Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

IMG_20130423_185830Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Release me: Kamp & försoning

Jag har testat Release me som är Kulturhusets nya serie för svensk och internationell samtidslitteratur. Bokaktuella författare från små och stora förlag samtalar med programledare och läser från scen. Baren är öppen, böckerna finns att köpa, och så lite musik.

Det här var det andra tillfället i serien och denna gång var temat Kamp och försoning. Uppväxter, familjehemligheter, syskonrivalitet och relationsdramatik med en gemensam röd tråd som är kamp. Och kanske försoning?

Platsen är Studion, Kulturhusets konsertlokal längst bort mot Hamngatan. En ny bekantskap för mig. Lite svårt att hitta kanske, lite oskyltat och inte så inbjudande. Här finns förbättringspotential.

Jag funderar också lite över inramningen som är mörk lokal, musik med DJ, bar och en liten plats för bokförsäljning. Publiken är i och för sig blandad i ålder, men det känns ändå lite nischat. Man vänder sig till klubbpubliken. Men det är välfyllt och mysig stämning. Småprat och skålande i väntan på författarna.

Formatet är inbjudande. Intervjuer med författare som får ta lite tid. Jenny Lindh (bibliotekarien känd från DN) och Kulturhusets producent Oskar Ekström intervjuar, och gör det bra. Författarna läser också lite ur sina verk, vilket verkligen ger en bra bild av böckerna. Det blir en helkväll i litteraturens tecken. Det som jag kanske saknar lite är möjligheten till frågor från publiken.

Kvällens titlar är Porslinsfasaderna, God natt, oktober, Stamtavla, Inte helt hundra och Jag biter i apelsiner. Jag menar, vilka titlar! Lockar helt klart till läsning!

Första delen av kvällen får vi stifta bekantskap med Sven Olov Karlsson (Porslinsfasaderna) och Valle Wigers (God natt, oktober). Jag rycks verkligen med av hur de beskriver sina böcker.

Sven Olof Karlsson är journalist och uppvuxen i Västmanland och skriver historier från den lilla byn Eriksfors i norra delen av landskapet. Porslinsfasaderna säregen historia om säregna människor. Om att kämpa för att följa sina drömmar, eller kämpa för att till varje pris dölja dem. Sven Olof berättar särskilt om en del som handlar om en efterlängtad bil, den ultimata statussymbolen, som anländer till byn i ett skick som inte är förväntat och hur det ändrar historien. Spännande!

Valle Wigers är översättare, skribent och ambassadtjänsteman och God natt, oktober är hans skönlitterära debut. Historien är en uppväxtskildring med fokus på tillhörighet och försoning. Men också svårigheten med de stora idealen som ställs mot verkligheten i det lilla, i de nära relationerna. Jenny tar speciellt upp en mening från en beskrivning av huvudpersonens arbete på långvården ”… en förgård till helvetet. Här är drömmarna så små att de nästan inte märks när de går i uppfyllelse.” Poetiskt!

Därefter blir det en paus för mingel och bokköp! Och köper gör man ju gärna vid sådana här tillfällen.

Efter pausen får vi njuta av Karin Ström som läser ur sin novell Stamtavla på ett sätt som lockar till mer läsning! Stamtavla är utgiven av Novellix som är ett nytt innovativt förlag som marknadsför sina noveller på nya spännande sätt.

Och så sätter vi oss ner för ytterligare ett samtal, denna gång med två debutanter Caroline Hainer (Inte helt hundra) och Annakarin Thorburn (Jag biter i apelsiner). Hainer har jag också sett prata om sin bok i Babel. De här båda böckerna handlar om relationer, en kvinnas relationer med män. Jag, som relationsboksjunkie, är förväntansfull.

Caroline Hainer är journalist och filmkritiker. Under flera år har hon även drivit bloggen Jazzhands, där hon tillsammans med sina läsare har dissekerat kärleken. Undersökningen fortsätter i debutromanen ”Inte helt hundra”, där vi får följa berättarjaget Carolines relationshistoria och hennes terapeutiska relationsförbud.

Annakarin Thorburn är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Hon är skönlitterär översättare från spanska och arbetar även för tidskriften Karavan. ”Jag biter i apelsiner” är en berättelse om längtan efter kärlek och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade. Men också hur barndomen sätter spår för livet.

Jag kunde tyvärr inte stanna till slutet och lyssna på hela diskussionen med Caroline och Annakarin men jag är säker på att det fortsatte på samma intressanta sätt. Och jag kommer att läsa deras böcker.

besökarna 2Intrycket av kvällen är väldigt positivt, ett tillfälle att under en helkväll lyssna på och prata om litteratur. Ett mycket bra initiativ och jag hoppas att serien fortsätter i någon form till hösten. En annan sak som slår mig är att jag lyssnar alldeles för lite på högläsning, det är verkligen inte samma sak live som i ljudbok.

