltning av ett människoliv, det är vad det är. En gestaltning av ett tankeliv, ett livsinnehåll. Det var vad jag klarade av att göra”, blir Torgny Lindgrens något vemodiga svar. Detta säger han alltså trots att han är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika författare.

Det var med ”Ormens väg på hälleberget” som Torgny Lindgren fick sitt genombrott som författare. Själv vill han inte tala om genombrott. Han menar att ett författarskap kan ses från två håll, utifrån och då kan tala om priser, genombrott och upplagor. Det andra sättet är att se det inifrån, från den skrivandes egen synvinkel. Då finns inga genombrott och inga priser. Han tror inte att det är priser och liknande som driver en författare. Självironiskt menar han att om man ska fortsätta med sådan envishet i 50 år som han har gjort, kräver det en sorts galenskap. En sjukdom.

Många av berättelserna i Torgny Lindgrens böcker utspelar sig i byar i Västerbottens inland där han själv kommer ifrån. Han berättar att han ständigt längtar hem till Västerbotten, men det känns inte smärtsamt att inte vara där. ”Man ska ha fått smak för Västerbotten i tidig barndom för att längta tid. Det är egentligen obegripligt att en levande människa kan längta dit”, skojar han.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Torgny Lindgren varit ledamot sedan 1991. Torgny Lindgren tonar genast ner märkvärdigheten i det hela och betonar istället att det är ett arbete först och främst. Under ett år har de en enorm mängd stipendier och priser att dela ut och det kräver föreberedelser, att de läser in sig på saker. Det är precis som att sitta i vilken kommitté som helst.

Torgny Lindgrens texter genomsyras ofta av en härlig ironisk ton och humor, även när han skriver om ren ondska. Texterna är väldigt avskalade. Han skriver inte ett ord mer än nödvändigt och meningarna är ofta korta. Samtidigt är hans språk väldigt mustigt och fylligt. Även om känslorna inte beskrivs i ord så känner man dem som läsare. Också under det här samtalet får vi smaka på Torgny Lindgrens ironi, underfundighet och humor. Ibland talar han med eftertänksamhet och ibland är han blixtsnabb med en träffsäker replik.

Hans Olav Brenner var ett utmärkt val av samtalspartner till Torgny Lindgren. Brenner är född 1978 och Lindgren 1938. Två skilda generationer som möts och förenas. Hans Olav Brenner är skicklig på att leda samtalet så att det känns naturligt och avslappnat. Och även Brenner har en träffsäker humor.

Om jag hade haft en morfar eller farfar föreställer jag mig att han hade varit som Torgny Lindgren. Då hade han suttit i en fåtölj framför en öppen spis blossandes på sin pipa. Barnbarnen hade suttit framför honom, förväntansfulla, och med stora ögon och öron lyssnat på när Torgny Lindgren med sin mörka stämma skulle berätta skrönor från en svunnen tid. Det är verkligen inte konstigt att det är han själv som är uppläsare till sina ljudböcker. Han är den som bäst kan ge liv åt sina egna böcker.

I motsats till vad Torgny Lindgren själv hävdar (om än självironiskt) finner jag honom vara en person med mycket djupsinne, en person som vågar ställa svåra filosofiska och moraliska frågor på sin spets. Vare sig Torgny Lindgren själv kommer att minnas denna kväll eller inte, kommer jag i alla fall att bära med dig den som ett varmt minne och jag lämnar Kulturhuset med en stor känsla av respekt. Respekt för en man som har kunnat skriva och ge så mycket till oss läsare under 50 års tid.

Samtalet finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!

John Smith: Associations (1975)

Den brittiska filmaren John Smith har skapat en film som visas nu på Screen där en berättarröst med lugn och pedagogisk brittisk accent talar om associationer mellan det lingvistiska språket och de bilder från tidsskrifter som passerar (text från psykologen Herbert H. Clarks essä ”Word Associations and Linguistic Theory”). I filmen så förekommer bilder som inte har att göra med texten men plötsligt så hör bilderna ihop med orden, det är till och med flera bilder på ett ord. Sedan så blir det mer oassocierat och förvirrat igen. Det intressanta här är att när synkroniseringen ökar mellan ord och bild, då ökar också mitt intresse för filmen, jag undrar vilka bilder ska komma fram nu?

Alla ord är inte lika lätta i berättelsen så det hade fungerat bra med svenska eftertexter tänkte jag först, men å andra sidan krävs det full koncentration på själva skärmen så då blir undertexter mest i vägen. Vitsen med det hela är att förstå hur text och bild måste fungera tillsammans för att man ska kunna tolka och skapa en egen berättelse utifrån det man ser. Det kändes tänkvärt att utsättas för detta bildexperiment, det är lätt att ta för givet att bild och text hör ihop. Det som jag samtidigt funderar på är hur lätt det kan vara att påverka mottagaren suggestivt med innehållet så länge bilderna hör ihop med orden, här finns ett stort utrymme för såväl reklam som propaganda.

/Peter Schaub

Gott Slut 2012 och Gott Nytt 2013!

2012 har för mig varit ett år fullt av intryck och erfarenheter, privat och professionellt, förnuftsmässigt och känslomässigt, och inte minst estetiskt och kulturellt.

Stockholm är en fantastisk stad att bo i om man vill uppleva livet med alla sina sinnen, och Kulturhuset ska ha en eloge för att kunna erbjuda allmänheten så mycket, för oftast inga pengar alls. Att hela tiden blanda högt och lågt, lätt och svårt och med ett aldrig sinande utbud av olika barnverksamheter, utställningar, konserter, dans, författarsamtal, samhällsdebatter, konstnärliga workshops, filmfestival, och ja, you name it, är att dra ett stort strå till den livsnödvändiga kulturberikande stacken, som vi alla borde slänga oss i lite oftare.

Under året som gått har jag förtrollats av videokonst, fascinerats av schackspelarna bakom rulltrappan, grottat ner mig i graffitiutställningar, imponerats av Lena Anderssons och Nina Björks samhällsanalyser, och sett dansare använda sina kroppar på ett magiskt sätt. Och så har jag bara varit. Strosat, upptäckt, låtit känslan leda mig in i Kulturhusets olika rum. Och där har jag ibland hittat nya rum, även hos mig själv.

Med Kate Bush som symbol för den hybrid av konstnärliga uttryck som Kulturhuset är önskar jag Gott Nytt År och med förhoppningar om ett minst lika bra kulturår 2013!