Besökaren Ida har skrivit om den första delen i serien Hat & Kärlek, här.

Kommande program i serien äger rum den 2 maj och då är temat Död & Liv och samtal med författarna Mattias Ronge (Andlös), Åsa Nilsonne (En passande död), Jonas Malmborg (Fältöversten), Khashayar Naderehvandi (Vilar i era outtröttliga händer) och Torbjörn Elensky (Egendom).

Release me: Hat & kärlek

Det är en kylig torsdagskväll och vi infinner oss på premiären av Kulturhusets nya programserie Release me. Det är den första kvällen av tre där vi möter bokaktuella svenska och internationella författare. Intervjuer, läsningar, bar, bokförsäljning och musik utlovas. Temat för kvällen är hat och kärlek.

Programledare är Jenny Lindh som vi känner igen från spalten ”Fråga bibliotekarien” i DN, och Oskar Ekström, producent på Kulturhuset.

En av kvällens dragplåster, Maria Sveland, ställde tyvärr in sitt medverkande i sista sekund. Jag tänker att hon förtjänar lite andrum efter händelsen på Gräv förra veckan.

Studion är välfylld, stämningen är god och publiken tycks vara ganska blandad. Jag och mitt sällskap slår oss ned med ett glas vin och inväntar kvällens första gäst, Therése Söderlind.

Therése Söderlind föddes 1965 och är uppvuxen i Ångermanland. Hon gick på Författarskolan vid Lunds Universitet och debuterade 2010 med romanen ”Norrlands svårmod”. Ikväll är hon här för att tala om sin nya roman ”Vägen mot bålberget”. Hon jämförs med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman, och trivs i att beskrivas som en berättare snarare än en författare. ”Vägen mot bålberget” är en historia om kärlek och relationer, ursprung och historia, och spänner över fyra olika tidsepoker. De binds samman av en berättelse om den tid då kvinnor anklagades för trolldom och  brändes på bål. Söderlind läser avslutningsvis ett stycke ur boken på sin behagliga ångermanlänska dialekt.

Härefter möter vi Goran Vojnović, född 1980 i Ljubljana med bosniska rötter. I Slovenien är han känd som poet, författare och filmregissör som framkallar reaktioner bland annat genom sitt språk, en blandning mellan bosnisk och serbisk slang, ”Ljubljana-slang” som han själv kallar det. ”Blattejävlar” utkom 2008 och blev en omedelbar succé. Den handlar om livet och den hårda vardagen i Ljubljanaförorten Fužine, men också om människorna, alla de som en tid levde i samma land, före detta Jugoslavien. Vojnović framhåller dock att ”Blattejävlar” främst är en ung mans betraktelser. Ungdomens sökande och funderingar kring kärlek, relationer och den egna identiteten. Vi får avslutningsvis höra ett stycke framfört på originalspråk ­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­– Vojnovićs bagage hade försvunnit på resan och således hans översättning, men en tolk hoppar lyckligtvis in och översätter. Publiken skrattar till ibland, det är humoristiskt och rakt på.

I kvällens andra del inleder Ulrika Kärnborg med att läsa ett utdrag ur sin novell ”Mammalia” (det var nog snarare halva novellen). Kärnborg är författare, samhällsdebattör och litteraturkritiker, bland annat på DN. Hon debuterade 2008 med romanen ”Myrrha”. ”Mammalia” handlar om makt, kvinnlig vänskap, och om problematik kring kvinnlig vänskap. Vi möter den unga lovande journalisten Lisa som träffar den berömda, excentriska konstnären Mona som dundrar in i hennes liv likt en ångvält.

Få saker är mer avslappnande och behagliga som högläsning. Genom de stora fönstren syns jäktade människor gå förbi ute i kylan, taxibilar stannar och åker vidare. Fontänen och Hötorgsskraporna ser faktiskt ganska tuffa ut i kvällsskrud, det lyser på några våningsplan.

Det är mindre folk här i Studion nu, men fortfarande välfyllt.

Sist ut denna kväll är radioproducenten, reportern och dokumentärmakaren Johanna Langhorst. Nu debuterar hon med boken ”Förortshat”. Programledarna har tidigare under kvällen aldrig ifrågasatt något, men här undrar Jenny Lindh över det starka ordet ”hat” i bokens titel. Är det verkligen hat det handlar om, är det inte mer en fråga om fördomar och förakt? Langhorst som i många år bodde i Tensta upplever det dock som ett tydligt förortshat. Hon trivdes bra i Tensta, det var hennes hem, men få förstod. När hennes son blev rånad för andra gången beslutade de att flytta, men inte utan motvillighet och sorg. Efter det började hon granska förorten, segregationen och svenskars förhållningssätt till detta. ”Förortshat” är personlig men blandar samtidigt in fakta, intervjuer, reportage och analyser.

Efter intervjun med Johanna Langhorst saknar jag möjligheten för publiken att delta. Några minuters frågestund efter varje författare hade varit intressant, men lyckligtvis kunde några av deltagarna hittas minglande i lokalen efteråt då möjlighet att ställa frågor fanns.

Hat är ett starkt ord, som Jenny Lindh uttryckte det. Trots att hatet är högaktuellt så närvarar det inte ikväll. Tvärtemot går jag hem i den kalla torsdagskvällen med en skön känsla i kroppen, det finns få saker som är bättre än högläsning.

IMG_0386

Den 3 april går den andra delen av Release me av stapeln. Temat är ”kamp & försoning” och då möter vi Caroline Hainer, Sven Olov Karlsson, Karin Ström, Annakarin Thorburn och Valle Wigers.

Supermarket 2013-02-14

När kommande påskhögmässa fick Påven att sluta på sitt ämbete under veckan, kulmineras Stockholm Artweek med helgens fyra kulturens högmässor: Market Art Fair, Supermarket StockholArt Fair, PhotoMarket och Antikmässan i Stockholm.

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Den med det längsta namnet, Supermarket Stockholm Art Fair, hade en presskonferens i dag kl. 11.45. Deltagarna på konferensen satt och väntade en stund i ett mörkt auditorium, som under mässan är scenen Red Spot performance.  Efter en stunds väntan kom mässans ansvariga med project managers Pontus Raud och Andreas Ribbung i spetsen. De konstaterade att mässan bara blir bättre, hur annars, den är arrangerad av konstnärer – de är specialister på konst, konstnärerna. De dubbla R:n ställde en följdfråga: vad är det som driver konstnärer att skapa, arrangera mässor? Passion, tid och kärlek till konst! Trots det rådande kalla kultur- och konstklimatet, som är överfullt av kulturfientliga politiker.

Mässans mål är att stärka de små konstnärernas behov av att ta kontakt med gallerister, konstpubliken, medier och inte minst varandra. Supermarket Meetings är ett forum för detta: låta folk mötas mer än bara byta visitkort.

Bakom Raud och Ribbung står Anders Janssons skulptur Hemlös dit de vänder sig ofta och lägger pengar i verkets hörande mugg. Detta för tanken till lördagens TALKS kl 17.00, Studio 3, tredje våning, om ”Horkarlsmynt och organiserat tiggeri – Om massmediala konstskandaler”. Om detta och mycket annat kan du läsa på den tredje upplagan av konstmagasinet Supermarket artist-run art magazine, en ambitiös mässtidning med många intressanta texter och bilder.

Glöm inte fredagen den 15:e februari på Red Spot kl. 16.00 – 20.00 performance program med Fake Finns and Wannabe Swedes.

Paula Urbano: Oscillating absence

Paula Urbano: Oscillating absence

Mässan öppnar fredagen den 15:e februari kl 11:00. Läs mer här: http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!

Fängslade författares dag

Förväntan i luften är hög. Det känns som att begreppet V.I.P platsar som fond ikväll, när jag blickar ut över publikvimlet, för det formligen osar av Viktiga Intellektuella Personer. Så mycket att jag för ett ögonblick ifrågasätter min egen reserverade plats längst fram vid scen. Journalister, författare, samhällsdebattörer och en intresserad och nyfiken allmänhet, är här denna kväll för att hedra och lyssna till dem som ägnar livet åt att använda ordet som kampmedel för upplysning, frihet och demokrati. Kulturministern, som är prisutdelare, passerar mig på väg till sin plats och jag inser plötsligt att det här är en viktig kväll, av många anledningar.

Den största är naturligtvis att Svenska PEN delar ut Tucholsky-priset till den syriska författaren Samar Yazbek. Priset delas ut sedan 1985, till författare som gjort särskilda insatser för yttrandefriheten, och Yazbek är en av de som starkt låtit sin röst höras under det syriska upproret. Mot orättvisor, mot förtryck och med sanningen som drivkraft, och varje ord hon uttalar under tacktalet på arabiska vibrerar av rörelse, och ordens smärta kanske inte förstås av många i rummet, men de känns, och tolkens översättning i efterhand förtar nästan den känslan.

Årets Tucholsky-pristagare: Samar Yazbek

Tomas Andersson Wij är ett stämningsfullt val av mellanspelsartist, som tillför ett musikaliskt andrum mellan de upplästa verklighetstyngda orden, skrivna av olika författare som befunnit sig eller befinner sig i kamp för ordets och människans fria ställning. Författarna Gunnar Ardelius, Sara Stridsberg, Elisabeth Hjorth och Svenska PEN:s ordförande själv, Ola Larsmo läser andaktsfullt och Yukiko Duke som varsam konferencier och Ola Larsmo som intresserad intervjuare kompletterar det allvarsamma anslaget som hela tillställningen har.

Bortsett från pristagaren själv är affischnamnen för kvällen Åsne Seierstad och Johan Persson och Martin Schibbye. Seierstad befann sig i Syrien precis innan stridigheterna började och försökte hitta folk som ville prata och berätta om livet som det var där och då. Hon får frågan av Larsmo hur det är möjligt att som journalist skilja propaganda från verklighet, och svarar att propaganda finns på båda sidor. Man måste använda sin magkänsla, sin instinkt, dubbelkolla fakta, ha uppföljningsfrågor, som ju mer detaljerade de är, har desto större chans att leda till sanningen. Det låter klokt och självklart, men visar också hur svårt och faktiskt subjektivt det är att visa verkligheten, och hur viktigt det är att vi som åskådare, åhörare, läsare, tänker själva, ifrågasätter.

Jag har ingen aning om det är inbillning eller inte, men mitt under Seierstads tal om dessa saker, ser och hör jag hur Yazbek, sittandes snett framför mig, tycks bli upprörd över något som sägs på scen. Simultantolken pratar på, försöker hinna översätta, och antingen är det här det brister eller så säger faktiskt Seierstad något om Syrien som inte stämmer. Åtminstone inte sett ur Yazbeks magkänsla eller den sanning hon bär med sig, som kanske är en annan än den Seirstad känner och ser. Och denna lätt förvirrade scen som utspelas nedanför scenen illustrerar så tydligt att objektivitet och subjektivitet inte går att skilja åt. Men det är kanske inte det som är det viktiga, utan att man ser och gör något överhuvudtaget. Att man lite oftare lever efter devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

När jag på väg ut ur Studion tar ett exemplar av pocketutgåvan av Dissidentbloggen, är jag inspirerad att göra små stordåd i min egen vardag, i min egen verklighet. För det finns orättvisor, förtryck och frihetsinskränkningar även i den.

http://www.svenskapen.se/

http://dissidentblog.se/sv

Kpop Nonstop

Inte många kan vid här laget ha undgått låten och videon ”Gangnam style” med PSY. För att inte tala om flashmoben på Sergels Torg eller alla egna tolkningar av videon som har gjorts som snart är lika många som antalet gånger ”Gangnam style” har visats på YouTube. Nja, kanske inte riktigt så många. Videon har nämligen visats över 300 miljoner gånger på YouTube.  Har du mot förmodan missat detta fenomen kan du kolla in videon här innan du fortsätter att läsa.


”Gangnam style”, denna världshit som sedan i somras har exploderat som ett vulkanutbrott och fått K-pop, sydkoreansk popmusik, att bli lika het som glödande lava. Det sammanföll väldigt väl med premiären av nattklubben Kpop Nonstop på Studion på Kulturhuset. Plötsligt var Sverige och Stockholm redo för K-pop! En kvart innan portarna slogs upp ringlade sig kön lång i snålblåsten ovanför Sergels Torg. Innanför dörrarna väntade 5 timmar av oavbruten K-popmusik, dans, uppträdanden och en väldig massa nyfikna och glada människor. Tillsammans med musiken visades musikvideos till låtarna på en skärm i taket. Det var annorlunda, förhöjde stämningen och var ett bra sätt att få K-popen att komma till sin rätt. Däremot hade det varit lättare att se om skärmen hade suttit någon annanstans än just i taket.

Det ska erkännas att jag kan väldigt lite om K-pop. Rain, Big Bang, Wondergirls, Superjunior, Girls’ Generation (SNSD), 2PM, Lee Hyori och Hyuna var några av de grupper och artister jag i alla fall hade hört talas om innan. Mitt allra första möte med K-pop var nog genom K-drama (koreanska dramaserier). ”Stairway to heaven” var dramaserien och balladen ”Bogoshipda”. http://www.youtube.com/watch?v=-ckJjICJSV4

Under en sommar då jag bodde i Korea gick det inte att undgå K-pop. När en låt blir en sommarplåga i Sverige spelas den på alla radiostationer. I Korea spelas den överallt och hela tiden. Den är omöjlig att undvika och följer en som en envis geting hela sommaren.

När man möter K-pop för första gången kan musiken (precis som all annan populärmusik) upplevas som glättig popmusik med välkoreograferad dans.  Helfabrikat i snygga förpackningar. Massproducerad och framtagen för att tilltala den stora massan och kanske därför saknar den personliga touchen, den lilla extra kryddan. Men den går hem. Den är lättsmält och den säljer. Och som klubbmusik passar den alldeles utmärkt. Sedan har jag fått lära mig att K-pop handlar om mer än musiken i sig, det handlar mycket om själva artisten eller gruppen och helheten i presentationen. Många gånger är sångarna även modeller och skådespelare.Det var fascinerande att se att det fanns så många hängivna K-popfans i lokalen som kunde låtarna och kände till artisterna. Det gick inte att ta miste på när någon stor hit spelades. Då höjdes både jublet och händer i luften och fyllde lokalen tillsammans med discoröken. Det var nästan så att man trodde att musikgruppen hade dykt upp livs levande på scenen. Självklart spelades ”Gangnam style” under kvällen och då gick de flesta igång. Till låten uppträdde några dansare på scenen i äkta PSY-anda och då steg temperaturen ytterligare några grader i lokalen.

Ett stort plus till arrangörerna var att de hade ordnat med både koreansk öl och sprit till försäljning i baren. Och priset i lottdragningen var en mobiltelefon från det koreanska företaget Samsung.

Två dagar efter premiären av Stockholms första K-popklubb stämmer jag träff med Julyssa Diaz, en av Kpop Nonstops grundare och tillika fd ”kollega” till mig här på Besökarnabloggen. Tillsammans med henne träffade jag även de fyra andra som driver Kpop Nonstop (Katarina Vlassova, Claudia Rios, Felix Wo samt Rui-Xin Li). De sammanfattar premiären av klubben med succé! Över 650 besökare kom till premiären och det var över förväntan. Julyssa och de andra hittade varandra via nätet och genom gemensamma vänner och träffades för första gången i maj i år. I juni hade de startat ett bolag och den 28 september hölls alltså premiären av Kpop Nonstop. Under sommaren reste några av dem till Korea för att knyta kontakter och för att ta fram material till klubben.  Deras vägar till första mötet med K-pop har varit olika. För en gick den via J-pop (japansk popmusik), för en annan gick vägen via K-drama och för en tredje via en vän som tipsade om en låt på Facebook. De säger att K-popen och dess fans har funnits länge i Sverige, men det är först nu som den börjar nå ut till den breda massan. De tycker inte att ”Gangnam style” är representativ för K-pop i stort. K-pop för dem står för färg, dans, mycket flärd, ständig innovativitet, kvalité och helt enkelt den bästa populärmusiken. De berättar att de tidigare knappt kände till någonting om Korea, men K-popen har varit en dörröppnare till koreansk kultur, koreansk mat och det mesta som har med landet att göra.

Nästa chans att gå på Kpop Nonstop blir den 30 november på Studion, Kulturhuset. Därefter är det ännu hemligt vad som händer. Klart är att Kpop Nonstop har högt flygande planer och vill ha en stadig länk mellan Sverige och Sydkorea och de är övertygande om att de är här för att stanna.

Jag tror att de inbitna och nyblivna K-popfansen med all säkerhet kommer att återkomma till klubben. För att få andra att komma kanske arrangörerna måste locka med något extra till varje tillfälle. Om K-popen är här för att stanna återstår att se. För egen del hoppas jag att fler hittar till klubben så att den kan leva vidare. Det är en unik plats där människor och kulturer kan mötas och förenas.

Kpop Nonstop
http://www.facebook.com/KpopNonstop

Artikel i DN om K-pop i Sverige
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/koreanska-poptaget-har-natt-sverige

Musikguiden i P3 om K-pop
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4067&artikel=5260281

Aftonbladets webb-TV om Gangnam style http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article15495202.ab

Girls’ Generation
http://girlsgeneration.smtown.com/

Big Bang
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=3

JJ Project
http://jjproject.jype.com/swf/

Rain
http://rain-jihoon.com/n2/

Wondergirls
http://www.wondergirlsworld.com/

Superjunior
http://superjunior.smtown.com/

2NE1
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=4

H.O.T.
http://hot.smtown.com/

/Mia Kim

Book Slam London goes Stockholm

”It’s about poetry – the love of it.”

Det var ingen vanlig litterär afton. Även om publiken som trängdes i två långa köer i väntan på att dörrarna till Studion skulle öppnas, till stora delar var den vanliga; 85 procent kvinnor, medelålder 35-45 år. Tveklöst många bibliotekarier. Dörrarna öppnades, vi släpptes in.

Book slam är Londons största, första och enda litterära nattklubb och när den nu kom på gästspel till Stockholm och Studion i Kulturhuset hade man tagit fasta på det där att ge litteraturen en ”more comfortable and informal environment”, som det sägs på hemsidan Bookslam.com. Träbänkar klädda med trasmattor stod ”flätade” i kors, riktade mot de två scenerna – en liten med plats för en ensam röd fåtölj mot en fond av Sergels pinne i snöstorm. På den större scenen fick en hel soffgrupp plats, komplett med chesterfield-soffa, pösiga fåtöljer, ett litet soffbord med virkad duk och trehövdad lampett – ett möblemang som lustigt nog aldrig kom till användning. Scenen delades också med en kvartett bestående av Daniel Bingert med (celebra) gäster. (Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om basisten som stod mitt i kolsyreröken större delen av kvällen. Om du läser det här, mår du bra?)

Konferencier var den energiske, elastiske och vokalt begåvade poeten Lemn Sissay, som till vardags är huspoet på Southbank Center i London och som till och med fått medalj av drottningen för sina litterära insatser. Han varvade egna texter med att grimasera, gestikulera och introducera gästerna; från Sverige författaren till de uppmärksammade och kritikerrosade Hello Dolly och Välkommen till den här världen, Amanda Svensson och hiphopparen Alexis Weak, straight outta Gullmarsplan. Från Storbritannien manus- och romanförfattaren till bästsäljaren En dag (som också filmatiserats och nyligen visats på svenska biografer) Dave Nichols och till sist spoken word-poeten från södra London, Kate Tempest.

I baren såldes öl och vin och en handfull små maträtter till ofattbart trivsamma priser. Eller vad sägs om en linssoppa för 25 kronor, en liten ceasarsallad för trettio eller en quiche med kantareller för 35? Ja, trevligt och trivsamt var ordet som låg närmast till hands när man balanserade bort till sin trasmatteklädda bänk med en liten middag i famnen. Ovanför fladdrade stora dukar med projicerade bilder av bläddrande boksidor och utanför yrde snön så att det susade i rören.

Book slam London har ett par år på nacken, hemmavid. Redan i höstas drog Kulturhuset igång en svensk version av konceptet, under projektet Uppsökande verksamhet då med stöd av brittiska konsultatet och det hölls på Brooklyn Bar vid Hornstulls strand.

- Vi ville själva sätta ihop det i ett mindre format, lite som det startade i London, med några svenska författare i en liten bar med musik. Lite mer opretentiöst, säger Pernilla Glaser, som producerat både höstens två Uppsökande verksamhet och gårdagens gästspel från London.

Namnet Book slam fick inte Kulturhuset använda för sin Uppsökande verksamhet, men istället för att bråka om det bjöds originalet in för ett gästspel i Stockholm. Book slam London är egentligen ingen turnerande verksamhet, berättar Pernilla Glaser. Det började som sagt i ett litet format, som en liten klubb på en mindre bar med några poeter, författare och musiker, men ganska snart växte det till en stor show som nu ges den sista torsdagen varje månad i en av två stora lokaler i södra London, med en stadig publik på omkring 500 pers. De har gästspelat på någon festival tidigare, men annars är det första gången konceptet rest hemifrån, när Book slam London goes Stockholm.

Mest London bjöd Kate Tempest på, som också ursäktade sig för att hon kanske var lite för lokal i sina texter. Vilket hon absolut inte behövde göra. Hennes texter är universellt urbana och hennes framförande alldeles fenomenalt. Men mer om henne längre ner.

Först ut var Amanda Svensson, som tog plats på den lilla scenen, framför den röda fåtöljen. Hon var påtagligt nervös när hon presenterade sig och berättade om när hon sist var här i Studion, då för att spela instrument hon inte kunde. Trummor. Hon staplade dem på varann. Nervositeten skingrades blixtsnabbt i samma ögonblick som hon öppnade boken och började läsa. Som om de egna orden i boken var ett rum där hon steg in, undan allas blickar. Som om hon nu fick spela ett instrument hon faktiskt kan mycket väl.

Det är mycket språk i Amanda Svenssons texter. Ordlekar och förvrängningar, det är drastiskt och bildrikt på ett sätt som är både roligt, hårt och distanserande på en och samma gång. Och det handlar om högst samtida unga liv i en stor stad nära oss (Köpenhamn). Båda hennes böcker fanns att köpa vid bokbordet intill baren.

Därefter fick man vända huvudet tillbaka till den stora scenen, där Lemn Sissay presenterade mc:n, spoken word-poeten, och Occupy London-demonstranten Kate Tempest. Med mycket charm och skämtsam ödmjukhet dansade hon runt på scenen med micken i sedvanligt mc-grepp, men det var inget sedvanligt med henne.

Hon inledde med en lite gullig text om de fyra vännerna Ambition, Talent, Envy och Pride, ”four firm friends who turned into four fierce forces”. Den följdes av ett litet babbligt mellanspel som hon förklarade: ”Somtimes it just talks and I don’t know how to stop it. Sorry.” Därefter blev texterna tyngre, mer politiska, predikningar i blankvers med undertryckt urban aggressivitet, som i Sound of Rum, Cannibal Kids. Hela tiden dock med det där skämtsamma helt nära och plötsligt halsbrytande skörhet. Ofta avbröt hon sig som i en parentes för att översätta något som kanske var lite för South London och som hon nog inte kunde kräva av den svenska publiken att förstå. Och sedan lika snabbt tillbaka ner i det svarta, förtvivlade, som om ingenting.

”I used to spit these rhymes to strangers on trains”, skriker hon och man tror henne. Hon gjorde nog det. Hon gick nog runt på tåg och tunnelbanor och läste sina texter som de fiolspelande rumänerna på gröna linjen här hemma. Hennes andra längre text, Renegade,  en hymn till människan, avfällingen – hon gjorde den med sådan intensitet att hon drog fram tårar i åtminstone mina ögon – inledde hon genom att bryta avståndet mellan henne och oss och gå ner bland träbänkarna. ”I really do feel love for humans”, försäkrade hon. Till och med det var trovärdigt. Det var där hon ville vara, mitt ibland. Oss. ”Come here, give me your hand. Cause I know how to hold it.”

Jag tror att hon satte fingret på något där. Jag tror att Book Slam egentligen hellre vill vara det där lilla, intima formatet. Eller åtminstone tror jag att jag hellre skulle vilja ha det så. Mer nattklubb än talkshow, om man säger så. Men Kate Tempest var både uppe på scenen och nere på golvet kvällens bästa. Utan tvekan. (Ta hit henne igen!)

Kvällens bästa, måhända, men kvällens dragplåster var hon inte. Därom rådde heller ingen tvekan. När Dave Nichols ställde sig på den lilla scenen framför den röda fåtöljen i sin tweedkostym och med sina runda, svarta glasögon och var så där strikt brittisk som bara en viss sorts brittiska män kan vara, gick som en våg av förtjust fnitter genom publiken. Han började läsa ur sin novell om en mycket omusikalisk pojke som dödar sin pianofröken genom sina idoga försök att hitta geniet inom sig, och genast svarade publiken som den inte gjort på hela kvällen och de röda kinderna låg som en kollektivt fniss under upprymdheten. Sannolikt har hans senaste roman, En dag (A day), med de där reaktionerna att göra.

En dag är en kärlekshistoria så klassisk att den handlar om ett par som måste men som inte får varann – förrän i slutet – men berättad på det sinnrika viset att det hela utspelar sig just på en dag, ett datum, år efter år. På så sätt tillryggaläggs snabbt långa tidsrymder och hela den livslånga kärlekshistorien blir lätthanterlig som en tv-serie. Det var författaren till den romansen som lockade den allra största delen av den här kvinnliga, medelålders publiken. Nichols läste också ett stycke ur En dag, och då karaktären Dexters kärleksbrev (som aldrig kom fram) till Emma. Javisst, det är romantik på hög nivå men med stor samtidsfaktor. Den är en rolig, smart och faktiskt ganska förtjusande bok.

Lemn Sissey tog sedan micken och avslöjade att En dag är en bok som inte bara älskas av kvinnor utan också av män, varpå han inledde en kort intervju med Nichols, som avslutades med några spridda frågor ur publiken. Det verkade ingen, vare sig Nichols eller publiken, vara förberedd på, varpå den där jobbiga tystnaden uppstod tills någon god själ förbarmade sig och ställde någon krystad fråga. Lustigt nog blev det en fråga som Sissey själv två minuter tidigare ställt, och fått besvarad.

Alexis Weak är en hiphoppare som vunnit novellpris för sina texter. På Studion gjorde han entré till James Blakes ”I never learnt to share”, och hans första ord var Blakes: ”But I don’t blame them”. Jag anklagar ingen. Han kompades först av en dj (som efter att ha tryckt på play mest gick runt och fotograferade publiken) och senare av Bingert & Co. Och texterna? De handlade om hans ex.

Det bästa han gjorde var att spela James Blake.

Konceptet Book Slam ska bjuda på en stor och gärna oväntad bredd. Stora publikdragare och nya förmågor om vartannat. Och stor bredd blev det, när Alexis Weak tog över efter Dave Nichols och sedan lämnade över till Kate Tempest för hennes andra omgång.
Jag tycker att det är roligt att blanda stilar, typer, storheter, lokalt och internationellt. Jag vill inte att allt ska vara i min smak. Men när dragplåstret redan varit uppe på scen och Weaks framträdande var just ganska svagt, men ändå alldeles för långt, glesnade det märkbart i bänkarna – och det redan innan Tempest gjorde sin hymn till människan och Lemn Sissey rundade av med några av sina egna starka texter, där den allra sista, ”hold on/let go”, stod ut. Det var synd.

Hela arrangemanget, från konceptet i sig till medverkande, hade också varit värda en bredare publik med lägre medelålder. Det hade varit roligt om det hade blivit lite mera häng, efter uppläsningarna/framträdandena. Bingert och gäster fortsatte spela och baren var öppen, författarna signerade böcker och alla möjligheter fanns ju för det. Men den första torsdagen i månaden ville publiken gå hem så fort det var färdigläst. Lite typiskt svenskt, tänkte jag helt fördomsfullt, och gjorde precis som alla andra. Som den medelålders kvinnliga litteraturvetare jag är.

Om Book slam London goes Stockholm igen är för tidigt att säga, men Pernilla Glaser hoppas på att åtminstone kunna fortsätta med den mindre, svenska varianten under rubriken Uppsökande verksamhet. Håll koll på Kulturhuset.se, för ”man vet aldrig vad som händer”, som hon säger.

Och sprid ordet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Torsdag är full av hopp – igen

Nobelprisen är delade, alla allmänna julgranar är på plats, de lyser och glittrar i den mörknande, sena Stockholmseftermiddagen. Vid Sergelstorg står ett stort julkommersfyllt plasttält, som liknar en gigantisk ljusslingeklädd bajamaja. Jag tar mig in i Kulturhuset.

Klockan 16.00 informerade Supermarket, the international artist-run art fair in Stockholm, som har bytt namn till Supermarket, Stockholm independent art fair, om – inte bara namnändring – utan även om nya partners, b.la. Riksutställningar och Sveriges radios program Filosofiska rummet, som skall sända från mässan. Programmet Filosofiska rummet är min favorit och jag ser fram emot att vara på plats vid sändningen.


Mötet gick över till det som sammankomsten egentligen handlade om:
Talks Taster: Specialutställningen ”6 Euro Budget: Artistic practices and precariousness”. Helena Cabello och Ana Carceller berättade om sitt konstprojekt till vilket de hade bjudit in olika spanska konstnärer, som skulle delta med en utställningsidé runt kostnaden 6 euro. Många intressanta projekt och idéer visades på skärm, men mera ingående genomgång skulle det bli vid själva mässan 17–19 februari 2012.

Johan Wingestad, konstnär och ordförande för KIF från KRO/KIF berättade från den svenska konstnärsverkligheten och så småningom övergick eftermiddagens program till en diskussion mellan de spanska och svenska deltagarna, Andreas Ribbung som konferencier. Deltagarna fördjupade sig i de ekonomiska villkoren för konstnärer i Spanien och Sverige. Verkligheten inom det oberoende konstfältet beskrevs som intressant, men i värsta fall som konkursmässig. Förbättringskrav och -åtgärder har tagits och vissa har trätt i kraft, såsom det svenska MU-avtalet. Mycket återstår dock att åtgärda.

Om det allmänna ointresset för ickekommersiell konst skrev jag i mitt förra ”Torsdagsinlägget” på tisdagen den 6 december 2011.

Mötet tog slut, det förväntade snöfallet uteblev.
Jag gick hemåt förbi den gigantiska bajamajan och tänkte dystert, som varje gång när diskussionen har berört den stålhårda väggen av orättvisor eller alltför gammal praxis.
Jag är en bildkonstnär själv och levt tillräckligt länge för att inte acceptera min plats.

Lycka till lunch

Sergels torg, en tisdag i november. Klockan är kvart i tolv. Himlen är gråvit och människorna svartklädda. Med trötta steg skyndar de över Plattan. Det är en vanlig dag.
Eller?
Utanför Kulturhuset är det något på gång. En liten kö har börjat bildas utanför entrén till Studion. Några tjejgäng, ett par män. En kille med kamera fotar de köande ur alla vinklar. Människor går förbi och ser frågande ut. Andra går med målmedvetna steg mot kön, som växer snabbt. Men innan den hinner blockera trottoaren helt öppnas dörrarna och folk försvinner in i Studion. Vad ska ske?

Jag kliver in. Får en biljett i handen. Här inne är det mörkt, det tar en stund för ögonen att vänja sig. Först ser jag lila discoljus som fläckar på golvet. Sen en bardisk. På den, korgar med bananer.
Folk har tagit av sig ytterkläderna och står i små klungor. Många tuggar på mackor som de hämtat ut vid bardisken. Detta skulle kunna vara den konstigaste lunchrestaurangen jag har sett.

Plötsligt: ett dunkande ljud ur högtalarna. House-beats fyller lokalen. Tre killar i ljusa t-shirts kastar sig ut på det tomma golvet mitt i rummet och börjar dansa. Först tänker jag att det ska bli som på svunna tiders mellanstadiediscon, där majoriteten av gästerna stod som klistrade längs väggarna – jag själv inkluderad. Men inte idag! Jag rycks med av musiken och följer killarnas exempel. Först känns det lite konstigt, men snart fylls dansgolvet på och hämningarna släpper. Det här är KUL!

Inom loppet av några minuter har jag gått genom känslor av nyfikenhet, skepticism och munterhet, för att stanna i någon slags försiktig eufori. Kan lycka vara så här enkelt?
Klockan är halv ett på dagen, jag står skuttar omkring i ett mörklagt rum i Stockholm city, omgiven av affärskvinnor, mediearbetare och kostymnissar, som alla dansar som om eftermiddagen inte fanns.

Vi är på Lunchbeat Stockholm och för en stund är vi fria.

Om en stund ska vi tillbaka till våra skrivbord och skärmar. Allt kommer vara som vanligt, men ändå inte. För vi vet något som inte de andra vet. Vår lunch har gett ett annat slags näring.

(Nästa Lunchbeat går av stapeln på självaste Lucia, den 13 december kl.12-13. Ta med dig lusseglittret och tindra ikapp med discokulan!)